Det är kallt, det brinner

av Claes Andersson

Måndag morgon. Vaknar med rimfrost i håret. Utetermometern visar på minus 27. Måste mänskor bo här? Hämtar tidningarna i postlådan vid vägen, försöker starta bilen som först vägrar, sedan tänder med ett gnisslande ljud.

Vad har hänt ute i världen? Stora och våldsamma upplopp runtom i världen på grund av en dansk skämtteckning föreställande profeten Muhammed, danska och norska ambassaderna i Damaskus stuckna i brand, upplopp också i Libanon och Saudiarabien. Nordbor uppmanas att hålla sig hemma och borta från islamiska områden. Vilka är det som piskar upp hatet och våldet? Vilka har intresse av att fördjupa klyftorna och späda på oförståelsen mellan islam och västvärlden? USA tar parti för de förorättade islamisterna (tala om bocken som trädgårdsmästare!) medan arabländernas ledare tiger still. Danska mejerijätten Arla befarar att marknaderna i arabvärlden är förlorade för gott.

För en ickereligiös agnostiker som mig är det svårt att leva sig in i de uttryck för vrede och skymf som nu breder ut sig likt en pandemi runtom i världen. ”Det finns ingen Gud och Ingemar Hedenius är hans profet” kunde vara min trosbekännelse.

Om man försöker förstå den islamiska reaktionen (utan att naturligtvis acceptera den) tror jag att grundproblemet ligger i att man i de islamiska länderna inte har skiljt åt religionen och staten, tron och politiken. Det medför bl.a. att samhälleliga och politiska ställningstaganden styrs av helt irrationella motiv och faktorer – av trosföreställningar. Vi ser vad en sådan sammanblandning av religion och politik har lett till också i USA, där den kristna guden åberopas och får stå som garant för en expansiv, krigisk och våldscentrerad politik – Bush korståg för att i frihetens namn befria också dem som aldrig har bett om det.

Om man inte håller isär religion och politik blir det också omöjligt att förstå det ”öppna samhällets” logik och förutsättningar. Där staten kräver kontroll av media är steget inte långt till oligarkier och enpartidiktaturer av den typ som Sovjetunionen representerade, eller Kina representerar. Där det fria ordet kvävs uppstår i stället hemliga kontrollorganisationer av Stasi-typ. Utan ett fritt ord och fria media finns inga förutsättningar för jämlikhet och ett demokratiskt samhällsskick.

Frågan om balansen mellan yttrande- och tryckfriheten och respekterandet av mänskors religiösa (eller andra liknande) känslor och övertygelser är sedan en ömtåligare fråga. I vårt öppna samhälle har ju utvecklingen lett till, att vem som helst kan och får säga eller skriva vad som helst, men ingen bryr sig. Yttrandefriheten blir i praktiken en chimär – en åsikts betydelse värderas utgående från vilken maktposition yttrandet kommer.

Är Jylland-Postens skämtteckningar att betrakta som rasistiska? Uppviglar de till övergrepp mot folkgrupp? Att inte Danmarks statsminister tog emot de elva representanterna för de islamiska länderna när dessa begärde audiens i septemper i fjol, tyder på en viss arrogans, eller åtminstone en brist på förståelse för de islamiska stämningarna och för de religiösa fundamentalisternas frustrationsbenägenhet.

 

Vart leder den här utvecklingen? Vad kommer att hända härnäst? De optimistiska röster som förutspår, att det hela lugnar ner sig så småningom har nog inte förstått hur djup oförståelsen och misstron mellan våra kulturer är. Detta är ju bara en i raden av händelser, där bilbrännarupploppen i Paris och andra franska städer var uttryck för ett liknande missnöje och hat.

Man har efterlyst en aktivare och djupare dialog mellan islam och väst. Den är naturligtvis både önskvärd och nödvändig, men dialogens förutsättningar måste förbättras. Så länge ingenting görs för att minska klyftorna mellan rika och fattiga, mellan ockuperade och ockupanter i världens krishärdar finns det inte stora möjligheter att skapa en sådan dialog som verkligen skulle ge oss hopp om bestående förändringar i världen.

Superteknologin som innebär att vi informeras i realtid om alla jävligheter, naturkatastrofer, folkmord, massvälter och epidemier som händer runtom i världen har medfört att vi inte längre orkar ta in allt som rapporteras. Också om vi påstår att jordklotet har minskat och genom globaliseringen har blivit en helhet där allt påverkar allt, har vi nått ett tillstånd där vi – för att orka leva och fungera – blir tvungna att avskärma oss och välja bort det som inte mera ryms in i våra hjärnor och hjärtan.

Hur reagera på uppgiften att hundratals tusen mänskor dött i en jordbävning, i Pakistan eller någon annanstans? Hur reagera på uppgifterna om att hundratusentals mänskor håller på att svälta ihjäl i Sudan, eller någon annanstans? Vi bävar för vad som kan bli en pandemi spridd av flyttfåglar, där mänskooffren tillsvidare dock räknas i tiotal, medan miljontals mänskor dör i sjukdomar som malaria eller tynar bort i diarréer förorsakade av bristen på rent vatten.

Det är naturligtvis bra att vi får veta, så mycket som möjligt. Men det finns gränser för vad vi kan ta emot och orka med. Kunskap ökar smärtan.

Med vår egen Estonia-katastrof i gott minne läser jag om ro-ro-fartyget al Salam Boccaccio 98, som havererat, fattat eld och sjunkit på väg från Dubai i Saudiarabien till Safaga i Egypten. Ombord fanns 1318 passagerare och 97 besättningsmän. Det fanns för få livbåtar och de som fanns äntrades av kaptenen och besättningsmännen som räddade sig, medan passagerarna fick klara sig så gott de kunde. Omkring 900 sägs ha drunknat. TV visar en sexårig pojke som räddats efter att ha flutit omkring 36 timmar på havet.

Man tycker att en katastrof som denna, ofattbart hemsk och troligen förorsakad av undanlåtenhet och ansvarsflykt, vore en något större orsak till upplopp och våldsamma protester än en skämtteckning i en dansk tidning.

Klockan har blivit halv tolv, denna svinkalla måndagsmorgon. Termometern har nu stigit till barmhärtiga nitton grader. Solen tittar blygt fram mellan de snötyngda äppelträden. Det är kallt, det brinner.

Skribenten är författare


Claes Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.