Isabella Rothberg tjusas av Kjellegubbens tjocka kinder, mormor som skrattar och gråter om vartannat och reportagen i tidningen The Happy Corkscrew när hon på nytt läser Barbro Lindgrens självbiografiska dagbokstrilogi.
Det var den där pannluggen. Jag hatade den. Och jag hatade det faktum att mamma tog till saxen så fort hårtopparna närmade sig axlarna. Jag ville ju ha långt hår som de stora flickorna!
Kanske var den här vedermödan en av orsakerna till att jag så innerligt kände igen mig i Barbro Lindgrens dagboksserie när jag som nioåring läste böckerna första gången. För det där med håret hade ju Barbro koll på. I Jättehemligt från år 1971 suktar också hon efter långa lockar, men kanske främst för att hennes smarta och snygga kusin gillar långhåriga flickor: ”Därför låter jag mitt hår växa. Jag ska låta det växa ända ner till midjan. Sen på sommarn ska jag springa på stranden och låta håret flyga efter – då kanske han blir kär i mej och förstår att jag tänker på mycket som han aldrig hade trott.”
Ja, visst vore det saligt med ett långt hårsvall som vinden kunde fatta tag i, tänkte jag. Men det var inte bara hårproblemet som gjorde att jag, min storasyster och de flesta av mina väninnor slukade Lindgrens böcker med en ofantlig aptit. När förlaget Karnevals nyutgåva nått mig och jag sträckläst de tre böckerna kan jag genast konstatera att de var – och är – alldeles fruktansvärt roliga.
I trilogin Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner skildrar Lindgren, som vid sidan av Astrid Lindgren kan kallas Sveriges största barnboksförfattare, sin uppväxt från tio till femton års ålder i villaförorten Bromma. Jag läste böckerna första gången år 1993 och att de var skrivna på sjuttiotalet och skildrade fyrtio- och femtiotalet i Stockholm kvittade. Samma saker var ju alltjämt aktuella: stökiga syskon, stolliga lärare, knasiga killar och roliga väninnor.
Med sin kännspaka stil och sina ohyggligt ärliga och slagkraftiga iakttagelser tecknar Lindgren ett varmt och humoristisk porträtt av sin familj: snälla mamma med indiannäsa som sköter om allt och alla, kloka pappa som är ingenjör och folkpartist, mormor som skrattar så hon tappar väskan, morfar som kallar nittioåriga gummor för flickor och hatar grönsaker, lukten av apelsin och tanter som visslar, farfar med sitt dåliga hjärta och farmor med sin Gud. Och så förstås syskonskaran: lilla ettriga Katti som bestämmer hemma trots att hon är så liten, Kjellegubben med sina långa kinder som alla tanter är tokiga i och Kerstin som är äldst och sötast men som Barbro inte alltid drar jämt med. ”Jag tycker det verkar löjligt att spegla sej i flera timmar och hon tycker inte det verkar klokt att elda i kojor och smyga på älgar”, beskriver Barbro relationen som i Världshemligt. Med på ett hörn finns förstås de goda väninnorna: nojiga Ingrid och intelligenta Cissi.
Och Barbro själv då? Ja, förutom att smyga på älgar och bygga kojor drömmer hon om att bli författare eller konstnär. En gång skickar hon faktiskt sitt manuskript, Micky Sammetspäls, till Astrid Lindgren …
Lika roligt!
När jag läser om Lindgren efter en paus på åtminstone tio år skrattar jag ofta högt och ibland så intensivt att jag är tvungen lägga ifrån mig boken för ett tag. Kanske det är här förklaringen till att böckerna åldrats så skonsamt ligger: förmågan att ta allvaret med humor är möjligen Lindgrens främsta trumfkort som författare.
Inget i böckerna är latent eller omskrivet, Lindgren går rakt på sak och talar klarspråk. De få bilder hon utnyttjar är påtagliga. När Barbro en dag blir djupt deprimerad uttrycks de tunga känslorna av en skock svarta kajor som flyger förbi fönstret i klassrummet. ”Här ska man sitta nästan hela sitt liv, ända tills man blir arton år och plugga i årtal och höra kajorna pipa”.
Kapitlen som behandlar depressionen illustrerar också filosofin som gör sig gällande i hela Lindgrens litterära produktion: hon tar tillvaron på blodigt allvar – och med en klackspark. När Barbro inte gått till skolan på flera dagar på grund av sin ångest och bara legat i sängen med rullgardinen neddragen tar mamma henne till läkaren. På mottagningen utspelas en dråplig dialog mellan Barbro och doktorn, som är ett klockrent exempel på just den här förmågan att urskilja ljus i mörkret: ”’Är det nånting på dej själv som du skäms över, nåt du vill gömma?’ frågade han sen. Då måste jag tänka efter en stund. ’Jag har så stora öron’, sa jag sen. ’Men det gör ju inte så mycket, för jag har ju håret framför.’” Scenen visar också på hur de roligaste situationerna ofta uppstår i mötet mellan barn och vuxen.
Det känns litet märkligt att de scener och karaktärer jag nu fastnar för är exakt de samma som fascinerade mig sjutton år sedan. Det kan förstås vara en efterhandskonstruktion, men nu som då tjusas jag av mormor som skrattar och gråter om vartannat, Kjellegubbens hängkinder, lilla Katti som får raseriutbrott och ligger på golvet och sparkar och väser, scenen där Ingrids mamma syr ett nytt ansikte åt Dock Dock och Ingrid sedan lipar i dagar eftersom hon inte känner igen sin favoritdockas anlete och förstås tidningen The Happy Corkscrew, där Barbro och Cissi under signaturerna Benskog och Gnillib skriver reportage.
