Hur britterna lärde sig att protestera

av Charlotta Buxton

Allt fler aktivistorganisationer har nu anslutit sig till proteströrelsen i Storbritannien.

Britterna är vana att bli ignorerade av sina politiker. På åttiotalet strejkade kolgruvearbetarna i över ett år mot att Thatcherregeringen börjat stänga gruvor runt om i landet. Ingen lyssnade, gruvorna fortsatte stängas och arbetslösheten bredde ut sig i norra och mellersta England. På 2000-talet gick hundratusentals britter ut på gatorna och demonstrerade mot kriget i Irak. Men också den här gången slog politikerna dövörat till, nu med Tony Blair i spetsen.

Efter Irakdemonstrationerna gick luften ur proteströrelserna i Storbritannien. Om hundratusentals plakat och hundratusentals röster inte kan få politikerna att ändra sig, varför ska vi ens försöka, tänkte många. Aktivismen började dö en långsam död och bara landets radikala anarkister och miljöaktivister orkade fortsätta. Ända tills i fjol:

Studentprotesterna har lärt britterna att demonstrera igen, säger David Graeber som är lektor i antropologi vid Goldsmithsuniversitetet i London.

Han har studerat anarkiströrelser och säger att britterna, till skillnad från till exempel fransmännen, har väldigt få förebilder när det handlar om lyckade demonstrationer. Därför är det viktigt att se hur proteströrelserna som nu uppstår klarar sig.

De enda demonstrationerna som lyckats i det här landet var protesterna mot Margaret Thatchers kapitationsskatt. Skatten godkändes av parlamentet, men protesterna mot skatten var så högljudda att den snabbt förkastades, säger Graeber.

Arga fackföreningar

I det skedet var Thatchers tid ute och hon avgick kort efter demonstrationerna. Men trots att dagens växande ilska riktar sig mot David Cameron och hans ministrar sitter de fortfarande ganska tryggt i Westminster. Allting hänger på om de många olika proteströrelserna som uppstått i Storbritannien under det senaste året kommer att sluta samman mot regeringen. Det är vad the Trade Union Congress (TUC), som representerar flera fackföreningar i Storbritannien, hoppas på.

Regeringens nedskärningar sker för snabbt och kommer att göra vardagen svårare för vanliga britter. Vi vill visa att det finns alternativ, säger Alice Hood som övervakar utvecklingen inom den offentliga sektorn för TUC:s räkning.

Organisationen kommer att hålla en stor marsch den 26 mars och hoppas att alla som motsätter sig nedskärningarna ska delta.

Strejkvåg
på kommande

Hittills har det främst varit studerande som demonstrerat; det är de som först känt av regeringens yxa. Men nu börjar allt fler fackföreningar och kommunala aktivistgrupper ansluta sig till rörelsen. Britterna kan till och med få uppleva att poliser demonstrerar på gatorna med plakat i händerna.

Polisen kommer också att drabbas av hårda nedskärningar. Under demonstrationerna har jag pratat med flera konstaplar som sagt att de gärna skulle stå på andra sidan barrikaderna, säger David Graeber.

Enligt Alice Hood kommer strejker att bli allt vanligare under våren. Eftersom både generalstrejker och sympatistrejker är olagliga i Storbritannien är det frågan om beslut som måste fattas inom enskilda fackföreningar, men på många håll hotar ilskan redan att bubbla över.

Fackföreningarnas medlemmar börjar nu vara ordentligt upprörda. Man behöver bara läsa deras diskussionsforum på webben för att inse att de vill att regeringen ska avgå, säger Graeber.

Men enligt honom är det inte enbart frågan om ett brittiskt fenomen. Han säger att den globala finanskrisen lett till att vi nu befinner oss vid ett historiskt vägskäl. Därför finns det ett samband mellan demonstrationerna i Mellanöstern och proteströrelserna i Europa.

Det här påminner om åttiotalet. Jag tror att eran för marknadsdriven kapitalism håller på att ta slut, vi vet inte vad som kommer att hända härnäst och det är därför vi ger oss ut på gatorna för att demonstrera igen, säger Graeber.

Högerextremism

Enligt Tawanda, en gräsrotsaktivist från östra London, handlar det om att visa myndigheterna att de inte kan göra vad som helst utan folkets stöd.

Det här är ett sätt att återfå kontrollen över våra liv och visa att vi inte accepterar att våra bibliotek stängs och att vårt samhälle hela tiden blir dyrare och svårare att leva i, säger hon.

Men det är inte bara studentdemonstrationerna som ökat. Också högerextremism har blivit allt synligare i Storbritannien. I början av februari höll högerrörelsen English Defence League (EDL) en stor marsch i den mångkulturella industristaden Luton norr om London. Allt fler britter söker efter syndabockar. För många studerande är det Nick Clegg, för EDL är det landets muslimer.

Studentdemonstrationerna före julen har nu fått britterna att inse att de kan demonstrera. Nu gäller det att hitta en gemensam fiende. Ju djupare regeringen hugger sin yxa i den brittiska välfärden, desto argare blir folket.

text&foto Charlotta Hedman

Detta var den tredje och sista delen i serien Det splittrade kungadömet.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.