Sarah Moon: Suzanne aux tuilieries.
Sarah Moons stämningsfulla bilder, invecklade fotoexperiment och Andy Warhol i smink och peruk är några av skatterna som Fotografiska i Stockholm bjuder på. Museet är som en rysk docka, tycker Charlotta Boucht.
Den första känslan jag får av Sarah Moons svartvita bilder är längtan. Längtan efter ett annat, bättre och vackrare liv och en helt personlig längtan efter att själv fotografera och låsa in mig i mörkrummet och drömma mig bort.
Hennes bilder är som fragment ur filmer eller drömmar. Ofta oskarpa och fångade som i flykten. De skulle kunna avfärdas som romantiskt trams om inte hennes uttryck vore så intensivt.
I en av de två videofilmerna som finns med på utställningen berättar hon nästan maniskt med sin speciella röst (som hastar fram från historia till historia) hur hon jagar den rätta 1/125-sekunden, det rätta ljuset, den rätta stämningen. En jakt som ibland misslyckas, som gör att hon då känner att hon aldrig vill fotografera mera. Att hon vet att bilden finns där trots att hon inte når den. Men när det händer, när det rätta ögonblicket fastnat på film, känns det som om tiden stannat och att hon, som använt så många timmar för den enda sekundens skull, fått en gåva.
Moon fotograferar kvinnor, barn och djur med samma intensitet. De är som statister i en gammal film regisserad av Moon där allt och ingenting är sant. Just det här är det mest underbara med fotografiet, att det är både och – sant och falskt – och Moon använder sig av den här känslan maximalt.
Hon låter också slumpen spela en roll: fläckar och misstag i mörkrummet finns kvar, bilderna är ofta prickiga och sepiatonade omgivna av en kant som om de fotograferats på polaroidfilm.
Hennes färgbilder utgör en egen avdelning av utställningen. Väldigt färggranna bilder som inte är lika starka i känsla som de svartvita. Färgerna gör att bilderna blir för tydliga och på något sätt lätta att känna igen och modet tar över. Det känns som reklam.
Mode är det hon jobbat mest med, men i de svartvita bilderna på utställningen spelar kläderna en sekundär roll. Det är bara ögonblicket, blicken, som räknas och fläkten som tar tag i en chanelkjol blir ett dramatisk löfte om en kommande händelse. Publiken får själv hitta på resten av historien, Moon ger oss bara känslan.
färgglada cirklar
Samtidigt i en annan del av museet visas fotografier som inte kunde vara mera olika Moons. Utställningen heter Creeping in Circles och fotograferna Nils Olof Hedenskog och Joakim Brolin.
Bilderna återger stora abstrakta dramatiska ringar som liknar ögon och jag tänker att det är någon som haft kul i mörkrummet och experimenterat med att snurra olikfärgade lampor mot pappret. Men det visar sig att bilderna är tagna med en kamera som riggats högt upp i taket i Gasklockan i Gävle och i en masugn i Moviken. Fotograferna har sedan låtit kamerans slutare vara öppen i cirka tjugo minuter medan människor utrustade med knäskydd, handskar och med lampor fästa i pannan kryper i ringar på golvet och lämnar färgade ”spår” efter sig, som en slags performance.
I några av bilderna kan man urskilja människokroppar och då är magin borta, kvar blir ett tekniskt experiment. Jag lyfter visserligen på hatten för detta otroliga arbete men tycker inte att det har mycket annat än en wow-effekt.
I en annan våning visas Christopher Makos bilder av Andy Warhol i smink och peruk som aldrig ställts ut tidigare. Lady Warhol är riktigt snygg på många bilder, men i den jag gillar mest saknar han smink och peruk och ler bara mot kameran utan att posera. Människan Warhol.
Att tillbringa en dag på Fotografiska är en tillräcklig orsak att köpa en billig kryssningsbiljett till Stockholm. Museet är som en rysk babuschkadocka, där den ena fina utställningen avlöser den andra. Och som tack för att man orkat igenom alltihopa belönas besökarna med en fantastisk utsikt över Stockholm från caféet i översta våningen. Där kan man sitta och kontemplera över allt det vackra och tankeväckande man sett medan man intar en jättestor god laxsmörgås.
Charlotta Boucht
Sarah Moon 1 2 3 4 5. På Fotografiska i Stockholm till 20.3.2011.
