Utrikesminister Avigdor Lieberman och andra högerkrafter i Israel arbetar för en stark stat där araberna skulle sakna rättigheter – det visar Palestindokumenten.

Palestinadokumenten

om de två senaste årtiondenas fredsförhandlingar som läckt ut via al-Jazeera och The Guardian har på sina håll fått samma dom som de dokument från USA:s utrikesförvaltning som Wikileaks släppt ut: inget nytt, allt det där har vi ju vetat. För den domen står mänskor som vet allt och därför ingenting. De har sin uppfattning klar och tar inte in något nytt.

Den israeliska tidningen Haaretz har haft flera insiktsfulla kommentarer om läckan, men också ett inlägg av Avi Issacharoff som hävdade att dokumenten ”i verkligheten inte sade något nytt. Nästan alla detaljer har varit kända från förut.” Det är alltså bortkastad tid att älta det gamla.

Fast visst bekräftar dokumenten också mina förutfattade åsikter. Jag minns en episod i Hyde Park i London sommaren 1969. En ung arab hade kommit med en pall och klivit upp på den för att upprört klaga över behandlingen av befolkningen i de områden Israel ockuperat två år tidigare. Sedan kom en jude med en trappstege som tillät honom komma betydligt högre upp än araben. Från denna upphöjda position plattade han sedan till sin upprörda motståndare med mera sofistikerade resonemang och med ett tydligt förakt.

Attityden tycks vara märkvärdigt seglivad. För ett år sedan väckte den uppmärksamhet i Turkiet när Israels viceutrikesminister Daniel Ayalon kallade till sig den turkiske ambassadören för att protestera mot ett Israelkritiskt program i turkisk teve. På hebreiska sade han till en kameraman: ”Visa att han sitter i en lägre stol, att det bara är en israelisk flagga på bordet och att vi inte småler”.

Falska dokument

sade många på både judisk och palestinsk sida om minnesanteckningarna när den första satsen publicerades. De palestinska förhandlarna talade om lögner och Stephen Pollard, chefredaktör för Jewish Cronicle i London, antydde i en kommentar i Daily Telegraph att det var Hamas som kokat ihop pappren, eftersom det låg i deras intresse att visa Fatahs ”svek”.

Pollards huvudargument för att pappren inte var äkta var att de palestinska anbuden borde ha lett någonvart: ”USA måste ha känt till ett hur stort steg palestinierna var redo att ta för att uppnå fred och hur brutala israelerna var. Varför har då USA inte gjort något annat under de senaste två åren än att försöka stoppa de israeliska bosättningarna? Varför inte en uppgörelse om östra Jerusalem, om palestinierna verkligen erbjudit en sådan? Det är omöjligt att föreställa sig att inte en enda person ansvarig för USA:s politik skulle ha gjort ens en minsta antydan till något om Israels påstådda tillbakavisande av anbudet om östra Jerusalem, om det faktiskt är vad som skedde.”

Nu när det allmänt erkänns att dokumenten är äkta kvarstår frågan varför det faktiskt inte hände något. Kan det vara så att varken Israel eller USA tog förhandlingarna på allvar, att de i själva verket bara var förhalningar?

Också i Israel höjs förvånade röster. Den liberala tidningen Haaretz skrev i en ledare: ”Dokumenten vittnar än en gång om att Israel funnit en pragmatisk palestinsk partner, intresserad av en tvåstatslösning på basis av 1967 års gränser. /…/ Om Israel fortsätter att föredra att utvidga bosättningarna för att säkra sin ställning som en judisk demokratisk stat kommer vi att förlora den sista palestinska partnern som kan förhindra att landet lever vidare som en isolerad och fördömd apartheidstat.”

Dokumenten

är ingen angenäm läsning, anser The Guardian i en ledare: ”Det är svårt att säga vem som efterlämnar det värsta intrycket: de palestinska ledarna, som är svaga, fega och gärna överöser motparten med komplimanger, israelerna som är artiga i ord men föraktfulla i handling eller amerikanerna vars neutralitet består i att mobba den svaga och hålla den starka i handen. Tillsammans konspirerar de för att bygga upp en marionettstat i Palestina, i bästa fall auktoritär, i värsta fall ett surrogat för en ockupationsmakt.”

The Guardian tycker synd om den palestinske chefsförhandlaren Saeb Erekat som beklagade sig inför en amerikansk medlare och hoppades på åtminståne ett fikonlöv för att dölja en smula av eftergifterna: ”Till vilken nytta är jag om jag är så svag att också min hustru skrattar åt mig?”.

Att de palestinska förhandlarna var redo att acceptera nästan alla israeliska krav på områden kring östra Jerusalem har väckt mest uppseende. ”Vi erbjuder er det största Jerusjalayim i historien”, sade Erekat till sin israeliska motpart, dåvarande utrikesministern Tsipi Livni, som dock på rak arm avfärdade anbudet. Hon ville ytterligare ha Har Homa (Jabal Abu Ghneim), som skulle ha kompletterat den israeliska ringen runt östra Jerusalem.

För palestinierna är Har Homa viktigt eftersom det är en förbindelse mellan Jerusalem och Betlehem. Andra israeliska krav som palestinierna tillbakavisat gäller bosättningarna Ma’ale Adumim nära Jerusalem och Ariel, djupare in på Västbanken. Orsaken är att dessa områden skulle bryta förbindelsen mellan Västbanken och Jerusalem och praktiskt taget dela Västbanken itu. Ariel blockerar dessutom tillgången till ett viktigt vattendrag för palestinierna.

