I sin nya diktsamling återupprättar Jesper Svenbro bandet till både sin himmelske och jordiske fader.
Ibland krävs det att tungan för en stund ska förlamas för att man verkligen ska börja njuta av att tala. När poeten och filologen Jesper Svenbro känner livet strömma ut ur kroppen drömmer han – ganska karaktäristiskt – att han klapprar in ”Fader vår” på sin dator med ett nyinköpt grekiskt typsnitt. Stroken hade kunnat bli en slutpunkt, men en snabb diagnos och skickliga läkare hjälper Svenbro att komma ut ur tunneln på rätt sida igen. Medtagen och försvagad, men i levande skick. Rehabiliteringsprocessen sker i pånyttfödelsens ljus. ”Då får det helt enkelt bli en bönbok!” konstaterar Svenbro själv när han märker vart det barkar i mitten av den nya diktsamlingen Inget andetag är det andra likt.
Bönen i den medvetslösa dimman har besvarats, och Svenbros glädje över att återse färgerna och höra ljuden igen är så stor att han helt enkelt inte kan acceptera slumpen som förklaring. Kanske skulle man kunna säga att han vill offra något av det viktigaste för att sjunga en lovsång av tacksamhet, och i den processen accepterar han att poesin får stå tillbaka för bönen. Det låter som ett vanskligt projekt, och det är inte utan att läsaren skrämt ryggar tillbaka när Svenbro lakoniskt hänger av sig sina egna attribut. ”Jag har inte längre någon användning för min sarkasm.” skriver han exempelvis i en skimrande dikt som storögt betraktar ljusets sjufaldiga brytning i ett sommarregn. Lyckligtvis sitter sarkasmen djupare än så och det knaperstekta leende som nästan alltid har varit en välgörande underton i Svenbros lärda och väldigt precisa dikter återfinns också här.
Under det senaste decenniet har Jesper Svenbros diktning blivit allt mer personlig, och kristendomen har successivt tagit allt mer utrymme i hans skrivande. Den omvälvande frälsning han vill gestalta i Inget andetag är det andra likt är i den meningen inte bara ett återupprättat band med Fadern, utan också med fadern – den jordiska, alltså. Prästsonen Svenbro inledde 2000-talet med Pastorn min far och i glädjen över sitt andra liv hittar han äntligen hem till den för tidigt bortgångna pappan, vars död lämnade ett krav på sonen att axla en tro som han, tills nu, känt sig tvungen att värja sig från.
Inget andetag är det andra likt blir mellan varven lite väl lyckligt svävande i min smak, och det är inte utan att man saknar den intellektuellt briljerande Svenbro som syns i hans äldre metapoetiska samlingar. Men det framgår ändå varför han skriver som han gör, och det är svårt att inte känna poetens glädje över att fortfarande få finnas till:
Tanken att jag i två års tid inte skulle ha existerat
kommer då och då till mig, eftersom jag föreställer mig att jag lika gärna
kunde ha stannat på andra sidan;
och jag kallar den min erfarenhet av Intet,
kosmologiskt kan den väl motsvara
det tillstånd som tänkes föregå ”Big Bang” […]
Jesper Svenbro deklarerar ärligt sin utgångspunkt och det är också här den största behållningen i samlingen står finna. Svenbros predikande bön är inte bara frukten av en mystisk insikt, utan också en slags behagfull hybris som gör att författaren, i någon mån, kan identifiera sig med Sonen som nedsteg i dödsriket och återvände ett par dagar senare. De har bägge stirrat döden i anletet utan att foga sig. Insikten som följer är av ett evigt slag: ”vad vore det glada budskapet / utan skrattet i dödsriket?”
Sebastian Johans
Jesper Svenbro: Inget andetag är det andra likt,
Bonniers 2011.
