Från vänster Ida Løken (med ryggsäck), Lotten Roos och Anna Andersson. Foto: Patrik Lustig
Det nordiska scenkonstkollektivet Subfrau har i tio års tid utmanat, bejakat och inte minst dekonstruerat traditionella föreställningar om kön och genus på teaterscenen.
Med humor, självironi och glädje ruskar Subfrau om och skapar debatt i en tämligen konventionell och diskriminerande teaterbransch där kvinnor fortfarande representerar ”det andra könet”. Gruppen är unik i sin gestaltning och med sina föreställningar skriver de teaterhistoria.
För närvarande turnerar Subfrau i Norden med jubileumsföreställningen Subtales – arior från medelklassen. Det är en roande och oroande föreställning, regisserad av Ellen Nyman. I pjäsen undersöker de vad det innebär att vara vit, heterosexuell, medelklasskvinna i det tillsynes jämställda Norden 2011.
Subfrau består av nio skådespelare från i stort sätt samtliga nordiska länder. Gruppen grundades för tio år sedan vid Teaterhögskolan i Helsingfors. Anledningarna var flera, dels ville de ha ett bredare spektrum av hur kvinnor gestaltas på scen. Dels upplevde de Teaterhögskolan som en patriarkal och konservativ miljö, där de manliga kurskamraterna fick en positiv särbehandling på grund av sitt kön.
Jag träffar tre av skådespelarna i ensemblen, Anna Andersson, Ida Løken och Lotten Roos, för en diskussion om konstnärliga processer och genusgestaltning inom teatern.
– Från början var det tänkt att alla nio skulle medverka på scen men våra respektive privatliv gör att det inte fungerar. För kvinnor är det fortfarande svårt att kombinera jobb med familjeliv. Jag tror, att hade vi varit män hade det i större utsträckning varit möjligt att vara borta från hem och barn för att turnera under lång tid, säger Ida Løken.
– Precis som många andra kvinnor i 35–40 års åldern upplever vi en slags existentiell stress där livsprojekt ska förverkligas. Subtales har sin utgångspunkt i våra privata, levda erfarenheter som i mångt och mycket är en medelklassvardag, säger Anna Andersson.
olika former av makt
I en scen ”bekänner” ni era tillkortakommanden som (medelklass)kvinnor, som feminister, som människor. I likhet med Sonja Åkessons poesi visar ni genom upprepning av ordet ”förlåt” självkritiskt på det absurda i alla de krav som kvinnor lägger på sig själva.
– I Subtales riktar vi blicken och frågorna mot oss själva som individer i en större kontext. Inte för att sluta oss utan för att öppna upp oss, säger Løken.
– Vi har alltid slagit underifrån. Med Subtales vill vi undersöka olika maktordningar, framförallt med utgångsläget att medelklassens kvinnor – som vi är en del av – både producerar och reproducerar olika former av makt. Just begreppet självrannsakan diskuterade vi mycket med regissören Ellen Nyman. Vad gör jag egentligen med denna maktposition? Ett sätt att ärligt våga möta sig själv är att göra dessa ”bekännelser”, påpekar Andersson.
– Den scenen är mycket mänsklig, kraftfull och början på någonting nytt. Den visar även på det sorgliga i att ständigt gå omkring med ett dåligt samvete för allt som man inte är. Jag kan inte göra allting, rädda alla, vara alla till lags och det är faktiskt OK. I den scenen finns också svart komik och humor, menar Roos
Vad betyder Subfrau för er på ett privat och professionellt plan?
– Subfrau ger mig en plattform, självförtroende och energi att fortsatta med scenisk framställning. Utan Subfrau skulle jag inte ha fortsatt att jobba professionellt med teater, säger Andersson.
– Jag vill inte ha långt hår och kräla undergivet på golvet i Fröken Julie. Det är ändå mycket viktigt att ställa frågan, om vi så att säga har valt rätt väg då vi undersöker feminism och genus. Vi visar att det faktiskt går att göra uppsättningar som gestaltar komplexa kvinnor. Vi riktar frågan främst till publiken, som faktiskt betalar för att se teaterföreställningar, påpekar Løken
Subfrau har i sina tidigare föreställningar undersökt och laborerat med det queera projektets lek med identiteter, sexualitet och socialt konstruerat kön. I Subtales hyllar ni Moa Martinsson som får representera ”jordbundenhet” och därmed också visa på många kvinnors livsvillkor. Finns det en motsättning mellan dessa?
– Subfrau har från starten jobbat med att bredda synen på vad en kvinna och kvinnlighet kan vara. Det är inget statiskt tillstånd utan kan ta sig olika uttryck. Vi har varit queerfeminister i den bemärkelsen att vi har jobbat gränsöverskridande och lekt med identiteter och kön. Nu är utgångspunkten istället våra personliga jag, som kvinnor i samhället. Vi står där med potatisskalen, blöjorna och gröten – precis som Moa Martinsson. Däremot är det inte olika feminismer som står mot varandra utan istället skall det förstås som olika livsfaser, säger Løken.
en pågående process
Hur har ni arbetat fram pjäsens manus?
– Operan som form har inspirerat oss rent musikaliskt och gestaltningsmässigt. Det är också första gången vi arbetar med dragqueen och dragking samtidigt som uttrycksmedel på scen. Genom att lägga lager på lager med kvinnliga respektive manliga attribut klär vi samtidigt av könen, menar Andersson
– En del texter har vi skrivit enskilt för att sedan bearbeta dem tillsammans med regissören. Somliga är ihopsatta av från början skilda textsjok. Vi har lånat av och inspirerats av varandra. Resultatet har blivit en härlig smältdegel, säger Roos.
Hur använder ni er av de erfarenheter som ni bär med er från Subfrau in i andra produktioner?
– Varje produktion är en ny resa. Den genusmedvetenhet som vi besitter ger oss fler verktyg att jobba med plus en hel konstnärlig identitet. I Subfrau finns ett sammanhang, ett rum där jag ges möjlighet att ifrågasätta, där jag får uttrycka mig bland likasinnade i ett bejakande kraftfullt sammanhang. Det ger en enorm frihet, menar Løken.
– Jag har blivit krass med åren. Jag förväntar mig inte en jämställd repetitionsperiod eller en genusmedveten gestaltning när jag går in i andra produktioner. Däremot ser jag mig själv som en resurs och en tillgång där eftersom jag bär med mig denna genusmedvetenhet och kan vända den till något konstruktivt, säger Roos.
Kan Subtales ses som en ny väg för Subfrau och varthän bär den i så fall?
– Subfrau är en pågående process och framtiden får visa vad som blir nästa projekt. Just nu befinner vi oss i ett väldigt spännande skede. Dels som grupp, dels som individer. Det handlar också om var feminismen befinner sig. Det sammanfaller på många sätt och vi står inför olika vägval i livet. Det är fortfarande svårt att som kvinna få ihop familjelivet med konstnärligt skapande. Att ta sig och få tillgång till det egna rummet och tiden. Jag vill landa i den här turnén och njuta av den, säger Løken.
Ylva Larsdotter
Katja Turpeinens dokumentärfilm om Subfrau ”Genderfucked” har premiär 2011.
