Israel framställs ofta som den enda demokratin i Mellanöstern – som en oas av upplysning och civilisation mitt i det arabiska barbariets öken. En sådan dikotomi är direkt lögnaktig. Även om det är sant att Israel påminner mer om en västerländsk demokrati än något av sina grannländer, är Israel samtidigt en mycket udda demokrati. Och demokratibegreppet är inte helt enkelt.
För det första är demokrati inte bara en procedurfråga. Ett demokratiskt valsystem ger ingen garanti för att politikens innehåll är demokratiskt; olika mänskliga rättigheter måste också tillgodoses.
För det andra är det inte självklart att alla stater som inte är demokratier är nattsvarta diktaturer och vice versa. Tvärtom måste demokratibegreppet ses som en gråskala.
I Mellanöstern, till exempel, är Turkiet en halvdemokrati. Irak är numera någon form av hybridregim. Cypern rankas ungefär som lika demokratiskt som Israel. Och nu när det verkligen gäller, verkar Israel föredra status quo i en renodlad diktatur som Egypten. Anledningen är en rädsla för att fria val skall bära fram ”odemokratiska” extremister. Att Hamas vann det palestinska valet för några år sedan var olyckligt just på grund av att organisationens politiska innehåll ofta varit av låg demokratisk halt. Men själva valet då Hamas grep makten var rättvist, säger opartiska bedömare.
Samtidigt är Israel en demokrati med fläckar. Förutom den uppenbara diskrimineringen av landets arabiska minoritet är till exempel pressfriheten lägre än i något västeuropeiskt land. En som är bekymrad över den israeliska demokratin är Gideon Levy, journalist vid den israeliska dagstidningen Haaretz. I en kolumn i svenska Arena oroar han sig för att Israel är på väg att bli en teokrati. Premiärminister Benjamin Netanyahu har nämligen lagt en proposition om att nya icke-judiska israeliska medborgare måste svära en lojalitetsed till staten. Dessutom föreslås lojalitetslagar för Knessts medlemmar, för filmproducenter och för ideella organisationer. Andra antidemokratiska lagar handlar om förbud mot krav på bojkott och lagförslag för att upphäva medborgarskap. ”Det är en farlig McCarthyistisk dans av okunniga lagstiftare som inte har en aning om vad demokrati är. Det är farligt även om endast en del av förslagen blir lag, eftersom hela vårt öde och vårt väsen kommer att förändras”, skriver Levy.
Lagförslagen ökar israeliska arabers alienation, i synnerhet gäller detta lojalitseden mot en judisk stat: ”Det görs antingen för att ytterligare provocera den arabiska minoriteten, för att driva den till illojalitet så att det en dag kommer en tid för att äntligen göra sig av med dem eller för att den grusar utsikterna för ett fredsavtal med palestinierna.”
I detta temanummer riktar Ny Tid ljuset mot Mellanöstern – än en gång: konflikten blir inte mindre aktuell eller mindre angelägen trots att ockupationen pågått i över fyrtio år.
Läs Karin Töttermans utmärkta reportage från Hebron på sidorna 6–8. Johannes Hautaviita, som porträtteras på sidan 3, representerar ICAHD Finland och kritiserar den finsk-israeliska vapenhandeln i en debattartikel på sidan 9. Peter Lodenius behandlar Palestinadokumenten och fredsförhandlingarnas kosmetiska karaktär i en överblick på sidan 5. På sidorna 10 och 11 presenteras Lena Malms bilder från ”ett stort gränsområde” och Janne Wass minns en resa till Jerusalem i sin kolumn på sidan 14. Undertecknad recenserar dessutom boken om Ship to Gaza på sidan 4.
Fredrik Sonck
