Ilustration: Christian Aarnio

Mycket som är självklart har trots allt en historia. Alla de stora institutioner som heter något på National- har oftast sitt ursprung i franska revolutionen och 1790-talet. Nationalmuseer, Nationalbibliotek och Nationalarkiv öppnades i Paris för ”nationen” och dess medborgare, med ”nationaliserade” samlingar, som revolutionärerna helt enkelt tagit i beslag av den förra regimen med kungahuset, kyrkan och den högsta aristokratin i spetsen. Konstverk, böcker och handlingar omfördelades sedan ännu över hela Europa under Napoleons ledning, tills det nationella stelnade inom nya småstatsgränser under 1800-talet.

Lika revolutionärt radikalt var att de jämlika och förbrödrade medborgarna fick tillträde till alla nationalsamlingarna, på garanterade öppethållningstider, ofta helt gratis, utan mutor och långa väntetider. Detta hör till rutinerna i dag, men mest bara i de länder som ännu efter 250 år följer de europeiska frihetsidéerna från 1700-talet. Det franska nationalarkivet grundades 1791 för att bland annat med stöd av historiska handlingar omfördela allt som konfiskerats, löst och fast. Samtidigt kunde man frysa ner kvarlåtenskapen från kungadömet och den stora nationens stora historia i ett jättearkiv, som material för politisk propaganda, historieforskningen inräknad. Konstmuseet i Louvren och Bibliothèque Nationale grundades med liknande baktankar.

 

Napoleon, den store Europaintegratorn, ville ännu 1810 inrätta ett  gemensamt arkiv för hela det kommande Stor-Frankrike på kontinenten. Alla erövrade folk skulle vara jämlika under de mest jämlika fransmännen och Code Napoleon.

Det är därför man just i Frankrike har en speciell känsla för arkiven som föremål för filosofisk begrundan. Foucault och Derrida, vem annars. Michel Foucault skrev 1969 i Vetandets arkeologi om sambandet mellan det grekiska ordet arkhe – som betyder både ursprung och makt – arkiv och arkeologi. Arkiven som förvaltningsinstrument för politisk makt skymtar ofta, när det blir fråga om sekretess och offentlighet i s.k. känsliga frågor. Allt som rör ledande politiker och deras förbindelser med främmande makter verkar vara sådana – som ”Tiitinens lista” i Finland om DDR-Stasi-kontakterna. Foucault satte fingret på arkivet som den plats där politisk makt och historisk/aktuell kunskap korsar varandra.

Jacques Derrida skrev 1995 en studie med rubriken ”Mal d’archive”, på engelska kallad ”Archive Fever”, som därefter ofta förekommer i resonemangen om arkivet som smärtpunkt för minne och glömska. Derrida skrev i detta sammanhang mycket om Freud & co men begreppet har börjat leva sitt eget liv. Hur skall man egentligen förstå ett arkiv, och varför finns de?

 

Arkivet är inte längre ett arkiv, med hyllor och mappar i alfabetisk ordning, uppställda enligt maskinskrivna kataloger. Den ordning, stabilitet och känsla av evighet som ett väl konditionerat arkiv eller bibliotek i ett prydligt magasin stod för har försvunnit – de nya arkiven är inte alls materiella utan de har förflyttats till ett elektroniskt flöde, avläsbart när som helst och var som helst, dessutom ofta av vem som helst.

De gamla offentliga arkiven, där besökarna fortfarande får fylla i små lappar och beställa, d.v.s. anhålla om att få läsa, vissa handlingar under god bevakning i forskarsalarna, börjar undergrävas. Visserligen ser allt lika oförargligt ut som förr, de flesta som tassar runt i arkiven är fridsamma släktforskare eller publiceringssugna historiker. Båda grupperna vill avslöja något nytt ur det förflutna med stöd av gamla papper.

Makten över arkiven tillkommer staten, som bygger sin legitimitet på dem. Statens företrädare står också gärna för tolkningarna av arkivens innehåll och portionerar ut dem i dagsljuset, i ”ändamålsenlig” omfattning. Vid revolutioner brukar arkiven alltid råka illa ut och kastas ut genom regeringsbyggnadernas fönster, eller så förstörs de av sina egna upphovsmän.

 

Detta var möjligt så länge det ännu fanns pappersbuntar och mappar att riva sönder eller att elda upp. Kampen om arkiven får nya elektroniska former: vid DDR:s upplösning kom Förenta staterna, på ett fortfarande okänt sätt, över arkiv från Stasis utlandsavdelning, ”Hauptverwaltung Aufklärung”, som sedan i ett scannat urval (?) har överlämnats på cd-skivor till den tyska offentligheten, och nu kan läsas, efter beviljad ansökan. ”Huvudförvaltningen för upplysning” är en praktfull paradoxal formulering för den statliga ambitionen att förvalta upplysningen, men i hemlighet.

Wikileaks har upplöst den tidigare makten över arkiven och skapat ett fritt, globalt dokumentflöde i privat regi, som inte längre kan stängas av. ”Keep us strong. Help Wikileaks keep governments open”, står det överst på den berömda hemsidan. Ingen har kunnat säga att Wikileaks material skulle vara förfalskat, i stället har man försökt bagatellisera det som ensidigt, trivialt, olagligt eller i allmänhet ointressant. So what? Intresset riktas i stället på själva proceduren, urvalet och den stackars adresslöse Julian Assanges person.

Något oklart är vad juristeriet skall gälla – är det brott mot arkivlagstiftning och sekretessbestämmelser, lyder nätpubliceringen under tryckfriheten eller skall nätsidorna stängas, eller vad skall man göra? Bäst att ta till en rättegång med våld och sexuella trakasserier, det slår alltid an.

 

De som talade om ”informationssamhället” på 1970-talet föreställde sig att det skulle utvecklas under statens beskydd, med mera stöd för tryckta skrifter, tidningar, radio, television och billigare xerox-kopior för studerande.  De elektroniska kunskapsformerna har kommit i stället och flyter ut på webben – historiska arkiv, musikarkiv, bildarkiv, litteraturarkiv. Makten över de gamla arkiven med sina hyllor och mappar kan inte ha samma apparat som den ännu ostrukturerade makten över de nya, gränslösa. Är det demokrati eller piratism, när allt fler får läsa hur triviala de hemliga handlingarna och diplomatrapporterna egentligen är? Det elektroniska luftrummet kan stängas, som man nyligen försökt i arabländerna, men luften finns kvar. Eller så kan det köpas: kungen av Saudiarabien vill köpa hela Facebook för att kontrollera vad som skrivs om hans land.

Rainer Knapas

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.