Illustration: Christian Aarnio

Den internsivaste glädjen under det här året som vi vistas i Oxford, UK, infinner sig då jag på onsdag eftermiddag cyklar genom centrum mot Banbury Road. Till höger naturhistoriska museets gotiska torn – teologerna tyckte från första början att byggnaden var alldeles för lik en kyrka och inte blev de gladare då Darwins brev om det naturliga urvalet för första gången lästes och debatterades just där. Till vänster fanorna utanför Ashmolean, museet som är ett destillerat Louvre: allt är viktigt och utsökt, men ingen går vilse (och caféerna är bättre).

Anna Rotkirch

Anna Rotkirch

Kring Banbury Road finns villorna som byggdes då Oxfords professorer fick börja gifta sig. De är så rymliga att också de finaste adresserna numera delats upp mellan två eller tre familjer och många omvandlats till institutioner, bland dem Institutet för kognitiv och evolutionär antropologi dit jag nu cyklar.
Institutet leds av Robin Dunbar som för några år sedan flyttade till Oxford från det mindre snofsiga Liverpool, men som förstås – i likhet med ”alla” – i tiden studerade här. Dunbar har ett seminarium där man diskuterar färska artiklar. Det är de sammankomsterna jag kommer att sakna hemma i Finland, långt mera än högkulturen och de gyllene gatorna. Så nu sitter vi i ett sjabbigt kopieringsrum med torra kex och talar om neanderthalarnas familjer, apors hjärnstorlek och parasiternas betydelse för det mesta. Debatten fortsätter på puben.
Vi har ordentligt olika åsikter. Det är det som förbluffat mig mest och som förklarar varför britterna blivit så bra på vetenskap. Det går att vara totalt oense och fortsätta träffas. Mera: bli vänner.

För det är klart att gruppen sammansvetsas när man ses i tre timmar varje vecka. C., som alltid vill ifrågasätta de konceptuella grunderna och i början irriterade mig till döds – nu vet jag att hon, från en arbetarklassfamilj och statlig skola, nått All Souls, det finaste av alla fina college och hur annorlunda hon måste prata när hon går på klassträff för att kamraterna alls ska förstå vad hon säger. Jag saknar henne redan.
I. är från Latinamerika och red nyligen in på en vit häst på sitt eget bröllop. Hon forskar i apor och har potential att bli nästa Dunbar. T. var affärsman i ett östeuropeiskt land men ville börja studera hos Dunbar. R., som först var faderskapsledig i södra Afrika och sedan bankir i London, vill nu doktorera för Dunbar. (Här skönjs ett visst mönster men det hör inte hit.)
Det råkar sig så att Dunbars forskning förklarar precis vad som händer mig. Han är kändast för att ha upptäckt ”Dunbar’s number”, den optimala storleken för mänskliga samfund. Hjärnans storlek hos aporna korrelerar med storleken på deras sociala grupper. Ju större hjärna, desto fler individer kan en art minnas. För mänskorna är talet kring 150, en siffra som dyker upp i väldigt olika sammanhang – från militära enheter och storföretagens lokala kontor till historiska bysamfund.

Någonstans mellan hundra och tvåhundra går därmed den övre gränsen för hur många individer en mänska kan ha personliga relationer med. Innanför den gränsen finns alla de släktingar, vänner och kolleger du känner, bryr dig om, kan tänka dig att sända julkort till. Utanför 150-cirkeln finns personer som snarare representerar olika roller. En bekant busschaufför, rektorn i dina barns skola: du känner igen dem men er relation förpliktigar inte till något mera personligt.
Innanför 150-gränsen finns förstås ännu snävare och emotionellt mer laddade cirklar. Kring femtio personer som du träffar flera gånger om året. Kring femton som du träffar minst varje månad. Och fem i den närmaste cirklen – ni ses varje vecka om inte varje dag.
Förstås kan vi ha större grupper, men det kräver organisation och plikter och föreskrifter, spontaniteten försvinner. Och alla de tre innersta cirklarna kräver att man någon gång ses. Ses på riktigt, så att man kan röra vid varandra. Beröring säger mer än hundra ord, tycker Dunbar om att upprepa. Skype, brev, e-post kan hjälpa, förlänga förfallet, men inte hindra det. Säg mig vem du träffar och jag ska säga dig vem dina vänner är. Ett av Dunbars färska resultat visar att också på Facebook är kontakten intensivast mellan dem som också träffas på riktigt.

Här blir jag ångestfylld. Hela livet har jag skämts för och lidit av min inkonsekvens, av att inte kunna utveckla och upprätthålla vänskaper. Jag har stött ihop med någon halvbekant på gatan och föreslagit att en träff och sedan inte följt upp det. Skrivit allt mera sällan till vänner som bor utomlands. Känt det som en absolut sanning att just den här människan alltid kommer att vara viktig för mig och ändå låtit henne glida ut ur mitt liv. Behövt se forskare och författare för att bli inspirerad att läsa dem.
Och så handlar det kanske inte bara om mina egna brister, utan om osynliga ramar för hela mänskligheten!
De ramarna blir påtagliga utomlands, när jag själv är ny och ensam medan kolleger och vänner där hemma fortsätter att ha fullt upp och knapp märker att jag försvunnit. De blir kännbara när jag efter några veckor inte skriver och ringer så mycket som under den första tiden utan börjar gå på kaffe med de trevliga mammorna i barnens nya skola. Dem som jag träffar och berör exakt varje vardag, allt oftare också på veckosluten.
Det här förklarar ju en del, som varför politiker fortfarande reser land och rike runt för att skaka hand med mänskor. Och förstås är en vetenskaplig insikt ingen moralisk ursäkt. Det finns ju också helt fantastiska personer som till och med drar in den där busschauffören och rektorn i äkta, bestående, personliga relationer.
Men ändå skär det i hjärtat. Förtjusning och förräderi. C, T, I och R trädde med raketfart in i mina närmaste cirklar. Men jag reser hem till sommaren och om några år kommer jag inte längre att längta efter att möta dem varje onsdag.
Anna Rotkirch
är sociolog

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.