Suomen Sisu och etnopluralismen

Illustration: Christian Aarnio

Aamulehti uppmärksammade den 11 mars att flera av Sannfinländarnas kandidater är medlemmar i organisationen Suomen Sisu. Artikeln lyfte också fram att Suomen Sisu ännu för några år sedan på sin webbsida rekommenderat litteratur av den nazistiska författaren Alfred Rosenberg och av David Duke från Ku Klux Klan. Även Helsingin Sanomat lyfte fram nyheten och nazistkopplingarna.

Bland Sannfinländarnas sympatisörer väckte artiklarna förargelse. Suomen Sisu är inte alls nazistiskt, protesterade ett antal skribenter på Hommaforum. Sannfinländaren Teemu Lahtinen, som är föredetta ordförande för Suomen Sisu, skrev att Suomen Sisu tolererar olika tankeströmningar men att nationalsocialisterna alltid varit i minoritet.

Just så här är det nog. Att kalla medlemmar av Suomen Sisu för nazister är i de flesta fall en felbedömning. Däremot pekar organisationens principförklaring på andra, fortfarande aktuella, kopplingar till den europeiska ytterhögern:

”Alla folk, raser och kulturer är värdefulla i sig, och deras långsiktiga utveckling måste tryggas. Förstörandet av mänsklighetens naturliga diversitet under multikulturalismens vilseledande namn måste ta slut. Olika folkslag får inte avsiktligt blandas ihop och man får inte förstöra historiskt utvecklade kulturer med en mångfald av globala subkulturer.”

 

Så lyder det första stycket i princiförklaringen (min översättning). Istället för en aggressiv ”herrefolksrasism” är Suomen Sisus främlingsfientlighet ”etnopluralistisk”. Raser, etniciteter och kulturer har ett egenvärde, precis som jordens biologiska mångfald, resonerar den etnopluralistiska rasismen. Olika kulturer skall inte och kan inte blandas ihop, utan att obehagliga konflikter följer. Därför är multikulturalismen för etnopluralisterna inte bara moraliskt förkastlig. Den är även dömd att misslyckas, så som en text som publicerades 2004 i Suomen Sisus teoretiska nätmagasin Kukkia kriittisille antyder:

”Olika raser är olika både internt och externt, punkt slut. Om man förnekar det här gör man sig skyldig till medhjälp till folkmord, medvetet eller omedvetet. Olikhet betyder inte att en del skulle vara bättre än andra, utan endast att naturen har gjort olika raser lämpade för sina miljöer. Om man förnekar människor den här naturliga miljön kan konsekvenserna vara destruktiva. Därför borde olika raser hållas åtskilda. Hat har ingenting att göra med det. Tvärtom, med hjälp av separatism minskar hatet mot andra raser och kulturer och respekten ökar.”

Några av etnopluralismens tidiga intellektuella rötter ligger i Frankrike. I slutet av 1970-talet förnyade sig delar av den franska ytterhögern genom att ta modell av de framgångsrika studentrörelserna som svept över landet 1968. Nouvelle Droit, den nya högern, anammade argument om ekologisk mångfald, antikolonialism och antirasism, men med betydande modifikationer. En liberal rättighetsdiskurs utvidgades till raser och etniciteter och ekologisk mångfald utökades med regionala kulturer.

 

Så som statsvetaren Roger Griffin skriver leder etnopluralismen till en slags etnokratisk liberalism, som inte vill förgöra den parlamentariska liberalismen utan ”kontaminera den från insidan”. Den etnokratiska liberalismen värderar liberala fri- och rättigheter högt men vill endast ge dem åt dem som ”rättmätigt” hör till ett givet område.

Därför gör den etnopluralistiska rasismen allt viftande med nazistkort rätt meningslöst. Etnopluralisterna vill inte kuva något folk under ett annat. Däremot delar etnopluralisterna vissa drag med så kallad identitetspolitik eller sådana toleransdiskurser som vägrar problematisera låsta etniska identiteter. Ett finskt Finland i ett europeiskt Europa, så som Suomen Sisu proklamerar.

Följaktligen flyr etnopluralismen med sitt resonemang också traditionella definitioner av rasism, då till exempel svenska Wikipedia definierar rasism som ”en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser ibland tillskrivs moralisk rätt att härska över andra”.

Däremot är hörnstenen i den etnopluralistiska teorin bokstavligen rasistisk: olika raser, etniciteter och kulturer är fundamentalt olika. Och eftersom etnopluralisterna vill hålla isär olika folkslag, blir deras politik i praktiken ett hänsynslöst diskriminerande av grupper som anses inkräkta på deras mytiska regionala ursprungskultur. Deras politiska agenda är följaktligen späckad med mottagningscentraler, utvisningar, konservativ kultur- och utbildningspolitik, våldsam diskriminering i fördelningen av socialbidrag och så vidare.

 

Det är svårt att säga till vilket omfång nuvarande medlemmar i Suomen Sisu skriver under etnopluralistiska idéer. Men tydliga spår finns, speciellt i texter som lämpligt nog raderades från Suomen Sisus hemsida då gruppen började vinna politisk legitimitet genom Sannfinländarna. Förutom den nuvarande principförklaringen länkade Suomen Sisu ännu för ett par år sedan till sajter om ”tredje positionen” (ett begrepp relaterat till nouvelle droit och motsvarande tankeströmningar) samt rekommenderat litteratur om olika rasers taxonomi. Åren 2005 och 2006 besökte delegationer för Suomen Sisu Nordiska festivalen, som arrangeras av den svenska etnopluralistiska gruppen Nordiska förbundet.

Men, vilket inflytande har Suomen Sisu egentligen inom Sannfinländarna? Aamulehti nämnde sju riksdagskandidater ur gruppen vid namn: Olli Immonen, Pasi Salonen, Johannes Nieminen, Teemu Lahtinen, Jussi Halla-aho, James Hirvisaari och Juho Eerola. Listan kan dessutom utvidgas med Freddy van Wonterghem. Där har vi åtta av de tio presoner som förra sommaren skrev under ”Nuiva vaalimanifesti”, ett ställningstagande för striktare invadringspolitik som publicerades under stor medial uppmärksamhet. Största delen av manifestet överfördes ord för ord till Sannfinländarnas valprogram.

Mikael Brunila

studerar statsvetenskap

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *