1,5K

I sin nyaste film Underkastelsen undersöker Stefan Jarl hur kemikalier påverkar människokroppen. Slutresultatet är uppseendeväckande och starkt, men filmen har bemötts med tystnad.

Dom kallar oss mods väckte starka känslor år 1968. Stefan Jarls och Jan Lindqvists realistiska skildring av förortskillarna Kenta och Stoffe på drift i Stockholm city var ett helt nytt sätt att göra dokumentärfilm, och filmen fick problem med både censur och distributörer. Ännu häftigare blev reaktioner kring uppföljaren Ett anständigt liv, där man träffar samma gäng drygt tio år senare. I Ett anständigt liv kunde man för första gången se Dom kallar oss mods i sin rätta kontext. Jarl kunde parallellklippa två helt vitt skilda världar. Hur den stenhårda verkligheten på den ökända ”Plattan” vid Segels torg hade kommit ifatt och sprungit omkull de fjuniga 17-åringarna från Dom kallar oss mods. Vad man ser i Ett anständigt liv är hur både förortsbarn och blomsterbarn från sextio-talet knarkar ihjäl sig och dör som flugor på toaletterna i överdoser och undernäring, dag efter dag.

Ett anständigt liv fick politiska konsekvenser i Sverige. Det ordnades filmvisningar för riksdagens samtliga ledamöter och filmen blev en väckarklocka, men framförallt en chock. Det blev statsministersak, högljudd diskussion och det är tveksamt om någon annan svensk film någonsin fått samma genomslag i samhällsdebatten.

Miljardlobby

Stefan Jarl är en regissör som under sin över fyttioåriga karriär medvetet både engagerat och manipulerat, och hans nyaste film Underkastelsen är inget undantag. Filmen handlar om vår kemikaliserade värld, om hur olika kemikalier som finns överallt i samhället påverkar våra kroppar och vårt välmående.

Filmen är både stark och uppseendeväckande; bland annat låter Jarl sin gravida väninna Eva Röse testa sitt blod för kemikalier, och mot slutet av filmen framgår att kemikalier, som kan leda till allt från nedsatt fertilitet, cancer och beteendestörningar hos barn, har passerat genom placentan till det barn Röse väntar.

Jarl är en regissör som lever för starka reaktioner på sina filmer, och därför är det anmärkningsvärt att han menar att Underkastelsen bemötts med ”total tystnad”, när vi träffas en tidig morgon i Helsingfors under dokumentärfilmfestivalen Docpoint.

– Men att filmen bemöts med total tystnad var egentligen ganska väntat. Kemikalieindustrin är en av de största lobbygrupperna i världen och de lägger ned miljardbelopp på årsnivå på att tysta ner forskare och påverka kemikalielagstiftningen, förklarar Jarl.

Tidigare under morgonen har han talat om kemikalier, kemikalielobby och kemikalieskador både på morgonteve och radio och när vi träffas tecknar han en bild av en industri som vuxit till ett enormt maskineri. Ett maskineri som inte drar sig för att lobba aggressivt på alla tänkbara politiska nivåer, för att i domstolar försöka omkullkasta den amerikanska miljölagstiftningen eller för att gå till häftiga personangrepp.

– Det där med personangrepp tycker jag nästan att är det mest störande. När Margot Wallström, i egenskap av EU-kommissionär med ansvar för miljöfrågor, började arbeta för bättre kemikaliesäkerhet inom EU, började den amerikanska ambassadören gå runt i Bryssel med budskapet och de exakta orden ”vi måste stoppa den där häxan”.

Lång arbetsprocess

Du har i tidigare intervjuer berättat att du arbetat med Underkastelsen sedan Naturens hämnd från 1983. Hur ser en så lång arbetsprocess ut?

– Egentligen är det inte fråga om någon uppföljare till Naturens hämnd eller om en enhetlig arbetsprocess, men jag har samlat material för Underkastelsen ända sedan jag gjorde Naturens hämnd. Sammantaget har det ändå varit en ganska flummig process, där jag hela tiden samlat material vid sidan om och lagrat allt jag hittat i stora kartonger. För några år sedan tänkte jag att nu är det dags. Nu ska här bli lite ordning! Så jag började ordna upp det hela, där fanns tidningsartiklar, forskningsrapporter, radiomanus med mera. Det var egentligen först då jag på allvar slogs av hur massiv kemikaliernas närvaro i vårt samhälle är.

– Min nästa tanke var att det måste ju ha gjorts mängder av filmer om det här, men, det hade inte gjorts en enda!

Att filmen till slut tog den formen den har och i huvudsak bygger på expertintervjuer beror också på arbetsprocessen. Jarl hade först tänkt använda mera filmatiskt bildmaterial från till exempel djurförsök, men det visade sig att flera av forskarna som medverkar i filmen, och också deras barn, hade blivit mordhotade av djurrättsaktivister. Därför blev det till slut otänkbart att ta med djurförsöksbilder.

– Jag kunde också ha gett mig iväg till tredje världen och filmat konkreta följder av kemikalierna, men jag ville inte att det hela skulle kunna viftas bort som en u-landsfråga, som inte berör oss i västvälden. Jag ville faktiskt visa att det gäller oss alla, här och nu.

Att det är så beror enligt Jarls på att skillnaden mellan de så kallade naturliga ämnena, alltså sådana som finns i naturen, och de av människan skapade kemikalierna, i slutändan är så stor.

– Den avgörande skillnaden är att kroppens eget skyddssystem inte pallar med kemikalierna. Vi människor är egentligen ganska bra skapta, så att placentan stoppar många naturliga skadliga ämnen från att komma till fostret medan till exempel blod-hjärnbarriären skyddar hjärnan på samma sätt. Kemikalierna går dock förbi dessa spärrar.

Om kemikalierna dessutom är persistenta (inte biologiskt nedbrytbara) och bioackumulerande (ansamlingsbara i levande organismer) stannar de kvar i kroppen. Kemikalier som både är bioackumulerande och persistenta finns överallt: i mat, inredning, tyger, plaster, kontorsmiljöer, leksaker med mera. Det handlar bland annat om mjukgörare (ftalater), flamskyddsmedel (PBDE) och ytaktiva ämnen (PFOS, PFOA).

– När jag gjorde Naturens hämnd tvistade forskarna ännu om huruvida många av kemikalierna är skadliga, men idag är forskarkåren tämligen enstämmig. Det finns ett hundratal kemikalier som entydigt ger cancer, men på grund av industrins lobbning händer ingenting. Åtminstone de direkt skadliga ämnena borde man ju förbjuda direkt!

Anton Schüller

Stefan Jarl besökte dokumentärfilmfestivalen Docpoint som ordnades i Helsingfors 25–30.1.2011. Underkastelsen har biopremiär senare i år.