När man börjar läsa en ny Philip Roth-roman är det som om man hörde ett ”klick” – så rullar romanmaskineriet igång och ett människoöde tar gestalt med närmast nonchalant lätthet, skriver Nils Svensson.
Philip Roth tillhör de där författarna som brukar lyftas fram när Romanen ska diskuteras. Han anförs då som ett exempel på det gamla hederliga romanhantverket, som består av en fängslande intrig, levande människoporträtt och en vilja att ta sig an samtiden i hela dess komplexitet. Han är en författare som står för ”stilkänsla, djup psykologisk inlevelse i realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt, hantverksskicklighet”, som en kritiker uttryckte det när den svenska romanen debatterades för ett par år sedan. En sådan varudeklaration kan vara menad som beröm men också som kritik, beroende på vem som står bakom den.
När man börjar läsa en ny Philip Roth-roman – i det här fallet Indignation som kom ut i original 2008 och nu föreligger i svensk översättning av Nancy Westman – är det som om man hörde ett ”klick” – så rullar romanmaskineriet igång och ett människoöde tar gestalt med närmast nonchalant lätthet. Det hela är ganska överrumplande faktiskt – hur gör han? – och jag är personligen beredd att skriva under och sätta in ovanstående varudeklaration på pluskontot.
Indignation handlar om Marcus Messner, en ung judisk man från New Jersey; son till en koscherslaktare och a-student på Robert Treats college i början av 1950-talet. Marcus har haft en lycklig uppväxt men som över en natt förändras hans fars beteende: fadern blir plötsligt neurotisk och börjar oroa sig för att sonen ska råka illa ut. Hans överbeskyddande, övervakande beteende går till slut sonen på nerverna och Marcus bestämmer sig för att flytta till ett annat college, Winesburg i Ohio, 80 mil från föräldrahemmet, där han hoppas få vara i fred och ägna sig helhjärtat åt sina studier. Han har i själva verket inga särskilda ambitioner annat än att sköta sitt och göra allting rätt och riktigt, så som hans far har lärt honom. Att hotet om en inkallelse till det blodiga kriget i Korea hänger som ett demoklessvärd över varje ung, amerikansk man vid den här tiden, ger visserligen denna modesta ambition en viss tyngd; att missköta sina studier och bli utkastad från college skulle, drastiskt uttryckt, vara detsamma som att riskera livet.
Marcus Messner hamnar trots, eller kanske på grund av, sina rättframma ambitioner i en rad konflikter med rumskamrater och skolledningen på Winesburg. Förväxlingarna och missförstånden antar till slut närmast kafkaartade proportioner. Jag vet inte hur mycket det beor på att Kafka och Roth båda är judiska författare, men liksom Josef K i Processen snärjs Marcus Messner in i ett nät av missförstånd och felaktiga anklagelser, och man följer protagonistens gastkramande väg mot undergången som vore det ett klassiskt ödesdrama man hade framför sig.
Romanbygge som maskin således – en jämförelse som helt säkert får många att rynka på näsan. Och det med rätta, om med maskin hade menats en litteraturens ångmaskin: välfungerande men i grunden meningslös. Nej, Indignation är någotning annat, en alldeles för tät romantext för att avfärdas som meningslös. Den är full av paralleller och analogier med det moderna, amerikanska samhällets utveckling. Det är som om Marcus Messners korta tid på Winesburg egentligen var en mycket större berättelse om det sexuella uppvaknandet, puritanismen, antisemitismen, kommunistskräcken, utrikespolitiken och den paranoida rädsla som tycks vila över det amerikanska samhället. Men som med bra litteratur går romanen samtidigt att läsa som en dråplig och mycket underhållande berättelse om en ung mans steg in i vuxenvärlden.
Nils Svensson
Philip Roth: Indignation. Albert Bonniers förlag, 2011. Översättning: Nancy Westman.
