Illustration: Christian Aarnio

Två kriser ansätter mig som nationalekonom och som världsmedborgare. Den ena är finanskrisen och den andra den av människan förstärkta växthuseffekten. I båda fallen rör det sig om globala problem med ogripbart stora tal – hundratals miljarder (billions) dollar och tusentals gigaton kol. Men i fråga om tidsperspektiv är de varandras fullständiga motsatser.

I dagens finansvärld gäller det att vara snabb; att snabbare än andra få ny information och att kunna utnyttja den innan medspelarna hunnit reagera. Därför sker en betydande del av alla transaktioner med hjälp av datorprogram, som automatiskt köper eller säljer så fort nya data anger det. Flera av världens bästa matematiker är sysselsatta med att utveckla metoder och instrument för att klämma fram ”värdefull” information ur de datamassor – i synnerhet prisuppgifter – som väller in från världens alla hörn. Av ansökningarna till en finlandssvensk stipendiefond för nationalekonomer var majoriteten av projekten relaterade till ren och skär vädepappersmatematik.

På grund av att miljarder snabbt och fritt kan röra sig från placering till placering, tvingas politikerna dansa efter ”marknadens” pipa. Vad de säger eller inte säger kan förvandlas till snabba vinster eller förluster. Viktiga ekonomiska beslut kan därför inte diskuteras öppet och redovisningen av vad man beslutat är inte sällan så grumlig som möjligt. När den ansvarige kommissionären Olli Rehn intervjuades om Eurozonens räddningsfond i teveprogrammet A-plus, tvingades han använda termer och metaforer som var obegripliga, men som antydde att han vill öka fondens storlek utan att ansöka om lov hos medlemsstaterna.

Då finansmarknaderna reagerar som de gör är det fullt begripligt att odemokratiska regimer – som Kina och självständiga centralbanker – har fördelar som demokratier saknar. ”Lösmynthet är myntlöshet” fick jag lära mig redan på Carl Erik Knoellingers grundkurs i nationalekonomi.

I finansvärlden är räntan den centrala variabeln. Tack vare den kan man beräkna lönsamhet och fatta beslut om olika slags investeringar. Man kan sätta en undre gräns för hur hög avkastning man vill ha och man kan välja mellan placeringar på olika lång sikt. Räntan anger också vilket tidsperspektiv som är relevant. Man diskonterar framtiden med hjälp av den. Om räntan t.ex. är  3 procent är 100 euro om hundra år inte värt mer än 5 euro idag. Med de kalkylräntor som används – inte bara av kortsiktiga spekulanter utan också av långsiktiga förmögenhetsförvaltare – är det som händer om trettio år utan praktisk betydelse.

Den förstärkta växthuseffekten har ett tempo som jämfört med finansvärldens är oerhört långsamt. Kolets normala kretslopp från jorden till atmosfären och tillbaka till biosfären och kolsänkorna är några hundra år. Men om vi av någon anledning eldar upp fossila bränslen (olja, gas, kol, torv) och väntar på att de genom kretsloppet skall återta sin ursprungliga form är tidsperspektivet geologiskt.

När vi talar om effekterna av utsläppen av växthusgaser inskränker vi oss i allmänhet till detta sekel. Vad kan hända fram till år 2100? Så gör FN:s klimatpanel och så gjorde den viktiga Stern-rapporten. Är de vinster vi kan göra på att minska utsläppen större än de kostnader som en begränsning innebär i ett hundraårigt tidsperspektiv?

Men den förstärkta växthuseffekten kommer att påverka klimatet i tiotusentals år. Mänskligheten har därför jordens långsiktiga framtid i sin hand. En optimal förbränning av kolet skulle vara en som strävar efter att mildra den istid som kommer nästa gång jordens rotationsaxel lutar så att norra halvklotet är längst från solen under sommaren.

En ”business as usual”-framtid innebär att vi inom detta sekel förbränner olje- och gasreserverna. De är tillsammans cirka 2000 gigaton. (1 gigaton = 1 miljard ton). Efter det kan vi ännu förbruka de omkring 5000 gigaton kol som under miljontals år lagrats i jorden. En snabb förbränning (d.v.s. på några hundra år) av de här fossila bränslena kommer att rubba kolets kretslopp på ett dramatiskt sätt och förstärka växthuseffekten under tusentals år.

