Hur djupt blir då icke mörkret om också en av våra mest kunniga och sympatiska ministrar är insyltad i den oheliga alliansen mellan myndigheter och kärnkraftsindustri? Den frågan ställer Thomas Rosenberg.

I höstas väckte det en hel del uppståndelse att miljöminister Paula Lehtomäki (Centern) eventuellt hade gjort sig skyldig till brott mot insiderreglerna i samband med köp av aktier i gruvbolaget Talvivaara. Anklagelsen gick ut på att hon i egenskap av minister fått tillgång till hemlig information om bolagets planer och utnyttjat den kunskapen för köp av en stor mängd aktier i bolaget. (Eller snarare hennes man och övriga familj – med det är ur moralisk synvinkel givetvis en pipa snus.)

Lehtomäki klarade sig ur knipan, och befanns icke ha brutit mot insiderreglerna. Rabaldret lade sig och journalisterna var tillfreds. Åtminstone de flesta. Något som förvånade många storligen, eftersom huvudproblemet inte var insiderbrottet utan det att ministern (eller hennes familj) innehar en stor aktiepost i ett företag som ur alla synvinklar är olämpligt med tanke på hennes ställning.

Inte nog med att hon i egenskap av miljöminister är högsta ansvarig för alla miljötillstånd som gäller gruvnäringen. Dessutom är Talvivaara ett bolag som väntar sig mycket också av uranutvinningen, låt vara att den är en biprodukt i den egentliga nickelproduktionen. För oberoende av vad man i övrigt anser om kärnkraft är det tämligen oomtvistat att utvinningen av uran åsamkar stora miljöproblem. Mycket stora sådana.

Att Paula Lehtomäki medvetet har försatt sig i den situationen är fullständigt ofattbart. En monumental brist på sunt omdöme som får en att fråga sig: hur djupt blir då icke mörkret om en av våra i övrigt mest kunniga och sympatiska ministrar gör sig skyldig till dylikt?

Hon har emellertid sluppit nästan all kritik. Och det trots att Talvivaaras ambitioner på uranfronten blir alltmer uppenbara. Vilket inte tycks störa investerarna nämnvärt mycket eftersom bolaget på kort tid avsevärt har ökat i värde.

Ministerns uppenbara jäv börjar emellertid tydligen bli en börda för bolaget självt och för de övervakande myndigheterna, i första hand Strålsäkerhetscentralen STUK. I en promemoria från STUK:s delegation, daterad den 14.12.2010, ingår en intressant diskussion om den oro bland allmänheten som Talvivaaras uran-utvinningsplaner har väckt. Man konstaterar att en del av de uppgifter som ”matats ut” i offentligheten har varit vilseledande, och diskuterar på vilket sätt STUK kunde ”hjälpa Talvivaara att ge den riktiga bilden”.

Och så det intressanta, liksom i förbifarten: ”Man diskuterade också det ansvar, den skyldighet och de möjligheter de politiska aktörerna, t.ex. ministrarna, har när det gäller att korrigera de felaktiga uppgifterna i offentligheten.  Den nuvarande miljöministern är i en besvärlig sits när det gäller att överhuvudtaget säga någonting om Talvivaara, och det är därför närmast arbets- och näringsministern som, om han så vill, kunde lugna ner diskussionen.”

Så går alltså snacket inom STUK. Man inser och medger att Lehtomäki är jävig (även om man uttrycker det diskret; ”hon har en besvärlig sits” – ”on hankalassa tilanteessa”) och uppmanar därför arbets- och näringsminister Mauri Pekkarinen att i stället träda till Talvivaaras försvar, med benägen sakkunnighjälp av STUK.

Kan den oheliga alliansen mellan kärnkraftsindustrin och de övervakande myndigheterna, det vill säga STUK respektive arbets- och näringsministeriet, uttryckas tydligare än så här? Att dessa tre parter sitter i famnen på varandra har ju inte varit någon större hemlighet för den som följt med kärnkraftspolitiken i vårt land, men det är ändå intressant hur verkligheten ibland glimmar till, liksom i förbifarten, i mötesprotokoll som dessa.

Och hallå, sover alla våra journalister?

 

Thomas Rosenberg

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.