Efter sju års paus återkommer Peter Weir (Döda poeters sällskap, Master and Commander) med en episk saga förlagd till Sibirien, Gobiöken och Himalaya.

Sju fångar flyr från ett Gulagläger år 1941. Hellre vill de dö fria än leva som slavar. Tre av flyktingarna överlever den 6 400 kilometer långa vandringen – och når Indien.

Filmen är inspirerad av av polacken Slavomir Rawicz bok Flykten från Stalins läger som utkom år 1956. Femtio år senare avslöjade BBC att memoaren var en bluff: Rawicz släpptes från Gulag i samband med en amnesti. Ändå kan man se The Way Back som en symbolisk saga om flykt till frihet, i stil med Gökboet.

Polacken Janusz (Jim Sturgess) hamnar i Sibirien efter att hans hustru under tortyr angett honom som spion. På lägret får han och de andra internerna höra kommendenten säga att det inte är hundarna som vaktar dem utan naturens krafter (så säger även den japanske översten i Bron över floden Kwai). Ändå bestämmer sig Janucz för att fly. Bland hans kamrater finns tre ryssar (bland annat yrkesbrottslingen Valka spelad av Colin Farrell), en amerikan (Ed Harris), en jugoslav (Dragos Bucur) och en lett (Gustav Skarsgård). Någonstans på tundran ansluter polskan Irena (Saoirse Ronan) sig till gruppen.

The Way Back är en vacker naturfilm. Russell Boyds kamera visar hemska snöstormar och glödheta öknar. Att se rymlingarna avteckna sig likt småkryp mot landskapet känns surrealistiskt. Samtidigt får man en déjà vu-känsla. Första gången jag såg en orm ätas var i Capricorn One, en survival-movie från sjuttiotalet.

Jämfört med en annan aktuell överlevnadsfilm, 127 timmar, är Weirs saga lite väl abstrakt. Hur går rymlingarna (som alla är stadsbor) till väga för att överleva? De sliter bytet från några vargar, men i övrigt är filmen sparsam med detaljer.

Någon djup insikt i de olika människornas öden får man inte heller. Den mest färgstarka karaktären är Valka. Med sin desperadocharm är Farrell rätt man för rollen. Men efter att han gjort sorti blir dramaturgin lidande. Ronan är också rörande som Irena – men hon är tyvärr filmens minst trovärdiga gestalt. Efter att ha bott på ett barnhem sedan tio års ålder talar man knappast flytande engelska och franska.

Språkproblemen är ett kapitel för sig. På lägret hörs en ganska välklingande ryska (trots en del grammatikfel), men sedan börjar kalabaliken. En ryss och en polack talar inte engelska med varandra. Att Valka övergår till engelska kan jag svälja, dock inte det att han lärt sig språket av en amerikan på lägret. En del sakfel irriterar. Ryska kriminella tatuerade Stalin på bröstet inte för att de var stalinister, utan för att vakterna inte vågade skjuta på en bild av Stalin.

Britten Sturgess spelar Janusz med stort allvar, men det är först i finalen man inser att Polen är filmens huvudtema. I en intervju med den polska Gazeta Wyborcha säger Weir att han alltid känt för Polen. Janusz är ett ”koncentrat av de fina drag som vi skulle vilja betrakta som en del av vår nationella karaktär”, noterar Gazeta. ”Han är vacker som den polske rörmokaren från Polska turistbyråns reklam”.

Polackerna skulle inte vara ett överlevnadsfolk utan sin humor.

Zinaida Lindén

The Way Back. Regi: Peter Weir. Manus: Keith R.Clarke, efter en bok av Slavomir Rawicz. Foto: Russell Boyd. I rollerna: Colin Farrell, Ed Harris, Gustav Skarsgård, Jim Sturgess, Saoirse Ronan. USA 2010.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.