Lindgrens förmåga att gestalta vänskap imponerar också. Hon känner så väl till kulturen och ritualerna: fnisset, stojet, att brista ut i ett bubblande skratt bara på grund av en menande blick från kompisen. Som läsare hänförs man av hur mycket som känns hämtat ur ens eget liv. Precis som flickorna i böckerna tyckte jag och väninnan Stella att det var hejdlöst kul att låtsas vara utlänningar och tala engelska i spårvagnen (fast roligast var nog att med rikssvensk dialekt fråga folk på gatan om väganvisningar). Scenen där Dock Dock och leksakshunden Chappis gifter sig påminner i sin tur om de otaliga vigselceremonier jag och väninnan Joanna förrättade för våra Barbiedockor. Lindgren fångar det universella i vänskapsrelationer, hon visar att lekens mekanismer är de samma oavsett vilket årtionde man befinner sig i.
Samtidigt finns det också kvaliteter i böckerna som nu vid omläsningen förefaller nya. I dag kan jag på ett annat sätt än när jag var liten ta till mig de mer subtila stämningarna, som att farbror Svenson gråter så fort han känner doften av liljekonvalj och att Barbros morföräldrar gnabbas och pikar som ett sätt att manifestera sin kärlek till varandra.
Sex och döden
Sexualiteten är en av de röda trådar som sammanbinder de tre böckerna. Precis som allt annat knepigt vänder Lindgren försiktigt in det i smeten och kryddar sedan med ett stort mått humor. I början härjar klasskompisen Anton på biologitimmarna och skämtar om gäddpappor och -mammor, så ogenerat att magistern rodnar och hela klassen vrider sig av skratt. Käcka klasskompisen Kajsa talar i sin tur om för flickorna att allas föräldrar ”gör det”. Den nakna gubben som då och då hoppar fram ur en skogsdunge på Barbros hemväg både förundrar och skrämmer henne: på något underligt sätt måste han ju tycka att det är härligt … Sexualiteten äcklar, förbryllar och väcker nyfikenhet och allt som oftast verkar de vuxna tycka att det är kämpigt att överhuvudtaget beröra ämnet.
I den andra boken, Världshemligt, är Barbro tretton år och både hon och Cissi håller sig på kant medan kavata Kajsa träffar långtradarchaufförer som hon sover över hos (eller åtminstone påstår hon det). Men i Bladen brinner är killintresset ett faktum. Nu är Barbro femton år, spanar killar på rasterna, tjuvröker, går på dans på ungdomsgårdens West Side Club och kysser till och med några pojkar. Samtidigt har tillvaron blivit lite svårare än förut: ”Nu är det kanske mer spännande – med killar till exempel, men samtidigt känns det lite ödsligare inuti.”
Ett annat ständigt närvarande tema är döden. Störst fokus får ämnet i Världshemligt, som inleds med att klasskamraten Birger dör. Och det är inte bara han som försvinner – Ingrids mamma Margit dör i barnförlamning och till och med gamle kungen dör. I några rader lyckas Lindgren så självklart formulera dödsinsikten: ”Nu sitter dom här allihop, mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, Kerstin, Kjellegubben och Katti alldeles levande. Men tänk om det kommer en dag när jag sitter här och tittar och nåns ansikte är borta. Nån gång måste den dan komma.”
Men förgängligheten fascinerar också. Barbro och kompisen Cissi snokar i smyg bland Cissis döda systers ägodelar, något som de upplever som både spännande och hemskt. På så sätt låter Lindgren läsaren, oavsett ålder, ventilera de där motsägelsefulla sinnesrörelserna som döden väcker. För trots att folk på våra breddgrader lever allt längre och barndödligheten nästan är obefintlig jämfört med fyrtiotalet är behovet att prata om döden inte mindre akut. Och den diskussionen blir så naturlig när Lindgren håller i trådarna.
En annan förklaring till böckernas oerhörda tjuskraft är dagboksformen. Dagboksanteckningarna (som visserligen bygger på äkta stoff) förfaller autentiska, man får verkligen känslan av att ta del av någons allra innersta funderingar. Jag minns själv när jag fick min första dagbok i lågstadiet och min storasyster strängt uppmanade mig att inte skriva att jag till exempel köpt nytt och fint brevpapper i krimskramsaffären Tiimari. I stället skulle sidorna ägnas åt känslor, stora känslor! Det visade sig vara en ganska tuff utmaning, så en del Tiimaribesök blev nog återgivna. Samtidigt är det väl just det som gör dagböcker så härliga: Det är fritt fram för skribenten att plita ner precis vad som helst, och vardagen blandad med hjärta och smärta är slutligen en ganska fin kombination.
Karneval förlags nyutgåva är överlag trevlig, det bjuds på bilder ur Lindgrens fotoalbum samt nyskrivna efterord av författaren. Jag saknar emellertid Olof Landströms illustrationer som fanns med i samlingsvolymen Hemligheter som gavs ut av Rabén och Sjögren år 1988; speciellt en sympatisk teckning föreställande Kjellegubben … Men oavsett är det en riktig kulturgärning att igen låta ungarna få ta del av Lindgrens härliga hemligheter, att de får mysa, skratta, generas och skärras av dem. Och gråta ut.
Isabella Rothberg
Barbro Lindgren: Jättehemligt, Världshemligt, Bladen brinner. Karneval förlag 2010.
