Senaste sommar ordnades ett seminarium i Åbo, i anslutning till Nordiska sommaruniversitetet, om språket som skapare och förmedlare av känslor. Det handlade om någonting som alla mänskor som skriver eller läser måste fundera över: hur skall man med orden och språket effektivast gestalta mänskliga känslor och passioner, glädje, längtan, vrede, besvikelse, uppgivenhet, sorg, lust, hat …?
Jag skrev ner tio stolpar eller synpunkter, som givetvis inte är några axiom eller absoluta sanningar, men som jag kommit fram till vid mina egna skrivförsök och, inte minst, då jag läst skönlitterära texter som jag blivit berörd av.
I
Om jag vill förmedla starka känslor av hat sorg, längtan, svartsjuka, förälskelse, kärlek, eller besvikelse, bör jag undvika all sådan terminologi som är psykologiserande eller känslosam. Starka känslor förmedlas bäst i ett återhållet, sakligt, konkret språk. Jag har sällan blivit så berörd och känslomässigt involverad som när jag läste G. W. Sebalds roman Austerlitz, där författaren på ett omständigt och sakligt rapporterande språk – nästan på kansliprosa – frammanar Europas tragiska historia betraktad genom några individuella öden och sådana platser som drabbats av krigens hemsökelse. Under saklighetens och detaljernas yta upplever jag de stora rörelserna, de djupa känslorna och oförrätterna. Inget tal om känslor! Allt får jag känna själv!
Ett annat exempel är Sofi Oksanens Utrensning, där mänskornas skräck och glädje gestaltas som kroppsliga reaktioner och förändringar utan att känslorna nämns vid namn. Strupen stramas till, hjärtat bankar, magen och tarmarna är i uppror, huden svettas, händerna darrar. För mig som läsare blir känslorna konkreta och känns i kroppen, så som känslor gör.
Också dagens trendigaste författare, norrmannen Karl Ove Knausgård använder i sin sexdelade biografiska roman Min kamp ett språk som väcker starka känslor hos mig just genom att språket är så återhållsamt, stramt och detaljrikt att det starka engagemanget förmedlas under den vardagliga ytan.
II
Konstens värsta fiende är skönheten. Ingenting kan lika effektivt förstöra en text som känslosamheten och vackerheten. Adjektiven kan vi första påseende verka gulliga, chica, och stämningsförstärkande. I själva verket är adjektiven nästan alltid försvagande, otydliggörande, sentimentaliserande.
Gunnar Björling skrev först så kallad normaltext. Strök sedan över nästan alla adjektiv, och sedan merparten av verben. Kvar blev den oefterhärmliga björlingska syntaxen, glädjen, lättheten, hund-skenar-glad-känslan. Vem hittar en psykologiserande rad hos Gunnar Björling?
III
Om jag skall till att bli patetisk blir jag då hellre patetisk med råge. Gör patetiken till ett självändamål, en metod. Överdriver tills överdriften tar kål på patetiken och skapar en ny patetik, mera hybrisk, mera omnipotent, större och mera kongruent med mina häftiga känslor!
Överdriften blir lätt en parodi på storheten i mina känslor och ambitioner. Om jag däremot löper linan ut och tar galenskapen i famn, blåser upp den ytterligare och överdriver den över alla överdrifters gränser, skapar jag kanske det uttryck som bäst svarar mot mina gargantuala känslor! Jag kanske får ta några ironiska skratt på köpet, men ”so what”, som dagens mantra lyder.
