Foto: Stefan Bremer
Den moderna musikalen underhåller samtidigt som den berör, säger regissören Georg Malvius i programbladet till Svenska Teaterns nya Cabaret. Pjäsen, med musik av John Kander och sångtext av Fred Ebb, är en klassiker och älskad inte minst tack vare filmversionen från 1972 med en oemotståndlig Liza Minelli i huvudrollen. Modern kan man alltså knappast kalla Cabaret, men den version Malvius och koreografen Igor Barberic nu har skapat är nog uppfriskande, och den både underhåller och berör mer än mången annan. Dessutom lyckas föreställningen överraska på olika plan upprepade gånger – det är nästan så man hör ögonbryn åka upp i pannan.
När Riko Eklundh, konferencier på Kit Kat Klub, kommer nerdinglande på scen och sjunger sitt willcommen, bienvenue, welcome tillsammans med tolv laddade, lättklädda dansare tänker man bara: Ja! – vilken övertygande, snygg, sexig och medryckande rivstart. Det är knappt man törs titta direkt på de vackra männen och kvinnorna i sina glänsande lädermunderingar (men man vill ju så klart inte heller blunda). Ach, Berlin 1929, glamour och dekadens! Och Eklundh har åter en roll som klippt och skuren för honom, och man måste älska honom i den.
I rask takt introduceras karaktärerna: den aspirerande, oinspirerade amerikanske författaren Cliff (Erik-André Hvidsten) som möter Ernst (Alfons Röblom) på tåget, blir inkvarterad hos fräulein Schneider (Ulla-Britt Boström) och samma kväll ser brittiska Sally Bowles (Birthe Wingren) uppträda på klubben. Inledningsvis för Wingrens Sally osökt tankarna till Minelli – från ögonfransar till naiv, sprudlande charm är hon närmast en kopia – men rätt hastigt glömmer man jämförelsen och låter sig förföras av Wingren. Under förhandsföreställningen växer hon in i sin roll och lyser allt starkare i sina sångnummer. Favoriten är utan tvekan den bittra, ljuva Kanske en gång (Maybe This Time), under vilken kalla kårar inte kan hejdas. I titellåten Cabaret, som blir så sorglig med sitt uppenbart förljugna budskap, är hon lika gripande.
Det här är Wingrens, Eklundhs och dansarnas show. Ceremonimästarens roll är inte stor, men gestalten finns med som ett samvete, en kommentator i flera scener. Ibland känns denna lösning dock aningen påklistrad. Ensemblens energi är enorm och koreografin genomgående snygg. Dräkterna av Ellen Cairns är lyckade, medan hennes scenografi däremot inte är speciellt intressant.
Det är ett tämligen komprimerat paket vi bjuds på, knappa två och en halv timme inklusive paus, vilket betyder att temat och konflikterna inte riktigt hinner växa till sig. Flera av mellan-sångnumren och dialogscenerna avbryter flödet och är direkt tråkiga. Av de två kärleksrelationerna är det den äldre, den mellan fräulein Schneider och Bo Anderssons herr Schultz som känns mer vital – att Cliff och Sally blir förälskade tror man inte riktigt på, kanske på grund av att Hvidsten inte lyckas skaka av sig den grå kostymen och rufsa till håret ordentligt. Röbloms Ernst är aningen slentrianmässigt hurtig fram till den dramatiska scenen när vänner plötsligt blir fiender och hakkorsflaggorna hissas. Den joviale småskurken blir med ens som förbytt. Scenen där alltför många stämmer in nazisången Imorgon är världen min är dramatisk, omskakande.
Tematiken är, som sig bör, tidlös: det handlar om att få och våga vara den man är utan skam och skuld, om vad man kan acceptera, om när man tvingas backa för att rädda sig själv. Den historiska kontexten gör Cabaret till mer än färgsprakande underhållning. Det oväntade, stiliserade, nakna slutet lämnar åskådaren förbryllad, nästan snopen, men efter förvåningen växer det till en helt genial lösning. Vågad, stark.
Sonja Mäkelä
Svenska Teatern: Cabaret. Regi: Georg Malvius. Text: Joe Masteroff, baserad på pjäs av John van Druten och berättelser av Christopher Isherwood. Musik: John Kander. Sångtext: Fred Ebb. Koreografi: Igor Barberic. Scenografi, dräkter: Ellen Cairns. Ljus: Palle Palmé. Ljud: Andreas Lönnquist. I rollerna: Birthe Wingren, Riko Eklundh, Erik-André Hvidsten, Bo Andersson, Ulla-Britt Boström, Anja Bargum, Alfons Röblom, Thomas Lundin.
Recensenten har sett en förhandsföreställning.
