Bästa vänner,
Hälsningar från en solig Öresundsregion. Konst och konstmarknad fortsätter att fylla min vardag. Den största nyheten på min arbetsplats den här våren är definitivt möjligheten att öppna ett Guggenheim-museum i Helsingfors.
I den utsträckning som jag har följt med mediebevakningen i Finland har de inledande reaktionerna varit väldigt positiva, men negativa reaktioner har också hörts. Man har ifrågasatt det ändamålsenliga i att bygga ett nytt museum medan Finlands redan existerande museer tynar bort i resursbrist.
Akuliina Saarikoski föreslog till exempel i Helsingin Sanomat (21 januari) att de medel som skulle gå till byggandet av museet skulle användas direkt till att stöda konstnärerna på gräsrotsnivå. Enligt filmforskaren Antti Alanen är Guggenheim konstvärldens McDonald’s, och han poängterar att varumärket som begrepp har en tillämpning inom handeln, men inte inom konsten, och att ett starkt varumärke inte är någon garanti för kvalitativt högtstående konst.
Borde vi inte hitta på något eget i stället för att öppna en ”franchise” för ett amerikanskt varumärke? undrar språkforskaren Janne Saarikivi.
***
Så invändningar finns. Men sett från andra sidan Östersjön så ser saker ut på ett lite annat sätt. I Danmark är konstmarknaden mycket stark då det finns en tradition av att förmögna människor (”old money”) samlar på konst både av estetiska skäl och som investeringar. Man har också stiftat lagar som låter företag dra av konstinköp i beskattningen, vilket har lett till en betydligt starkare försäljning. Dessutom ligger Danmark betydligt närmare stora centrum för nutidskonst som Berlin, Basel, London och Paris.
Vi finländare har svårt att förstå hur oändligt perifert Finland ter sig från den södra sidan av Östersjön, där det finns så mycket intressantare saker på mycket närmare håll. En europeisk konsthandlare eller gallerist har mycket få incitament att åka norr om Köpenhamn i jobbärenden. Det är synd, eftersom den finländska bildkonstutbildningen är av rätt hög kvalitet, vilket vi har kunnat konstatera här i Danmark. Det enda problemet är att det är svårt för konstnärerna att få uppmärksamhet på marknaden, de saknar kontakterna, Finland ligger så långt borta.
Av de här orsakerna kunde just ett Guggenheim-museum, just i Helsingfors, ha en väldigt stor betydelse genom att bryta Finlands isolering. Om vi vill ge branchfolket en orsak att åka till Finland är det faktiskt bättre att använda sig av ett internationellt etablerat varumärke än att, som Janne Saarikivi föreslår, hitta på något eget.
***
En annan och större fråga är vad vi egentligen behöver marknaden till? Frågan är, kan inte konsten i sig leva utanför marknaderna, och konstnärerna existera och verka på sina egna villkor? Skulle inte detta innebära en bättre eller ”renare” bildkonst som inte förvanskas av kommersiella faktorer? Som jag ser på saken finns det två svar på frågan.
Det enkla svaret är naturligtvis att konstnärerna behöver marknaden för att kunna tjäna pengar. Konstnärskapet är visserligen ett kall, men situationen i Finland är den att många konstnärer i praktiken inte arbetar med det som motsvarar deras utbildning.
Staten köper upp en hel del konst, men den kan i längden inte köpa all konst – inte ens om man enbart skulle köpa konst istället för att bygga museer.
***
Den mer utmanande frågan är huruvida det alls är ändamålsenligt att göra en kvalitativ distinktion mellan ”ren” och ”kommersiell” konst. Jag tror inte det. I Finland har vi en stark tradition av statligt stöd till konsten och det är mycket bra, men jag tror inte att konsten heller blir sämre av att någon faktiskt köper konstnärens verk.
Jag tror inte att man vinner något på att betrakta konsten som något skört som måste skyddas från omvärldens korrumperande inflytande. Tvärtom tror jag att konsten blir verkligt intressant först då den har en kontaktyta till samhället omkring den.
Utan ett förhållande till marknaden riskerar konsten att bli en perifer sak i vårt samhälle. Staten utbildar konstnärer, som lever på statliga understöd och målar tavlor som staten köper, och som ställs ut i statliga museer. Som skolklasser besöker för att ”det hör till”. I teorin står vi alla på konstnärens sida – så länge det är synd om honom.
Lasse Garoff
är informatör vid Finlands
kulturinstitut i Danmark
