Foto: Lotta Törnroth

I sin nya bok åkallar Göran Greider Olof Palmes gestalt som ett svar på allt det som saknas i dagens högerpopulistiska marknadssamhälle, skriver Nora Hämäläinen.

Bland alla böcker om Olof Palme under senare år utmärker sig Göran Greiders senaste bok Ingen kommer undan Olof Palme genom att den egentligen mest handlar om Göran Greider själv och hans politiska samtid. Boken är ett slags fortsättning på ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” (2010), som är Greiders bearbetning av de senaste trettio årens högervåg över Sverige och västvärlden. Någon egentlig biografisk ansats finns här inte, och inte heller någon egentlig historisk ansats att ta fram ny kunskap om det Greider anger som bokens tema: Olof Palmes förhållande till den politiska rörelsen. Men Palme och den politiska rörelsen tjänar förtjänstfullt som bollplank och klanglåda för Greiders problem med vår politiska samtid.

Såhär ser problemen ut:

1) Vänstern har förlorat kontakten med den arbetarrörelse som har utgjort dess fundament.

Det jämlika samhället, välfärdssamhället, folkhemmet, var inget som uppstod av historisk nödvändighet, utan något som drevs fram av en bred folklig aktivitet på arbetsplatser och i hemmen, i fackföreningar och politiska lokalavdelningar.

2) Det politiska etablissemanget har glömt vad anknytningen till en rörelse innebar för politiken. Man säljer politiska program och ideal som produkter åt individuella konsumenter, men man glömmer bort människorna som politiska aktörer. Det här urholkar demokratin och gör vänstern, som ju föddes ur en folkrörelse, till en omöjlighet.

Ur närhistorien åkallar Greider Palmes gestalt som svar på det som saknas och försöker tvätta honom ren från den borgerliga historieskrivning som lyfter fram individer, ledare och händelser, och glömmer bort de strukturer som gjorde dem möjliga.

”Olof Palme som ’statsman’, instängd i en statsministerbox, blir en bild som mer hör hemma i tiden före arbetarrörelsen, långt nere i det fördemokratiska Sverige. Idag, efter att rörelsens gyllene år är förbi, blir det mer naturligt att tala om honom som statsman, höjd över det parti han företrädde. Men det är bara ett tecken på att vi är tillbaka i ett samhälle – på många sätt ett överhetssamhälle – där politikerna är få och liksom lyftade över menigheten, bosatta på en medial olymp.”

Idé och organisation

Bokens uppbyggnad följer Palmes liv via de olika adresser han bott på: borgarsonen på Östermalmsgatan, den unga socialdemokraten med växande familj i det nybyggda Vällingby, flytten till Gamla Stan som symboliskt sammanfaller med högerns nya frammarsch och de moderna förorternas retoriska deklassering vid skiftet mellan 70- och 80-tal. Och sist en promenad på Adolf Fredriks kyrkogård där Palme vilar bara ett stenkast från den svenska socialdemokratins första storman Hjalmar Branting (1860–1925). Inom kapitlen växlar glimtar ur Olof Palmes liv och Greiders egna äventyr med Palmebiografier i väskan med politisk samtidsanalys genom Palmes gestalt.

Med tanke på hur många Palmeböcker det har utkommit på senare år är det begripligt att Greider valt ett lättare grepp när det kommer till den biografiska biten. Han är inte biografen eller den politiska historikern utan debattören. Men onekligen känns det som att de poänger Greider driver skulle ha fått större tyngd med en fylligare Palme och en mindre synlig Greider. Nu känner man Palmes betydelse för Greider, hans ofrånkomlighet; men samtidigt hur han är en diffus figur, en symbol för något förlorat, en viktig men suddig idé. Han riskerar att bli en del av Greiders politiska identitetsbygge snarare än ett redskap för den samtida vänsterns självanalys. Eller kanske snarare såhär: Greiders ständiga närvaro, som på sina ställen fungerar som en väg in, riskerar också att ställa sig i vägen för den grundläggande kritiken.

Så låt oss då se närmare på kritiken: ”Vänsterns och arbetarrörelsens grundläggande problem idag är i första hand inte ideologiskt, det är organisatoriskt”, skriver Greider. Problemet med Mona Sahlin var inte så mycket hennes personliga egenskaper som avsaknaden av den sociala rörelse som i tiden skapade en Palme. Det här är en sida av Greiders argumentation, men inte hela paketet, för samtidigt kretsar han ständigt kring Palme som idépolitiker: en som har en ideologi, idéer, innehåll. Palmes ledande idé är en demokratisk socialism, förverkligad genom en omfattande offentlig sektor. (Under sin storhetstid sysselsatte den offentliga sektorn nästan en tredjedel av den svenska arbetskraften, skriver Greider.) Det här är något helt annat än ett skattefinansierat välfärdssystem där tjänster köps av vinstdrivande företag på den privata marknaden: mycket svårare att avveckla, mycket närmare demokratisk kontroll, mycket motståndskraftigare mot kapitalets intressen. Hur är det möjligt att det här ideologiska skiftet inte har artikulerats bättre och kritiserats hårdare av den samtida socialdemokratin?

