Socialistinternationalen har sina problem. Inget nytt med det.

Egentligen vet jag inte vad som är mer genant: att hålla kvar medlemmar som de styrande partierna i Tunisien och Egypten ända tills folkliga uppror sparkat dem från makten, eller att sedan ge en totalt opportunistisk bild av sig själv genom att utesluta dem från Internationalen när de äntligen förlorat makten. Att sparka på dem som redan ligger – vad är det för solidaritet? Blev de tunisiska och egyptiska partierna mindre socialdemokratiska genom att förlora makten?

Man brukade veta vad sossar stod för: en solidarisk betongpolitik som belönar dem som orkat sitta längst i utskott och fackstrukturer, som stöder fallna kamrater under en vinglande vandring, oberoende av hur många snapsar som tagits och vem man tafsat på under vägen. Kanske inte alltid estetiskt, men alltid värt en viss respekt. Till makten med CIA-pengar, om inte med stil.

Att utesluta Tunisien och Egypten ser för en utomstående ut som att den gamla vapenbrodern från otaliga omröstningar plötsligt lämnats liggande, bara för att han blivit ertappad med byxorna i hasorna sysselsatt med något som alla i klubben egentligen gör, och har gjort i årtionden. Eller önskar att de hade gjort.

För tiden verkar kommen också för andra partier i Socialistinternationalen. Och visst är det synd.

Revolutionärer och radikaler med olika slags vänsterbakgrunder har klankat ner på sossarna, men också alltid behövt dem som en pol inom en bredare arbetarrörelse, som en stabil kärna kring vilken mer radikala rörelser kan röra sig. Sossarna har varit den stadgade äldre brodern som man älskar att hata, eller en far som blixtsnabbt och överraskande går från godmodigt överseende till att späka upp en med bältet. Hur skall vi klara oss utan dem? Hur klarar vi oss när de tidigare så imposanta figurerna med partibok och sportförening plötsligt ligger i långvården och vi måste börja ställa om våra liv kring en ny tanke: att de kanske en dag inte längre kommer att finnas där för oss när vi behöver dem?

Ni tror jag överdriver. Att det är lika löjligt som att tänka sig en framtid där den finska socialdemokratin är lika populär som något populistparti, där den svenska socialdemokratin ger upp sin hegemoniska roll, som en nutid där de stabila regimerna i Nordafrika plötsligt kullkastats.

Det stora hotet mot Partiet ligger i Norden i de förändrade arbetsförhållandena. En partistruktur som byggts upp för att representera Arbetet i dess mest respektabla form har förkalkats och stelnat. När arbetet blir socialt, prekärt, kortvarigt, projektbaserat, kommunikativt, informationaliserat, informellt, affektivt och kvinnligt bryter det sig samtidigt ut ur det stelnade Partiets kärl. Frågan är om kärlet måste brista.

Vi gör rätt i att vara oroliga för sossarnas framtid. Utan dem som dominerande kraft kommer det att bli svårt för oss andra också. Tills någon klarar av att ersätta dem, och representera ett Arbete som ser annorlunda ut.

Markus Drake

är generalsekreterare för
Europeiska Gröna Partiets
ungdomsförbund

2 kommentarer

Ernst Mecke 21 februari, 2011 - 15:09

I like this Lilla Kolumnen. It says things which seem to me very clear and true, and I fully agree with the formulation that ”vi gör rätt i att vara oroliga för sossarnas framtid”. But I do not quite follow Markus Drake’s analysis why this is so.
To me, the main reason for the weak position of Social Democracy is its wish to seem ”respectable” in the eyes of a public which is brainwashed by private-owned mainstream media and their ideas what to consider as ”politically correct”.
It is 100 years since the politically VERY successful socialist chancellor of Austria Bruno Kreisky was born. He did care about the usual socialist concerns (such as unemployment), he was NOT afraid to voice his opinions, and was elected three times in a row.
It may be that the Finnish media are not willing to present any socialist politician’s opinions the way they are really meant, and it may also be that no left party has at the moment the means to start a bigger newspaper for the purpose of getting its opinions in an undistorted form out to the public. But at a time when 86% of Finnish households are connected to the internet it should be possible to send, say, once per week to all party members plus everybody else interested (e.g. journalists) a socialist interpretation of the media-topics of the week (”Bruno’s comment”).
Of course, a socialist interpretation should be REALLY socialist, i.e. unhindered by consideration for people like Blair (who should have been kicked out of Socialistinternationalen long time ago for his complicity in illegal wars and his blind loyalty to people who are ANYTHING BUT socialist) and other Blairites (what about ”den enda rätta” Paavo L.?), and by necessity be often ”politically incorrect”. But, it is one of the results of Milgram’s experiment that the experimental subjects (whom the experimenter tries to talk into seemingly criminal doings) will immediately stop following the prescribed, criminal procedure as soon as somebody else enters the scene who is voicing (as self-confidently as the experimenter) a different opinion. (This was already applied by the oil industry, which was – rather successfully – mildening public concern about the greenhouse effect by supporting ”climate sceptics” and spreading their opinions). The hope would be that ”Bruno’s comment” could stop growing parts of the Finnish public from believing blindly in whatever is presented as ”den enda rätta vägen” by the mainstream media.

Ernst Mecke , freudarxist

Reply
Brüder, zur Sonne, zur Freiheit | Markus Drake 15 november, 2014 - 15:52

[…] Först publicerad i Ny Tid. […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.