Birgitta Gran kände länge att hon genom sitt jobb som socialarbetare drog sitt strå till samhällsstacken. Men när hon under nittiotalet såg vad som hände med den offentliga sektorn insåg hon att det inte var tillräckligt.
– Att försöka höja grundskyddet, svarar Birgitta Gran utan att tveka på frågan om vad som skulle stå högst på hennes dagordning i riksdagen.
Det är i just de sociala frågorna som hennes politiska engagemang ligger. Som socialarbetare har hon från första parkett kunnat följa med konsekvenserna av nittiotalets välfärdsnedskärningar.
– Länge tänkte jag att jag med mitt jobb som socialarbetare gjorde min samhälleliga insats, men när jag märkte hur det mesta höll på att gå snett i den samhälleliga utvecklingen insåg jag att det här inte räcker och slutade tacka nej när de bad mig ställa upp i val.
Det är fjärde gången den Ålandsbördiga Hangöbon Birgitta Gran ställer upp i riksdagsvalet. Förra gången fick hon knappa 500 röster. I år är kampanjen seriösare än tidigare.
– Den här gången känner jag mig faktiskt redo för riksdagen. Jag har helt enkelt en mycket bredare erfarenhet av politik än tidigare.
I tio år har hon varit med i stadsfullmäktige i Hangö och sedan år 2004 är hon medlem i Vänsterförbundets partistyrelse.
Risar Soininvaara
Hon tycker att Vänsterförbundets förslag att höja alla bidrag till en miniminivå på 750 euro är bra. Det skulle, enligt henne, lösa flera problem på en gång.
– Alla behöver en viss inkomst för att klara sig. Först då kan man börja tänka på att utveckla sig själv och förbättra sina chanser i arbetslivet.
Hon vänder sig kraftigt mot den ”sporrande” stödpolitiken där bidragen hålls låga för att tvinga bidragstagare att söka arbete.
– Jag blev riktigt förfärad när jag läste Osmo Soininvaaras nya bok. Hans sätt att beskriva fattiga och långtidsarbetslösa är väldigt förklenande. Hela hans grundinkomstidé bygger på att man tvingar folk att ta lågavlönade jobb.
Enligt Birgitta Gran har hela stödsystemet blivit dysfunktionellt i takt med nedskärningarna. När de vanliga stöden inte längre räcker till ökar trycket på det behovsprövade utkomststödet, som borde vara systemets sista utpost. Och ju fler som söker, desto svårare blir det att hinna göra sakliga behovsprövningar.
– Det mänskliga livet är så mångfasetterat. Det uppstår problemsituationer som ingen kan förutse och som det inte kan finnas regler för. Därför måste det finnas möjlighet att skräddarsy och använda prövning. Men när utkomststödet började användas som ett masstöd fanns det inga möjligheter att sitta och pröva varje fall skilt för sig.
Att Vänsterförbundet på nittiotalet satt med i en regering som sänkte utkomststödet är någonting som Birgitta Gran har haft svårt att komma över. Hon tror att många av de missnöjesväljare, som nu tyr sig till Sannfinländarna, hade kunnat vara vänsterförbundare om det inte hade varit för partiets regeringsmedverkan på nittiotalet.
– Här misslyckades vi. Men Vänsterförbundet var trots allt det första partiet som tog det växande fattigdomsproblemet på allvar.
Språkklimatet lider
Nedskärningarna i den offentliga sektor sätter, enligt Birgitta Gran, också sina spår på andra områden. I en insändare i höstas lyfte hon fram kopplingen mellan ekonomisk politik och språkpolitik. Agget mot svenskan måste, menar hon, förstås mot bakgrunden av de nedskärningar som gjorts i socialskyddet och den offentliga sektorn.
– När man snålat i den kommunala ekonomin har det blivit omöjligt för kommunerna att sköta det som lagen kräver, vilket gör att folk upplever att hälsovården, skolan och dagvården försämras. I det här missnöjet skapas föreställningar om dem som är annorlunda. Jag tror att det finns ett samband här till språkdebatten.
Gran tror också att missnöjet med skolsvenskan skulle vara mindre om det hade funnits mera resurser att satsa på undervisningen.
– Med större svängrum i den kommunala ekonomin så skulle det också finnas större möjligheter att ordna lite mera spännande språkundervisning.
Som finlandssvensk kandidat i Vänsterförbundet irriteras Birgitta Gran över hur SFP, som hon säger, försöker ta monopol på språkfrågan. Hon ser sig själv som en lika god förespråkare för svenskan i Finland som vilken SFP:are som helst och tycker också att språkförståelsen är väl förankrad i Vänsterförbundet.
Ser dina partibröder och -systrar i Lappland också svenskan som en rikedom?
– Det är klart att det finns olika åsikter i varje parti, men överlag tycker jag att vänstern har en förståelse för minoriteter och folk som är annorlunda.
progressivare
beskattning
Men tillbaka till socialpolitiken. Där oroas Birgitta Gran också över utvecklingen mot att den privata sektorn får allt större ansvar för att producera offentliga tjänster med skattepengar.
– Det är en myt att det inte skulle kunna finnas valfrihet i den offentliga sektorn. Jag har ingenting emot att folk till exempel går för att söka vård hos privata bolag, men då ska det inte ske med skattebetalarnas pengar.
Men finns det inte en möjlighet att avlasta den offentliga vården om folk uppmuntras söka privat vård?
– Om alla som har en möjlighet anlitar privat vård har vi snart en offentlig vård som bara finns till för de allra fattigaste.
Hennes recept för att finansiera en expanderande offentlig sektor är ökad progressivitet i beskattningen.
Finns det inte en risk för skatteflykt?
– Jag är inte så säker på det. Vart skulle höginkomsttagarna försvinna och vem skulle egentligen vilja ha dem? Ibland tänker jag att det skulle vara lika så bra om de som har så mycket men ändå inte vill dela med sig flyttade utomlands. Så blir det lite skapligare folk kvar.
text&foto Jens Finnäs