Israeler bygger för fullt också i arabiska delar av östra Jerusalem – man har beaktat de palestinska eftergifterna, utan att ge något gengäld. Det sker delvis med pengar från den amerikanska bingomiljonären Irving Moskowitz. Det sker speciellt i Sheikh Jarrah där kampen mellan ideologiskt motiverade bosättare och de araber som blir utslängda från sina forna hus varit och är bitter. Ändå var de palestinska förhandlarna redo att ge upp åtminstone en del av området.

Den tvåstatsmodell

som Israel i princip accepterat innebär ju att det vid sidan av den mer eller mindre judiska staten skulle finnas en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza (en del har talat om två skilda palestinska stater, eftersom Fatah på Västbanken och Hamas i Gaza inte drar jämnt, men det blir en senare fråga att lösa). Förhandlingarna har förts enbart mellan Israel och ”den palestinska myndigheten”, som i dagsläge bara representerar Fatah.

För att tvåstatsmodellen ska vara meningsfull måste den palestinska staten vara livskraftig. På basis av bland annat de läckta dokumenten verkar det däremot vara omöjligt för Israel att avstå från så mycket av Västbanken att den nya staten verkligen skulle bli livskraftig.

Detta beror till stor del på bosättarrörelsen, som etablerat nya samhällen på områden som de vill införliva med Israel genom fait accompli. Landets olika regeringar har haft varierande grad av sympati för rörelsens agerande men saknat viljan att stoppa den. Undantaget kom när regeringen beslöt att avstå från Gazaremsan – då tvingades också bosättarna lämna området. I övrigt är det USA som genom sina påtryckningar kunnat bromsa etableringen av nya bosättningar.

Bosättarrörelsen (som i bibliska termer talar om Västbanken som Judéen och Samarien) representerar väl närmast de högerextrema och religiöst fundamentalistiska krafterna i Israel. Avståndet till landets politiska ledning är ändå inte stort. Gary Rosenblatt, ledare för Yesha-rådet, takorganisationen för de judiska regionala råden på Västbanken, var stabchef för Benjamin Netanyahu då denne var oppositionsledare.

Många judar skulle helst se att tvåstatsmodellen innebar att åtminstone en del av landets araber skulle flyttas över till den nya palestinska staten, vilket de flesta inte går med på.

Enstatsmodellen

innebär att judar och palestinier, alltså både muslimer och kristna, skulle bo i en och samma stat. Det kunde tilltala många palestinier, eftersom levnadsstandarden skulle vara betydligt högre än i en separat palestinsk stat. Men många judar har svårt att acceptera en demokratisk stat där araberna inom en överskådlig framtid skulle vara fler än judarna.

Nu kräver starka röster att man ska definiera Israel som en judisk stat och avkräva en trohetsed som utgår från detta. Det kan man kanske göra i den israeliska delen av en tvåstatsmodell, om man gör det på ett sätt som beaktar också Israels arabers ställning på ett rimligt sätt. Men man kan definitivt inte göra det i en enstatsmodell där bara halva befolkningen är judar.

Det verkar i alla fall som om samma krafter, speciellt kring utrikesminister Avigdor Lieberman på yttersta högerkanten, motarbetar tvåstatsmodellen och demokratin inom en enstatsmodell och därmed strävar efter en apartheidstat. Det är möjligt att den accepteras av de senaste årtiondenas många invandrare från det forna Sovjetunionen, som just Lieberman. The Guardian skriver i samma ledare om de växande kraven på att israeliska araber ska överföras till en palestinsk stat, utan att man tillfrågar dem själva: ”Har den tidigare nattklubbsinkastaren från Moldavien blivit mer israelisk? Eller uppträder Israel nu mer som en moldavisk nattklubbsinkastare?”

Bantustanmodellen

är vad som verkar återstå: en stark stat där judarna kan behålla kontrollen, medan araberna får nöja sig med små och splittrade parceller i mindre bördiga delar av Västbanken och Gazaremsan, som aldrig kan bli livskraftiga på egen hand utan måste finansieras av väst (kanske också av Israel).

Om man inte genom förhandlingar når fram till en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser är alternativet, avslutar The Guardian i sin ledare, ”att tillåta den cancer som den nuvarande enstatslösningen utgör att växa och att vänta på nästa krig. Ingen behöver vänta länge på det.”

Men starka krafter inom Israels ledning vill inte ha en förhandlingslösning, eftersom en sådan skulle innebära eftergifter och man inte vågar stöta sig med den starka grupp som bosättarna utgör. Från Gaza kunde man, när det behövdes, tvinga bosättarna att dra sig tillbaka, de var en så liten grupp. Men bosättarna på Västbanken och kring östra Jerusalem är en halv miljon, så dem kan inte ens den starkaste armén kontrollera (om armén ens skulle acceptera en sådan order).

Ännu år 2008 erbjöd dåvarande premiärministern Ehud Olmert den palestinske ledaren Mahmoud Abbas kring 95 procent av Västbanken i en fredsuppgörelse, men Abbas tackade nej. Nu ritar Lieberman kartor som ger palestinierna ungefär hälften av Västbanken, men bara en provisorisk uppgörelse, som kan gälla till medlet av detta sekel. Kanske han räknar med att palestinierna vid det laget är så svaga att man kan strunta i dem helt.

Det verkar som om den israeliska ledningen under de senaste åren, när Lieberman blivit allt starkare, bara uppfattat fredsförhandlingarna som en avledande manöver för att hålla palestinier och amerikaner lugna, några resultat har det inte varit meningen att nå. Antagligen har personen på palestiniernas förhandlingsbyrå, som läckt pappren, velat visa just detta och antagligen har den upprörda reaktionen från vissa israeliska kretsar varit så stark just för att man velat fortsätta med denna taktik, som nu ifrågasätts.

Peter Lodenius

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.