Kanske är det för att hemlöshetens predikament i så hög grad präglar vår globala, expansivt rörliga tid som många kommer att finna ett personligt resonansrum i den mexikanska poeten Gloria Gervitz livsverk, skriver Ulrika Nielsen.
Gloria Gervitz heter hon, den mexikanska poeten som ägnat hela sitt skrivande liv åt ett enda verk, Migrationer. Den första delen, Shacharit, publicerades 1979 och sedan dess har flera reviderade och utvidgade versioner utkommit. Ingen av de sju delar som texten i sitt nuvarande tillstånd består av har förblivit i sitt ursprungliga skick. Hela dikten står liksom skranglig, i ständig rörelse, öppen för att ta in nästan vad som helst eller förskjuta tidigare utsagor. Det är som om Gervitz inte kan godta någon annan dikt än den akut pågående.
Migrationer kom för ett tag sedan i svensk översättning av Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson inom ramen för Wahlström&Widstrands beundransvärda satsning på internationell poesi. Det är bara att tacka och ta emot, glädjas och börja bekanta sig med den här boken som är av det slaget att man vet, bara vet, direkt när man börjar läsa den och möts av ett absolut levande vatten (det regnar ofta i den här texten) att man aldrig kommer att sluta att läsa den, häpet, med alla sinnen som nyvakna. Det är en exilens, en hemlöshetens, en vilsenhetens dikt man möter i Migrationer. Kanske är det för att hemlöshetens predikament i så hög grad präglar vår globala, expansivt rörliga tid som många kommer att finna ett personligt resonansrum i ”Glorias dikt”.
Gloria Gervitz föddes 1943 i Mexico City. Idag pendlar hon mellan San Diego och sin födelseort. I början av seklet emigrerade/flydde såväl hennes morfar som hennes farmor och farfar från Östeuropa till det nya landet långt borta. Den här ursprungliga förflyttningen, resan över det stora havet mot det okända, kom att bli den grundläggande händelse kring vilken Gervitz författarskap ständigt kretsar, återkommer till och växer ur, ”detta skeppsbrott/ dessa ord/ detta skelett.”
Familjen var judisk, men hade ett öppet och tolerant förhållande till religion. Gloria gick visserligen i judisk skola och talade jiddisch, men hennes morfar gifte sig med en katolsk kvinna och den blivande poeten gick till och med till den katolska mässan med sin barnflicka ibland. Hon säger sig inte ha behövt välja mellan en judisk och en mexikansk identitet. Så i Glorias dikt strömmar inte oväntat olika tanketraditioner, mytologier och poetiska hållningar; det handlar inte bara om familjens historia utan också om skrivarter i och genom vidsträckta tidsrymder. Det här är dikt som vet för lite om vart den ska för att kunna kallas religiös, men i botten finns en pendling mellan den i tid och rum avgränsade kroppen och något okänt, expansivt, oändligt, som diktjaget längtar efter eller bävar för. Samtidigt med strävan efter något intakt lever ”vällusten i att födas gång på gång”, söndrandet av det som är, ständigt orörligt, ständigt på glid.
den knäfallande
rösten
Migrationer har jämförts med Ezra Pounds långdikt Cantos. Själv kommer jag att tänka på den amerikanska languagepoeten Lyn Hejinian och hennes bok Mitt liv som hon, i likhet med Gloria Gervitz, skrivit och gett ut i flera reviderade och utvidgade versioner. Också hos Hejinian tematiseras tiden, minnet, glömskan och den egna familjehistorien. Också här handlar det om jagblivande och texten som process. Men det finns avgörande skillnader. Där Hejinians dikt utgår från ett konceptuellt förhållningssätt till språk och skrivande och präglas av en sorts lekfull lätthet, rör det sig hos Gervitz om en djupare existentiell nödvändighet som visserligen inte utesluter något av det som finns i Hejinians hållning. Man får en känsla av att allt, verkligen allt, står på spel i Migrationer, tillvarons grundvalar, själva existensen. Att läsa Gloria Gervitz är att ge sig hän åt svindeln. Också förhållandet till språket är akut och oroligt: ”vart? vad gör jag här?” Men diktjaget klamrar sig fast vid språket, upprättar förbindelser till livet genom skrivandet och med närvaron i den egna kroppen som nav. För utan detta – vad? ”orden som bara är en lång bön, en/ sorts vansinne efter vansinnet”.
Det skrivande jaget sträcker sig genomgående mot ett du som antar olika inkarnationer. Än är det mormodern, än är det farmodern som Gloria aldrig träffade och därför fantiserar ihop, än är det en älskad, än är det dikten eller ordet eller mor, ofta mor eller något i jaget själv: ”en galen flicka ser på mig inifrån” och tycks utsäga den skrivande personen. Mellan språk och tystnad och söndrande och det som alltid återstår äger dikten rum. (”Varför regnar det inte?”)
Det är av förklarliga skäl svårt att sammanfatta ett vindlande verk av det här slaget. Fortfarande under översättningsarbetet till svenska vittnar översättarna om hur Gervitz mejlar omformuleringar och nya versioner. I korthet kan sägas att i början är dikten sensuell, begärande och livshungrig. Språket alstrar, tycks det mig, en prunkande, växande, vällustig nästan ruttnande sommareftermiddag. Diktjaget tycks stundom bli kvinna stundom växt, masturberar och får frömjöl på fingrarna. Det är feminint, vingligt, det böljar och ångar. Mot slutet står dikten naken, spridd, nästan stum på sidorna. Det är stora avstånd och hål och rösten bryts inför det ofattbara i tillvaron, inför det egna liksom slutgiltigt oavslutade jaget ”som inte vet/ och inte vill veta”, inför döden och språkets upphörande; att vara blott en kropp – ”vem vore redo att motta den/ smörja den?”.
Jaget sträcker sig alltjämt efter det oerhörda som ska undsätta henne, bönar, ber om språk, om kropp ”att behålla köttet friskt/ att hala uppåt”. Rösten knäfaller, säger Gervitz själv i något sammanhang och det är träffande. Det sista ordet i samlingen är ordet levande. Och Gloria Gervitz tar i en intervju fram sin skrivbok, pekar och säger: Min poesi. Så, jag skriver ju alltjämt.
Låt oss läsa Gloria Gervitz medan hon skriver, uppfinner tiden, erfarenheten och sig själv på nytt och på nytt.
Ulrika Nielsen
Gloria Gervitz: Migrationer. Wahlström & Widstrand. 2009.
Översättare: Ulf Eriksson & Magnus William-Olsson.
