1,1K

Svek, hämnd och skuld avhandlas i en pastellfärgad miljö i Mara Lees nya bok Salome. Författaren leker skickligt med ungdomsromanens formel och resultatet är lustfyllt, tycker recensenten.

Mara Lees Salome utspelar sig under årets kyliga och fuktiga vårvintermånader. Den så gott som konstant närvarande snön – nysnön i februari och snöfläckarna som fortfarande täcker marken här och där i april – för tillsammans med tematiken tankarna till Carl Larssons massiva tavla Midvinterblot. Men i Mara Lees version är den tjocka oljefärgen ersatt av lätt pastellkrita och den kraftfulla kung Domalde och hövdingarna i hans omgivning, vars offerritual Larssons penseldrag återger, är ersatta av taniga tonårsfigurer.

Att associationerna går sig till ett konstverk är egentligen inte så märkligt. Konstreferenserna i Mara Lees nya bok är många precis som i den förra romanen Ladies, där Yves Kleins blåfärg spelade en avgörande roll för karaktären Leas livsbana. Likheterna mellan de två böckerna tar inte slut där. Precis som i föregångaren är motiven i Salome som hämtade ur ett antikt drama: svek, hämnd och offerritualer avhandlas mellan de syrenlila pärmarna.

Navet är tonårsflickan Elsa vars vardag vi följer i den fiktiva lilla orten Ormby under några månader på åttiotalet. Elsa är den bortskämda prinsessan: rik, söt och duktig på dans. Hennes sociokulturella bakgrund gör henne också till en kunglighet i den småborgerliga förortsgemenskapen – hennes pappa är arkitekten bakom kommunens nybyggda villaområde.

Men när vi möter Elsa är familjeidyllen rubbad. Pappa bor inte längre hemma, i hans ställe finns mammas nya man Magnus. Till Elsas bestörtning får nyfamiljen dessutom tillökning i form av Johannes, en jämngammal föräldralös pojke som ska bli hennes fosterbror. Han är ”det oprivilegierade barnet”, ”den andre” som sprider en främmande doft i hemmet på Midsommarvägen. Elsa känner sig snart lika borttappad som Marie Antoinette i Versailles och tillvarons enda ljuspunkter är baletten och bästisen Veronica. Men när Johannes och Veronica lierar sig hamnar flickornas vänskap i gungning och Elsa söker sig i stället till populära Miriam och inleder ett romantiskt förhållande med hockeykillen Micke C.

maktkamp i balettsalen

Om Mara Lee med Ladies gjorde chick lit till finlitteratur är Salome ett sätt att tänja på ungdomsromanens formel. Den här gången granskar Mara Lee makthierarkier och blottar de kamper som ständigt pågår i balettsalen på kommunens danscenter, på rasterna, på skoldiscot och hemmafesterna, i simhallen. När Veronica och Elsa munhuggs är det däremot inte så mycket fråga om en kraftmätning som en kärleksakt, precis som brottningsmatcherna mot Micke blir en form av ömhetsyttringar.

Mara Lee studerar också tonårskroppen som ett fält för maktkamper. Dansen är kanske den tydligaste manifestationen av detta: koreografin är ett sätt att stävja kroppen och styra rörelserna. Sexualiseringen av flickkroppen är däremot en mer intrikat makthandling och en återkommande scen uttrycker problematiken: På Veronicas födelsedag vill Elsa överraska kalasgästerna och glädja sin väninna. Iklädd vita lackskor, blå volangkjol och vit blus kommer hon gående på sina bara handflator, med en hjärtformad tårta på en silverbricka balanserad på fotsulorna. Hennes kjol och blus råkar åka ner över huvudet och när akrobatiknumret är avklarat möts hon av en tystnad från gästerna. ”Jag stirrade och stirrade för att se det som hade fått alla att blunda och tystna. Mina smala knän och ljusblå bomullstrosor, bleknande linjer från bikinin, mitt skinn som var ljusare precis intill trosornas kantsöm”, skriver Mara Lee. Konfrontationen med den blottade flickkroppen besvärar de vuxna. Kroppen är en gråzon och gästernas reaktion kan ses som samhället som projicerar skamkänslor på tonårsflickan, tvingar henne att uppfatta den egna kroppen som motbjudande.

Men scenen med dess noggranna klädbeskrivning illustrerar också Mara Lees känsla för detaljer och hennes estetiska läggning. Känslor liknas vid såpbubblor, sidentyg och glasskärvor – allt är utstuderat och inrett behagfullt. Jag trivs i Mara Lees praktfulla versaillesspråk som hon i stunder dessutom varierar med ett betydligt mörkare mål som innefattar blåmärken, grus och spindlar.

Kroppen genomsyrar också bildspråket: ”tankar tar fäste vid hälar och knän” och sorg beskrivs som att lillfingret, lilltån och skinnet slits av. ”Vad spelar det för roll om jag ligger utspilld över hela Midsommarvägen”, klagar Elsa.

Mindre lyckat är däremot sättet att skildra dofter och smaker med hjälp färger. En röst är giftgrön, en bil har ett silverfärgat ljud, munnen fylls av ärggrön smak. Greppet fungerar inte riktigt och bilderna känns konstgjorda.

Härlig är däremot den nostalgiska åttiotalsmiljön som återges. Man tuggar rosa tuggummi och bär mintgröna jeans, doften av Date Pamela-parfym sprider sig på skoldiscot och en snygg kille liknas vid en monchichi (en fantastisk liknelse för den som minns den lilla leksaksapan med stubbigt hår och klarblå ögon!) Mara Lees pastellvärld påminner inte sällan om nostalgipoesin som Cecilia Hansson bjöd på i det sällsamma prosalyriska verket Spegelsken.

salomemyten

Mara Lee arbetar med bilder också på ett större plan. Som titeln antyder kan boken ses som en allusion på den bibliska Salomemyten. I Nya Testamentet berättas det om hur Salome dansar de sju slöjornas dans för kung Herodes Antipas och när slöjorna väl fallit till golvet får hon önska sig vad än hon vill. Salome begär att få Johannes döparens huvud serverat på ett fat – en scen som återskapas i Mara Lees roman. Man kan också spekulera kring ifall det dansnummer flickorna övar in tillsammans med dansläraren Klaus är
Florent Schmidtts La tragédie de Salomé ... Myten hänger hur som helst starkt ihop med kroppstematiken – Salome är en effektfull symbol för den farliga kvinnliga sexualiteten.

Salome är en oerhört intrigdriven roman med en dragningskraft som gör det svårt för läsaren att lägga ifrån sig boken. Tyvärr brister handlingen en aning i slutet, trådarna snos ihop en smula för snabbt och slarvigt. Fast det stör egentligen inte så mycket. Mara Lees berättelse besitter nämligen en stark tjuskraft som kanske bäst förklaras av att hon lånat den smått utnötta ungdomsromanformen. Tonårskänslorna dras ständigt till sin spets och intrigen är nästan barnsligt dramatisk vilket gör att läsaren inte kan annat än att låta sig ryckas med till fullo. Men framförallt kan Mara Lee, som behärskar utvecklingsberättelsens invanda koreografi, improvisera, skoja med dansstegen, och på så sätt blottlägga något alldeles nytt.

Isabella Rothberg

Mara Lee: Salome. Albert Bonniers förlag 2011.