De senaste åren har Israel gått från en diplomatibaserad till en säkerhetsbaserad fredspolitik. Peter Lodenius fortsätter att granska situationen i Främre orienten.
Den (engelskspråkiga) israeliska pressens kommentarer om utvecklingen i Egypten och omröstningen om Palestina i säkerhetsrådet i är föga inspirerande läsning.
Många beklagar att det inte gick att hålla kvar Hosni Mubarak och hoppas att USA nu ska stärka sitt stöd till ”den enda demokratin i Främre orienten”, alltså Israel (Libanon och Turkiet räknas inte, liksom inte heller Irak). Förhandlingar med palestinierna intresserar inte. På vänsterkanten är budskapen andra, men där verkar stämningarna uppgivna, närmast desperata.
Då är det uppfriskande att läsa en kolumn av Daniel Levy i Haaretz. Han ser Mubarakregimens fall som en chans för Israel att slå in på en ny linje. Han hoppas naturligtvis att fredsavtalet mellan Egypten och Israel ska gälla också i fortsättningen, men vill se det som en hörnsten i en mer omfattande fredsstruktur. Levy konstaterar att avtalet förhindrat samlade arabiska militära operationer mot Israel, som i stället kunnat stärka fronterna i norr och därför kunnat genomföra stora militära kampanjer mot Libanon och palestinierna, bombräder mot Syrien och Irak och mord av fiender i Jordanien och arabemiraten.
I Camp David-avtalen 1978 ingick en bilaga med namnet ”En ram för fred i Främre orienten”, där Israel förband sig att dra sig tillbaka från de palestinska territorierna och förhandla om deras slutliga ställning inom fem år. Det enda som hänt är att antalet israeliska bosättare på Västbanken, som uppgick till 10 000 när avtalet ingicks, nu stigit till över 300 000. Avtalen har enligt Levy underblåst en israelisk hybris som är både farlig och självdestruktiv. Det har också skapat en regional obalans som araberna har svårt att acceptera, medan israelerna naturligtvis är oroade över att förlora sin hegemoni.
Daniel Levy
är, som namnet säger, jude (de båda vanligaste judiska namnen Levi och Cohen med olika parallellformer berättar, liksom också namnet Kaplan, att det ursprungligen rört sig om prästsläkter). Men också om Levy haft centrala uppdrag i Israel är han är inte född eller bosatt där, vilket gör att han tänker friare.
Han understryker t.ex. att de båda parterna har en så ojämlik förhandlingsposition att det behövs en utomstående part för att kompensera ojämlikheten – detta är något som få ”infödda” israeler skulle erkänna. Han verkar överhuvudtaget kunna se konflikten ur vardera partens synvinkel.
Levy är uppvuxen i England där hans pappa Michael var skivproducent, ledare i det judiska föreningslivet och labours främsta penninganskaffare. Under åren 1998–2007 var han Tony Blairs personliga representant i Främre orienten.
Daniel Levy hann tidigt etablera sig i regionen och flyttade efter studier i Cambridge till Israel för att åren 1991–94 verka som ordförande för de judiska studenternas världsförbund. Redan år 1995 medverkade han i förhandlingsgruppen om Oslo B-avtalet under premiärminister Yitzak Rabin. Sin värnplikt avtjänade han utan vapen, bl.a. i byrån för koordinering av statliga aktiviteter i de ockuperade områdena. Åren 2000–01 var han rådgivare till justitieminister Yossi Beilin och ansvarade bl.a. för koordinering av frågor anknutna till fredsförhandlingarna, till den palestinska minoriteten och till medborgerliga och mänskliga rättigheter. Under Ehud Barak verkade han i premiärministerns kansli som specialrådgivare. Han tillhörde den israeliska delegationen vid fredsförhandlingarna i Taba 2001 och ledde den israeliska sidan i diskussionerna om Genèveinitiativet.
