”Veteranpolitikern och -ambassadören Ole Norrback har inte höjt på ögonbrynen för något av de avslöjanden som Wikileaks gjort det senaste året” (Hbl, paradsidan, 21.2.2011).

Omdömena om Wikileaks fortsätter att hagla. Många finner anledning att klaga. Någon har läst en kritisk artikel i The New York Review of Books. Andra är osäkra på Julian Assange. Kanske det ligger någonting i våldtäktsanklagelserna? Borde man inte begränsa sitt stöd till Bradley Manning som ju redan torteras i fängelset? Ja, och så har vi förstås den bornerade politikerns ”So what?” – kunde inte Wikileaks ha kommit med någonting rivigare?

Micah L. Sifry citerar i sin nyutkomna bok Wikileaks and the Age of Transparency i stället föregångaren Daniel Ellsbergs berättelse om Pentagonpapperen (1971):

”Under de första två veckorna känner man sig som en idiot. Men när man väl har börjat fördjupa sig i underrättelsematerialet och vant sig vid att det utgör hela bibliotek av dold information, som undanhålls mycket bättre än några topphemliga data, så glömmer man att det fanns en tid då man inte hade tillgång till det, och då blir man medveten om att man själv har det … och att alla de andra är idioter”.

Senaste vår såg jag den av Wikileaks publicerade videon Collateral Murder (som visar hur amerikanska bomber dödar irakiska civila och Reutersjournalister. Red. anm.). Filmen var mycket avslöjande. Den fick mig att spärra upp ögonen. Framför mig såg jag en grävande medborgarjournalism som kanske skulle lyckas göra nätet till en global supermakt. Och vad skulle denna nya supermakt syssla med?  Tja, stoppa implementeringen av de nationella regeringarnas katastrofala nukleära strategier och annat sådant hoppas man ju. Annars vore man väl en idiot?

 

Mikael Böök

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.