Det är inte så svårt att med hjälp av informationen om hur klimatet tidigare varierat med mängden koldioxid i atmosfären tänka sig vad som är att vänta under de närmaste seklen. Om koldioxidutsläppen är 1000 till 2000 gigaton stiger medeltemperaturen med över 4 grader och är ännu efter tusen år 2 till 3 grader högre än idag. Om utsläppen är 4000 till 5000 gigaton stiger medeltemperaturen med 7 till 9 grader och är om tusen år cirka 6 grader högre. Med så höga temperaturer smälter inlandsisarna – först Grönlands och sedan delar av Antarktis – och havsytans nivå stiger med 50 till 100 meter.

För 55 miljoner år sedan, under den så kallade eocenperioden, inträffade ett massivt utsläpp av koldioxid. Forskarna uppskattar att det rörde sig om en mängd på ungefär 5000 gigaton. Den motsvarar alltså den mängd som vi mycket väl kan tänkas förbränna under några hundra år. Den förhöjda koldioxidhalten i atmosfären ledde till att havsvattnet uppvärmdes med 5 till 8 grader. Återhämtningen till ett mer normalt kolkretslopp och normala temperaturer skedde inom en tidsrymd på över 100 000 år. Havsytan under eocenperioden var 70 meter högre än nu.

Finns det ett samband mellan finanskrisen och den förhöjda växthuseffekten? Det finns åtminstone fyra.

För det första är finanskrisen en följd av att man gjort allt för att upprätthålla den kapitalistiska tillväxten. Finansvärldens ”ränta på ränta”-logik leder till instabilitet så fort efterfrågan sjunker. För att logiken skall fungera krävs det att tron på ”framtiden” inte vacklar. Den kapitalistiska tillväxten är i sin tur beroende av att tillgången på energi inte försämras. Om de fossila bränslena inte kan utnyttjas krisar finanssystemet.

För det andra har den finanscentrerade tillväxten lett till uppkomsten av en superrik överklass, som omfattar ungefär tio miljoner människor, spridd över världens länder. Det sätt på vilket dessa miljonärer och miljardärer använder sina pengar är skandalöst, men trots detta anger de ett ideal för väldigt många andra. Privata flygplan, stora villor och annan lyxkonsumtion är stora miljöbovar, men blir ändå något som också massorna vill ha del av.

För det tredje innebär finanskrisen att all uppmärksamhet riktas mot att rädda bankerna och sysselsättningen. Klimatkrisen ligger ju ännu långt från nästa politiska val. Att få till stånd internationellt bindande avtal är ju inte så lätt, och det blir inte lättare av att en akut kris drabbar de ledande makterna. Vi skall inte glömma att Kina trots sin snabba tillväxt hela tiden befinner sig på krisens brant. De sociala och ekologiska problemen kan när som helst rubba regimens cirklar.

Den fjärde kopplingen har att göra med vår syn på världen och tiden. Just på grund av att vi lyckats ha en tillväxt som möjliggjort och möjliggjorts av den växande kreditstocken har vi kommit att se framsteg i termer av ständigt växande inkomster och konsumtion. Att dessa framgångar har varit beroende av ett allt snabbare utnyttjande av de fossila bränslena är något som man helst inte vill bli medveten om. För att kunna yvas över vår överlägsna civilisation och övertyga oss själva om stt allt nog kommer att ordna sig eftersom vi är så framgångsorienterade, måste vi förtränga tanken på vad som kan hända om femtio eller kanske först om ett par hundra år.

Finanslogiken och klimatlogiken är så vittskilda att det ena sättet att tänka förefaller att utesluta det andra. Av de två kriserna är finanskrisen den mest akuta, så länge som vi inte bryter dess framfart. Ett första tips: skatt på alla finanstransaktioner, då borde de åtminstone bli lite mer långsiktiga.

Jan Otto Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.