Vänstern, arbetarrörelsen och politiken behöver alltså både mera folk i leden och mera tydlighet och mod i idéerna. Men kanske, antyder Greider, är modiga idéer i den politiska toppen beroende av en folklig uppbackning. Uppbackade endast av väljare som i varje val med (reklam)kampanjer ska lockas att rösta blir politikerna svaga, idéerna fadda och systemkritiken utan trovärdighet.

Dagens problem

Att boken har tillkommit före och efter det svenska riksdagsvalet senaste höst sätter inte bara sin prägel på dramaturgin (med en Greider som flackar runt på politiska evenemang och debatter) utan också på det politiska innehållet. Sverigedemokraternas inträde i riksdagen är för Greider, liksom för många andra inom vänstern, ett säkert tecken på att samhället mår dåligt. Men i stället för att peka ut människor som stöder populistiska och främlingsfientliga partier idag, betonar han vikten av att svara på utvecklingen med en ordentlig systemkritik. Som Palme formulerade det: ”I ett samhälle där människor vet att de får jobb, kan försörja sig, känner social trygghet och ser optimistiskt på sin och sina barns framtid, har rasismen svårt att få något egentligt fotfäste.” Den främlingsfientliga populismen kan bara utrotas genom att man bekämpar den sociala och ekonomiska osäkerheten, inte genom att man går i ideologisk närkamp med de populistiska politiker som allt fler människor betraktar som sina språkrör.

Också miljöproblemen kräver en strukturell lösning med sociala förtecken. Trots att Palme inte hade mycket att säga om miljöfrågor hittar Greider även här något att ta sats från. Palme hade ingen förståelse för tanken om tillväxtens gränser, men hans idé om samhällsplanering står sig väl i dagens miljöpolitiska debatt, menar Greider. ”Mer än någonsin är det idag nödvändigt att planera fram det hållbara samhället, bara så kan konsumtions- och produktionsmönstren ändras och bara så kan bördan av den omvandlingen flyttas från den enskilde till det kollektiva och politiska.” Och, tänker Greider vidare, ”att hävda samhällsplaneringens nödvändighet är detsamma som att ifrågasätta den spontana marknadsekonomin och att ge politiken primat över marknaden.”

Som många av dem som skriver mycket, ledigt och snabbt har Greiders texter en personlig och ganska oslipad ton. Bokförfattaren avviker inte nämnvärt från kolumnisten och journalisten med samma namn. Men om det verkar krystat att klämma dagens populism och miljöpolitik i en bok som till synes handlar om Palme ska man komma ihåg att det här är brukslitteratur för en politisk samtid. Dess syfte är att kasta in tankar och en tänkande närvaro i ett sammanhang som alltför ofta präglas av en beklämmande arrogant enfald.

För övrigt är Greiders (och andras) poäng om politikens förändring – om vänsterns förlorade kontakt med folket – inte bara ett problem och en utmaning i sig. Att detta har kunnat ske utan att vi märkt det är också ett alarmerande symptom på den samtida politikens historielöshet (inte bara i Sverige!). Man har vissa basfakta om det förgångna: så föddes arbetarrörelsen, och så föddes välfärdsstaten. Men man har ingen kontakt med de innebörder som det politiska arbetet hade för några få decennier sedan: de innebörder som gjorde Olof Palme till något annat än ”bara” en karismatisk ledare och statsman. Med förståelsen av det gångna försvinner också kontakten med det kommande. Man opererar med åsikter, ståndpunkter, motsättningar utan meningssammanhang och förankring i tiden. Med Palmes ord, när han lösgör politiken från detta som Greider kallar ”nuets tyranni”:

”…tag bort den långsiktiga viljeinriktningen med teorin och värderingarna som grund och ta bort den känslomässiga övertygelsen som kraftkälla, och politiken i demokratien blir grå och trist. Möjligen kan man på den vägen styckevis förbättra, men man kan aldrig förändra samhället. Möjligen kan man göra något annat, men man kan aldrig skapa något annorlunda.”

Nora Hämäläinen

Göran Greider: Ingen kommer undan Olof Palme. Ordfront 2010

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.