När grannar grälar, börjar det ofta i tvättstugan har jag läst. Och visst har jag hört en och annan trist utgjutelse över kärringar som måste plänga sig in i bykstugan fast deras tur inte börjar förrän klockan åtta, eller somalier som låter sina patchoulidoftande dukar hänga kvar i torkrummet hela eftermiddagen. Å andra sidan är tvättstugan också en utmärkt plats för samtal. Vissa av dem är svåra att glömma, som när en av ensamförsörjarna i huset berättade att hennes son är så ledsen för att han måste äta ADHD-medicin mot sin vilja.

”Varför säger ni det inte åt läkarna då?”

”Ja men det har jag gjort. Men läkaren svarade bara surt att om han inte tar medicinerna så har de ingen mera hjälp att ge oss”.

”Men herregud. Kolla med en annan läkare. Eller ta åtminstone upp saken en gång till”.

”Det gjorde jag redan. Jag frågade om det faktiskt inte finns några alternativ men då spände han bara ögonen i mig och sade irriterat: ”Rouva, teillä taitaa itsellänne olla ADHD” (Frun, ni tycks själv ha ADHD).

Behöver jag säga att min granne är lågutbildad låginkomsttagare, en sån som det är fritt att sätta sig på utan att det får några konsekvenser?

Och behöver jag säga att jag tycker det är ganska naturligt att man är lite rastlös när man är många barn i ett frimärkslitet vardagsrum och mamma jobbar tidiga morgnar och sena kvällar?

Det här kommer jag att tänka på när jag läser Kristian Lundbergs nyutkomna Och allt skall vara kärlek. Liksom hans föregående roman Yarden innehåller den återblickar på en barndom som präglas av fattigdom och hopplöshet. Mamman är bipolär, kylskåpet tomt och hela tillvaron svajar betänkligt. I den nya boken finns också en scen där Kristian blir inkallad till ett möte med skolpsykologen. Hon säger att han har fått diagnosen MBD och att han ska gå hem och informera sina föräldrar. Men: ”Naturligtvis gick jag inte hem och berättade. En mindre hjärnskada. Det var så man då tolkade oss: Det var inte ett bristfälligt skolsystem, det var helt enkelt vi som var värdelösa. [–]. Också det var ett klassmärke, en bild som jag inte kan tvätta mig ren från.”

Jag tänker på vad Lundberg gått igenom, och så tänker jag att den som är liten och inte har mat i kylen och kanske inga fritidsintressen och kanske en mamma som skriker morgon och kväll för att hon är trött intill bristningsgränsen, den behöver inte i första hand en diagnos. Den behöver inte få skriftligt på att det är något obotligt fel på dens hjärna, som förklarar varför den är sämre än andra.

Ett barn som klarar sig dåligt behöver förutsättningar. Sådana som borde finnas i ett jämlikt samhälle. Som garanterar trygghet och valmöjligheter, en väg som leder nån annanstans än åt helvete.

För Kristian Lundberg blev denna utväg orden. Att skriva har blivit ett slags reningsprocess, säger han själv, ett försök att med ord tvätta av sig skammen och återerövra rätten att vara människa. Jag tänker på att det finns närmare 150 000 fattiga barn i Finland, och på att nästan var femte helsingforsare lever under fattigdomsgränsen. Ser vi dem? Bryr vi oss? Om inte det är en valfråga så är det nog oss det är fel på.

Jenny Kajanus

 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.