Man blir smått andfådd när man läser om hans karriär, som tyder på att han mycket snabbt blivit betrodd och respekterad. Nu leder han Främre orienten-projekt inom två liberala tankesmedjor i USA. Till allt detta kommer att han är en god skribent.
I kolumnen i Haaretz
noterar Levy att Israels motparter knappast är redo att fortsätta en förhandlingsprocess som hittills bara cementerat ockupationen och gjort de arabiska deltagarna till åtlöje – hur skulle de palestinska deltagarna kunna acceptera ytterligare 20 år av förnedring i fredsprocessens namn? Hur ska Israel reagera på den förändrade situationen?
Hittills har det israeliska etablissemanget erbjudit i stort sett två svar, enligt Levy. Det ena är att gräva djupare skyttegravar, att ”övertyga väst om att vi är den utpost som kan ge stabilitet i ett hav av fiendskap” och betona militär styrka. Det andra svaret är att snabbt återgå till fredsprocessen. Men det första alternativet skulle ytterligare försvåra Israels belägenhet och det andra är för lite, för sent.
Levy lägger fram ett tredje alternativ: ”kanske vår bästa och sista chans till en tvåstatslösning, en som skulle garantera vår framtid i den här regionen”. Den skulle inte bara kunna minska förlusterna, den skulle kanske också ge stora ekonomiska, säkerhetsmässiga och andra fördelar om Israel accepteras som en del av ett demokratiskt Främre orienten.
Detta alternativ skulle innebära att:
• Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser, med endast minimala utbyten av landområden och vissa internationella säkerhetsgarantier,
• Israel genuint erkänner de umbäranden som det palestinska folket utsatts för, ger flyktingar kompensation där så är skäligt och på så sätt underlättar en eventuell försoning,
• Israel klart förbinder sig att garantera full jämlikhet bl.a. genom att avlägsna strukturella hinder för medborgerliga rättigheter för den arabiska minoriteten.
Levy betonar att det framför allt är Israels sak att utveckla ”ett ärligare och värdigare förhållande till våra palestinska grannar och med-medborgare”.
Det igelkottsläge
som en stor del av israelerna försatt sig i har sin naturliga historiska bakgrund. Förintelsen har avsatt djupa traumatiska spår. Den schweizisk-israeliske psykoanalytikern Carlo Strenger har i en kolumn i Guardian försökt förklara den påtagliga högervridningen inom israelisk politik under 2000-talet med de hotbilder, inbillade eller verkliga, som målats upp för den judiska publiken.
”Återkommande opinionsundersökningar visar att 70 % av israelerna är för en tvåstatslösning. Varför har då väljarna hela tiden gått högerut under det senaste decenniet? Varför är Netanyahu så populär bland israelerna? Och varför är den israeliska allmänheten mindre benägen än någonsin att lyssna till kritik av Israels politik?” undrar Strenger.
Hans sista fråga kan få en att tänka på den vits som under Balkankrigens år berättades om en serbisk bilist som kom in på fel körbana och i trafikradion hörde en varning för en bil som körde i fel riktning på motorvägen från Belgrad och fnös: ”En bil … här kommer ju hela tiden bilar som kör i fel riktning!”. Resultatet av omröstningen i säkerhetsrådet verkar hos många israeler ha väckt liknande reaktioner: det är resten av mänskligheten som kör i fel riktning och det ger ingen anledning till självprövning.
Strenger svarar på sina frågor med några teser som den existentiella psykologin kommit fram till under de senaste 20 åren: ”När de utsätts för hot, speciellt dödligt hot, tenderar mänskor att försvara sig psykologiskt genom att renodla sin världssyn. Denna världssyn, i vilken ingår en uppfattning om den egna identitetens rättfärdighet, förenklas ytterligare under dessa förhållanden, vilket leder till misstro, hat och fördomar mot andra grupper. Kritik av den egna gruppen och dess världssyn avvisas kategoriskt. Enligt denna teori speglar Israels marsch högerut en känsla av ett existentiellt hot.”
