Victor Idman som naiv och skör hippieteatertjej. Foto: Raisa Kilpeläinen

Teater Viirus nya pjäs Aurora Helsinki ordineras akut åtminstone till dem som inte vet vad psykisk sjukdom är eller hur svårt det är att få adekvat vård, skriver Sonja Mäkelä.

Inför den nya Viirusgenerationens första premiär är förväntningarna högre än hela stadens samlade permasnöhögar, så mycket publicitet har den nya gruppens aviserade samhällskritiska dokuteatertrilogi om Helsingfors fått.

Aurora Helsinki heter den första delen som handlar om psykvården och psykisk sjukdom. Det är Sofia Aminoff som skrivit texten på basis av intervjuer gjorda med personer som på olika sätt befinner sig inom sfären för mentala problem: patienter, vårdare, psykiatrer, anhöriga. Resultatet, i regi av Maria Lundström, är inte ett stycke traditionell dramatik – det finns ingen början, mitt eller slut. Den tvåspråkiga föreställningen är i stället en lägesrapport, en impressionistisk obduktion av psykvården i vår vackra huvudstad och av några unika, men samtidigt representativa livsöden. Aurora Helsinki ordineras akut åtminstone till dem som inte vet vad psykisk sjukdom är eller hur svårt det är att få adekvat vård.

Att vi alla bär ansvar för hur vårt samhälle behandlar sina svagaste visas med all klarhet från början: teaterpubliken får vänligen iklä sig vita sjukhusrockar. Att vi också får en liten pillerask är enbart rätt – var femte av oss har ju trots allt någon typ av psykiska problem. En snabbräkning: omkring tjugo i kvällens publik mår eller har mått dåligt (men med tanke på pjäsens tema är andelen säkert högre). Hälsocentralerna skulle kollapsa om alla skulle söka och kräva vård.

Föreställningen inleds med korta videointervjuer med helsingforsare som får svara på frågan: är du lycklig? I mörkret kan var och en tänka över sitt svar; vad krävs för att man ska kunna svara ja? Hälsa? Barn? Någon som lyssnar? Eller bara lite kravlös ro.

På det upplysta sterila plexiscengolvet faller bitarna av fyra unga kvinnors liv skramlande ut, en och en. Några perifera historier läggs till den dysfunktionella högen, så att resultatet blir prismatiskt och – just det – summan större än dess delar. Det är absolut nödvändigt att påminna sig om att orden som skriks eller viskas av dem på scenen vid ett tidigare tillfälle har uttalats av någon som inte har läst dem ur ett manuskript.

Bortser man från detta faktum, måste man konstatera att den första akten inte är speciellt intressant teater – monolog på monolog, snarast mest som textuppläsning.

sprakande ahlroth

Texten är intressant, förvisso, men mängden överväldigande och tung att ta till sig på grund av det monotona, lakoniska tonfallet som Jessica Lindfors, Viktor Idman och Elin Petersdottir för det mesta använder. Undantaget är den sprakande, rasande fängslande, tragiska maniska bulimiker som Maria Ahlroth så suveränt gestaltar. Ahlroth gör den mest intressanta och minnesvärda rollen, vilket delvis måste bero på stoffet hon arbetar med – personen är helt enkelt mer dramatisk och utagerande än de övriga, och det är klart att det är ”lättare” att göra en psykotisk barbie intressant än en utmattad, snäll flicka. Petersdottirs karaktär förblir suddig och onåbar, medan Oskar Pöysti är lika övertygande i alla sina roller, som vårdare, psykiater, med mera. Idman som hippiteatertjej är oemotståndligt naiv och skör. Lindfors gör sina två roller klassiskt bra, men på ett väl distanserande, ”rent” vis – dissonansen, sprickorna, kan bara anas, inte kännas.

Den andra akten är mer dynamisk och visuell. De klarröda ballongerna – som symboler för hur snabbt, med ett pang eller ett fiuu, man kan flyga ut från den överfulla psykiatriska avdelningen under sommarsemestertider – är läckra mot det kliniska. Miss Mielisairas-tävlingen, med den slibbiga kapitalistkarikatyren (Pelle Heikkilä), bringar en välbehövd frän svart humorudd till föreställningen, och att stämningen ibland lättas upp med lite självironi är lika välkommet – temat är som sådant alldeles tillräckligt tungt, med risk för predikande patos. En del malplacerat, ofokuserat predikande blir det tyvärr mot slutet, stoff som med fördel kunde ha sparats till de kommande pjäserna. Afganistanparallellen funkar ännu – ei sota yhtä miestä kaipaa, här finns inte plats för några svaga stackare – men att Soini, Stubb och Ronald McDonald ska dras in är närmast pinsamt; eller ja, för att låna den förstnämndas parti, ”wannabekonstnärligt postmodernt flumm”.

Trots att föreställningen upprätthåller onödig distans till både material och publik och kunde ha behövt en del redigering, är den sjukt nödvändig: det som gestaltas på scenen pågår just nu medan jag skriver det här, medan du läser, medan vi planerar påskhelgen och går på spinning. Klokt nog har scenografen Raisa Kilpeläinen valt att inte bygga kulisser – det finns redan ett så jävligt kulisstvång i vårt samhälle. Riv ner dina, berätta, fråga, våga se, kräv svar och humanitet.

Sonja Mäkelä

Teater Viirus: Aurora Helsinki. Text: Sofia Aminoff. Regi: Maria Lundström. Ljud, musik, video: Kristian Ekholm. Ljus, kostym, foto, scenografi: Raisa Kilpeläinen. Kostym, rekvisita: Emma Nuutilainen. På scen: Maria Ahlroth, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Jessica Lindfors, Elin Petersdottir, Oskar Pöysti, Antti Reini.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.