”– Jag är hungrig”. Så inleder Atiq Rahimi sin debutroman Jord och aska, som nu utkommit i svensk översättning. Dessa tre enkla ord innebär samtidigt så mycket. De är livets grundimperativ. Då texten genast därefter vänder sig till läsaren med ett du-tilltal, blir boken från de första raderna en direkt etisk utmaning för läsaren.
Atiq Rahimi är uppvuxen i Afghanistan, men har levt i exil i Frankrike sedan 1985 och fått erkännande som både författare och filmare. Han har också regisserat en film av debutboken. Trots att jag inte sett den, kan jag lätt föreställa mig romanen som film. Rahimis sparsamma, men ändå detaljerade stil är mycket visuell. Genom att t.ex. beskriva små ansiktsrörelser lyckas han skapa filmatiska närbilder och då berättelsen med sitt du-perspektiv (som vid läsningen naturligtvis övergår till ett jag-perspektiv) blir det som om romanen förs framåt av en subjektiv kamera.
Ett ord som väl karakteriserar Rahimis roman är ”karghet”. Landskapet är kargt och skildringen innehåller endast ett fåtal personer och också den dialog som förekommer är sparsam och karg. Därför behöver författaren inte en massa sidor för att skriva det han vill ha sagt.
Vid en dammig landsväg sitter två lika dammiga personer, nästan som Vladimir och Estragon i Becketts drama I väntan på Godot. Här är det ändå en liten pojke och hans farfar, som sitter och väntar. De väntar på en bil som skall ta dem till gruvan, där pojkens pappa arbetar. Det är, visar det sig, ingen vanlig utflykt. De skall meddela honom att alla andra i familjen har utplånats, då de ryska trupperna bombat deras hemby. De befinner sig alltså i Afghanistan under den sovjetiska ockupationen.
Bombexplosionerna har gjort pojken döv. Barnet inser det inte, utan tror att ockupanterna tagit allas röster och alla ljud. Farfadern har å sin sida svårt att uttrycka sina tankar, sina upplevelser, sin sorg. En stor del av texten består av en inre monolog, som växlar med glidningar in i minnen och drömmar.
Romanens huvudtema är sorg. Man kan kalla boken en studie i sorg, och om man någonstans vet vad sorg innebär, så är det väl i Afghanistan. Man kan ändå inte påstå att boken enbart handlar om detta krigshärjade land. Sorg är en universell känsla, som på det privata, subjektiva planet känns lika tung var människan än kan tänkas leva. Att vårt förhållande till sorg ändå har vissa kulturella aspekter är någonting som kommer fram i Rahimis bok och gör den till ett ansikte för Afghanistan och landets tragedier.
Jord och aska är ett utmärkt och välskrivet exempel på hur litteraturen kan fungera som ett ansikte åt den andre och vara en blick att möta och drabbas av. Som läsare kan man också vara tacksam över Kristina Ekelunds stilkänsliga översättning.
Tom Karlsson
Atiq Rahimi: Jord och aska. Leopard förlag, 2011.
Övers. Kristina Ekelund.
