Anna Moring, som valde De gröna delvis på grund av språkpolitiken, tycker att skolsvenskans viktigaste uppgift är att skapa kulturell förståelse. Foto: Jens Finnäs

Typiskt för diskussioner om minoriteter är att de som berörs sällan kommer till tals. Är äktenskapsfrågan verkligen den viktigaste för homosexuella? Det frågar sig Anna Moring som vill vara minoriteternas kandidat i riksdagsvalet.

Med en kappsäck i släptåg anländer Anna Moring till intervjun. Kvällen innan har hon kommit hem från en partiresa till Bryssel. Hbt-aktivisten Anna Moring har blivit en del av det gröna partietablissemanget.

– Partier och medborgarorganisationer fungerar egentligen på ungefär samma sätt. Idéer stiger fram från fältet och inom ramarna för vad som är möjligt försöker man sedan få igenom sin politik, säger Moring, som i dag är tillförordnad generalsekreterare för Gröna kvinnor.

Andra valet

Valet av parti var ändå inte självklart. I kårpolitiken vid Helsingfors universitet har Anna Moring tillhört Obunden vänster och som väljare har hon alltid rört sig mellan rödgröna kandidater i olika partier. Inför Europaparlamentsvalet 2009 bekände hon till slut ändå färg och ställde upp på De grönas lista.

– Det var minoritets- och jämställdhetsfrågorna som avgjorde. Här har De gröna alltid legat närmare mina åsikter än vänstern.

Hon lever själv i en regnbågsfamilj, vilket gör att hon naturligt har ett stort engagemang i familjefrågor.

– Jag vill förnya familjepolitiken helt och hållet. Den heterosexuella kärnfamiljen, som länge varit den självklara normen, kommer snart att utgöra en minoritet av de finländska hushållen. Systemet borde vara sådant att flera olika familjeformer erkänns.

Begreppet familj ska alltså inte vara begränsat till mamma, pappa, barn, utan också inbegripa andra konstellationer. Det handlar inte bara om att se till sexuella minoriteters och regnbågsfamiljers rättigheter, utan också om splittrade och sammansatta heterofamiljer.

– Man stöter på en massa byråkratiska problem om man lever i en annorlunda familj. En regnbågsfamilj med två mammor och en pappa måste till exempel välja vilka två som är de juridiska föräldrarna, vilket i praktiken gör att den tredje helt saknar rätt till barnet om det uppstår en konflikt.

Står De gröna bakom en så här progressiv familjepolitik?

– Som idé, ja. Däremot tänker folk väldigt realpolitiskt. Man ser det kanske som realistiskt att få igenom en jämställd äktenskapslagstiftning inom den här mandatperioden, medan rätten att ha flera föräldrar uppfattas som en utopi, vilket jag inte håller med om.

Det har på många sätt varit ett händelserikt hbt-år. Hösten präglades av debatten om kyrkans inställning till homosexuella och nyhetsredaktionerna har flera gånger tvingats rapportera om attacker mot hbt-organisationer och -evenemang.

Håller den allmänna opinionen i värdefrågor på att svänga i mera konservativ riktning?

– Nej, det här är den konservativa rörelsens dödsvånda. Saker förändras snabbt på många plan. Toleransen ökar. Homosexuella, och till och med transkönade, blir människor bland andra människor, vilket stör många konservativa.

Gillar den gröna språkpolitiken

Det var inte bara De grönas politik i förhållande till sexuella minoriteter som fick Anna Moring att välja just De gröna. Hon uppskattar också partiets språkpolitik.

De gröna vill krympa ihop den obligatoriska svenskan till de två sista åren i högstadiet och fokusera mera på kulturell förståelse än traditionell språkundervisning. Istället ska det bli möjligt att frivilligt läsa svenska redan i lågstadiet för dem som vill.

Vidare vill man ersätta den nuvarande tjänstemannasvenskan med språktillägg i förvaltningen och starkare krav på att varje enhet ska kunna betjäna på svenska.

– Eleverna lär sig ändå inte prata svenska i det nuvarande systemet. Det är inte för att garantera den svenska servicen som vi har obligatorisk skolsvenska. Den svenska servicen tryggas genom att vi har människor som på riktigt kan svenska, säger Anna Moring som är uppväxt i en tvåspråkig familj och som gått i finsk skola.

Det senaste årets språkdebatt tycker hon att har varit ute på villovägar.

– Ska svenskan vara ett national- eller minoritetsspråk? Om det är ett nationalspråk, varför uppför vi oss då som om det vore ett minoritetsspråk? Varför använder vi minoritetsretoriken?

Gemensamt för minoritetsfrågorna är, oavsett vilken minoritet det gäller, att de berörda sällan kommer till tals, menar Anna Moring. Ingen (utanför Svenskfinland) frågar finlandssvenskarna var de stöter på språkproblem, på samma sätt som ingen frågar de sexuella minoriteterna om vilka frågor som egentligen känns viktigast för dem. Det här gör att diskussionen fokuserar på fel saker.

– Äktenskapsfrågan är en viktig symbolfråga för homosexuella, men det är inte det största problemet just nu. Familjepolitiken och ungas självmordsbenägenhet är ämnen som ligger mycket närmare de sexuella minoriteternas vardag.

Inga fler kärnkraftsregeringar

De gröna har sedan man kom in i riksdagen 1983 vuxit i nästan varje val. I förra riksdagsvalet blev det 8,5 procent och 15 mandat. Efter fyra tidvis kontroversiella regeringsår lär vårens val bli en utmaning.

Vad säger du till vänstersinnade som är besvikna på De grönas regeringsmedverkan?

– De gröna gick in i regeringen med vissa mål. De här målen har vi nått, med undantag för kärnkraften, vilket är tragiskt. Det ska ändå sägas att vi var det enda partiet som enhälligt röstade emot utbyggnaden av kärnkraften.

Om De gröna sitter med i en regering som bygger ut kärnkraften, finns det någon regering som De gröna inte sitter med i?

– I samband med regeringsförhandlingarna 2007 nämndes inte kärnkraften. När det ändå blev en utbyggnad valde vi att stanna kvar eftersom våra ministrar var mitt uppe i viktiga projekt som vi ville ro i land. Dessutom hade det varit olyckligt om allt kärnkraftsmotstånd hade försvunnit ur regeringen. Den här gången kommer vi däremot inte att gå med i en regering som vill bygga ut kärnkraften.

text&foto Jens Finnäs

1 kommentar

tapio tukiainen 19 mars, 2011 - 18:11

När man talar två- och flerspråkighet börjar man ofta tänka sig vad det betyder. Ett språk betyder ofta en ny kultur. Finns det överhuvudtaget alls enspråkiga länder? Svaret är nästan alltid det finns gamla och nya minoriteter. Världen ändras hela tiden. När man tänker på makten och språket i dagens samhälle kan man konstatera hur de har de har påverkat språkets status i en kontaktsituation (t.ex. samiska, romani, meänkieli och indvandrarspråken). Flerspråkigheten kan också innebära problem t.ex.USA. I forna Sovjetunionen skulle man oavsett modersmålet prata ryska. Var tanken om Homo Sovjeticus bara en utopi? Om vi talar om finskan och svenskan, vilka är då de domäner riskerar vi då förlora till engelskan? Hur kan vi bevara våra två nationalspråk här?

Motto: ”Det finns ingen språkkontakt utan språkkonflikt”

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.