”English. No good.” svarade den palestinska taxichauffören då jag och mina två finländska kompisar febrilt försökte fråga honom om han var säker på vart han körde. Vi hade åkt den här vägen flera gånger tidigare och visste att för att komma tillbaka till internatet, där vi bodde, borde han köra åt totalt motsatt håll. Nu satte han av mot en grupp kullar i utkanten av Jerusalem – en plats vi (vi var ju trots allt bara sjutton, arton år gamla) var övertygade om att var hemvist för islamistiska terrorister. Med hjärtat i halsgropen började vi planera vad vi härnäst skulle ta oss till. Skulle vi försöka övermanna vår kidnappare? Eller skulle vi helt enkelt öppna dörrarna och hoppa ut ur bilen?
Det här utspelade sig på ett läger jag deltog i, i Jerusalem. Vi var ungdomar från femton olika länder som klumpades ihop i ett gigantiskt internat för att lära oss bli bättre skådespelare. För mig var det på många sätt en livsformande upplevelse, jag kom i kontakt med människor man inte nödvändigtvis stöter på i lilla Dalsbruk och det var en ögonöppnare såväl ideologiskt, själsligt, kulturellt, emotionellt som sexuellt.
Framför allt fick det mig att öppna ögonen för Israel-Palestinakonflikten. Jag visste naturligtvis om att det fanns en sån, men utöver det var jag ganska ovetande om vad som egentligen pågick i landet jag besökte. Dessutom var detta en sommar då det var ovanligt lugnt, inte bara i Jerusalem, utan i hela området. Våra värdar var naturligtvis judar, något jag inte tänkte desto mer på då. Vi var förstås tvungna att sitta i bussar med luftkonditioneringen inställd på flunsa-mode och resa runt och titta på alla heliga platser för judar och kristna, besöka Golgata och Jordanfloden och så vidare. Dessutom skulle vi naturligtvis besöka förintelsemuseet. Men det var då en spansk kille som alltid spelade bongotrumma protesterade och vägrade följa med. Enligt honom var det skenheligt att besöka museet, eftersom judarna för tillfället gör detsamma mot palestinierna som nazisterna gjorde mot dem.
Må vara att jämförelsen var ganska taktlös att göra bland våra judiska värdar och att den dessutom är ganska haltande. Men den fick åtminstone alla oss andra att vilja lära oss mer om vad som egentligen pågick i landet och jag antar att en del av mitt intresse för internationell politik härstammar just från den resan.
Konflikten i Mellanöstern kan inte lösas utan det internationella samfundets påtryckningar. Palestinierna är direkt beroende av FN och internationella hjälporganisationer, samt av muslimska stater i området, inte minst Egypten. Israel, å sin sida, backas upp av amerikanerna, ekonomiskt och politiskt.
För att få EU, USA, FN och övriga aktörer att ta till hårdhandskarna då det gäller situationen i Mellanöstern behövs en stark folkopinion för fred och demokrati. Oavsett om det är en tvåstatslösning eller någon annan lösning som man kommer fram till, måste den vara förankrad både i områdets invånare och i det internationella samfundet. Och för att kunna bilda en stark folkopinion behövs också kunskap. Så att det inte blir plumpa jämförelser mellan Israel och Nazityskland eller uppstår rädsla för att taxichauffören är en islamistisk terrorist. Vi har en plikt att läsa in oss för att förstå andra människor, kulturer, historier och folk och inte fördöma dem åt höger eller vänster utan att känna till hela bilden.
Ja, hur gick det med taxichauffören? Jo, det visade sig att han bara tog en omväg för att undvika rusningen på landsvägen.