IV
Jag är upprörd, indignerad, skadad in i nervroten av någon oförrätt, någon bestialisk ond handling. Jag läser i tidningen om hur de modiga mänskor som arbetar för sanning och demokrati helt kallblodigt avrättas, en efter en, utan att någon på allvar försöker finna och bestraffa mördarna (kanske för att utredaren och mördaren är samma person?!) Då prövar jag saklighet och ironi som uttryck, som i den här dikten:
Att förena totalitarism och demokrati är som att
steka snöbollar
Några våta fläckar är vad som blir kvar
Vår demokrati är annorlunda, säger deras chef
Vi tystar bara våra oppositionella och deras vänner, de
passar inte in i vår typ av demokrati
Tjuvarna som lagt beslag på vår förmögenhet skickar vi
för omskolning
Det handlar inte om antisemitism i första hand
Vårt land är stort och lägren är goda pedagoger
Frågvisa journalister passar bara inte in i vår demokrati
Därför skjuter vi dem i huvudet
Livet är enkelt, som döden
Stammen tar inte skada av en måttlig avskjutning
Tvärtom: den förädlas
Vi strävar till en demokrati utan bråkstakar
Folket håller sig lugnt
Då får alla det bättre och vi blir lugnare
V
Ändå, som tumregel: Spontanitet kan inte planeras! Ibland måste jag låta vreden, ömheten, besvikelsen, sentimentaliteten, bitterheten och tillgivenheten bara strömma in i skärmen/pappret. När jag börjar förbättra spontaniteten försvinner den snabbt. Då kan den äkta känslan bli en posé, en exhibitionism, i värsta fall en inställsamhet. Jag tänker på en så skicklig författare som P. O. Enqvist och hans självbiografi. I vissa partier syns den stora hantverkarskickligheten så tydligt, att trovärdigheten och spontaniteten försvinner. Då föredrar jag Strindberg och Tjänstekvinnans son, där huvudpersonen ohejdat blottar alla sina svagheter, dumheter och sin ondska. Eller P. O. Enqvists egen tidiga självbiografiska roman Rapport från de inställda upprorens tid, där författarens ”skicklighet” (utstuderade beräkning) inte förstör det levande, spontana uttrycket.
VI
Känslor synliggörs bäst genom att skildra deras kroppsliga manifestationer. Känslans språk är i hög grad kroppens språk, inte bara de sjukdomar som kroppen ”pratar”, utan våra kroppsliga reaktioner. Vad sker med huden, ansiktet, ögonen, svalget, nervsystemet, magsäcken, tarmarna och urinblåsan i skräckens, glädjens, hatets, desperationens eller självdestruktionens stund?
VII
I stället för att beskriva känslorna kan det vara mera drabbande att beskriva vår förnekelse av dem, våra förträngningar, bondnekandet, sublimeringarna, somatiseringarna, vårt agerande i handling. I stället för att skriva ”jag längtar efter dig i varje stund” kan det uttryckas i en defens: ”Jag låter bli att längta efter dig i varje stund”. Då kommer kanske ambivalensen och situationens dubbelhet bättre fram.
VIII
Vårt känslospektrum är uppbyggt av motsatser. Lycka är svår att föreställa sig utan dess motsats, som kan vara olycka, ickelycka, missnöje, vantrivsel.
Godhet utan kusinen Ondska är svår att föreställa sig – i de flesta religioner och i de universella myterna har vi motsatsparet: Eros och Thanatos, Libido och Destrudo, Gud och Djävulen. I känslornas värld är det ofta så, att motsatserna snabbt och omärkligt byter plats, övergår i varandra. Idealiserandet förbyts i demonisering. Godheten tjänar ondskans syften, som i vår delaktighet i mänskoartens utplåning eller i fattigdomens bevarande i världen, allt genom vår passivitet och brist på handling.
IX
Hur fånga känslornas primärprocess i sin text? Vissa författare verkar ha förmågan att direkt och utan undertexter eller referenser överföra primärprocesser direkt i sin text, som om ingen någonsin tidigare skulle ha skrivit eller publicerat någonting. När jag läste Herta Müllers roman Hjärtdjuret drabbades jag av språkets primitivitet och energiska paradoxer; hennes språkliga uttryck tycks självfallna, men samtidigt arkaiska, nästan psykotiskt associativa. Jouko Turkka och Lars Norén har en liknande förmåga.
X
Jag var nyligen domare i en landsomfattande tävling om den bästa kärleksdikten. In kom 800 bidrag, av vilka jag läste en liten, utgallrad del. Att skriva om kärlek är förvisso inte lätt. Den fälla som många gått i bestod i svagheten för förskönande adjektiv, användandet av språkliga bilder som för länge sedan haft sina bäst före-dagar och brist på konkretion och detaljer. Också en dikt om kärlek måste vara trogen detaljerna och undvika sakliga ”fel” (Erik Lindegrens dikt Arioso, där det talas om de ”röda venerna” och ”blå artärerna” förstördes just genom de felaktiga anatomiska uttrycken)
Det grundläggande för skrivaren är nog att hitta sitt eget språk och sitt eget personliga uttryck. Då talar texten till oss på samma sätt en mänska som har något viktigt att säga. Då kan vi leva oss in i den andres känslor och på det sättet bli delaktiga av dem.
Claes Andersson
är författare