Iran utgör nu det ultimata hotet, men palestinierna har också tjänat som en skrämselfaktor. Vardera parten har under åren själv bidragit till detta.
En palestinsk stat
som utropas unilateralt är det enda, svaga, hoppet om fred, säger Strenger i en tidigare kolumn i Guardian. Netanyahu har nog offentligt uttalat sig för en tvåstatslösning, men har i praktiken inte gjort något för att uppnå en sådan utan föredragit status quo. För världen har han förklarat att det inte är palestiniernas situation som skapar oro i Främre orienten, utan hotet från Iran. Om ett avtal ingås mellan Israel och palestinierna kan det inte ske enligt 1967 års gränser i sådan utsträckning som Ehud Olmert var beredd till 2009.
Enligt Strenger präglas Netanyahus syn starkt av det dokument om en återgång från en diplomatibaserad till en säkerhetsbaserad fredspolitik som publicerades år 2010 av Jerusalem Center for Public Affairs (JCPA), en tanke-smedja för Israels militära och civila hökar. (Vill man få ett koncentrat av tänkandet hos den falangen kan man gå in på JCPA:s webbsida, det är ord och inga visor.) Arbetet med dokumentet har letts av Moshe Yaalon, generallöjtnant och vicepremiärminister.
Gruppen bakom dokumentet, huvudsakligen pensionerade generaler, hävdar att 1967 års gränser inte kan utgöra en bas för en fredsuppgörelse, eftersom de inte garanterar Israels säkerhet. Ett fredsavtal måste utgå från Israels säkerhetsbehov. Israel måste ha tid att mobilisera sina reserver om det utsätts för ett markanfall österifrån, därför måste landet fortsättningsvis kontrollera Jordandalen (en internationell styrka längs floden duger inte). För att förhindra raketanfall mot mål på den israeliska kustremsan och i luften måste man också i fortsättningen kontrollera kulltopparna i Judéen och Samarien (det område som ockupationskritiker kallar Västbanken).
På den palestinska sidan finns det de som ännu inte gett upp kravet på att alla palestinier ska ha rätt att återvända till hela det historiska Palestina. Den palestinska ledningen kan tänkas acceptera en återgång till 1967 års gränser med enbart små justeringar, palestinsk suveränitet över östra Jerusalem och någon form av internationell kontroll över de heliga platserna där. Men en lösning enligt JCPA:s och antagligen också Netanyahus riktlinjer kan man inte acceptera.
Om fredsförhandlingarna bryter samman blir följden, enligt Strenger, antagligen att president Mahmoud Abbas och premiärminister Salam Fayyads ställning försvagas starkt.
”Palestinierna har då inte längre någon utsikt att nå suveränitet på fredlig väg och terrorattackerna återupptas. Israel kommer att reagera starkt, kanske på liknande sätt som under operation Smält bly. Detta kommer inte enbart att medföra kraftiga protester i världen, utan kan också mobilisera araber i Israel till att inleda terrorattacker inom landet. Detta tvingar i sin tur Israel att begränsa sina arabiska medborgares rörelsefrihet och regeringen kanske börjar censurera inre kritik av sin politik, vilket skulle hota den israeliska demokratin.”
Det enda scenariot som Strenger tror att kunde ha positiva följder är en fortsättning på den linje Fayyad följt de senaste åren som inneburit att den palestinska förvaltningen utvecklats och säkerhetsstyrkorna stärkts. När förhandlingarna misslyckas utropar palestinierna unilateralt en stat inom 1967 års gränser och uppnår i praktiken suveränitet i de områden som nu är under palestinsk kontroll. De söker då internationellt erkännande för denna stat.
Här återstår fortfarande mycket att förhandla om. Strenger ser i alla fall vissa möjligheter att komma vidare på denna väg. En förutsättning är att det inte inträffar några större störningar av säkerheten under de närmaste åren.
Peter Lodenius
