Tuomas Martikainens pamflett Suomi Remix bidrar till invandringsdebatten med en lugn och nyanserad beskrivning av Finland i globaliseringens och rörlighetens tidsålder. Invandrarna och den kulturella mångfalden är här för att stanna.
Into Kustannus, som nyss blivit ett helt självständigt förlag, gav efter en paus på nästan ett halvår ut hela fyra pamfletter inom mars månad. I Suomi Remix tar forskare och docent Tuomas Martikainen ställning till invandring och kulturell mångfald i Finland, som i tiden kring riksdagsvalet varit extra heta ämnen. Fastän inga partier nämns vid namn är det uppenbart vilka politiska trender som motiverat författaren att sammanställa pamfletten.
Finländska migrationsforskare har ibland kritiserats för att inte ta en tillräckligt aktiv roll i den allmänna debatten. En delorsak till detta torde vara att en del av dem som uttalat sig utsatts för hotelser från nationalistiskt sinnade aktivister. Mot den här bakgrunden är det extra positivt att en av landets mest framstående forskare på området trotsar trenden och tar ställning för ett öppet Finland. Detta gör han ändå med ett stadigt forskargrepp. Pamfletten rymmer inte många nämnvärt provokativa ordval.
Då man slår upp innehållsförteckningen slås man av likheten till en hypotetisk introduktionsbok om invandring och kulturell mångfald. Titlar som Historia, Integration, Attityder och Religion ger en föraning om att man kommer att få ta del av något som liknar ett ABC om invandringen till Finland och dess följder. Mycket riktigt har författaren lyckats få med en stor mängd olika teman. En del av dessa får ändå så lite utrymme att man undrar om pamfletten inte kunde ha varit längre än de nuvarande 108 sidorna.
Dålig statistik
Martikainens huvudtes är att det finländska samhället, som en del av en ny, extremt globaliserad världsordning, oundvikligen påverkas av internationell migration. Dagarna då en attityd inspirerad av Impivaara (ref. Aleksis Kivis Sju Bröder) fungerade hör till det förgångna, eftersom hela världen nu är sammankopplad genom ekonomisk och mänsklig rörlighet. Nyliberalismen lägger grunden för mobiliteten och beroendeförhållandena. Martikainen påpekar att möjligheterna till nationell kontroll av invandring ofta är betydligt mer begränsade än man vill låta påskina.
Det lönar sig alltså inte att sticka huvudet i sanden inför de pågående globala trenderna. Istället borde vi nu koncentrera oss på hur vi skall handskas med vårt mångkulturella samhälle, och framför allt hur vi kan undvika att nyfinländarna hamnar i socioekonomiskt underläge.
Ett viktigt led i samhällsutvecklingen är forskningen och statistiken. Här efterlyser Martikainen en rejäl utveckling och förbättring av dagens statistiska material som är otillräckligt och ibland missvisande. Lämplig statistik är av stor vikt bland annat i samband med den specifika diskussion som enligt författaren står inför dörren, nämligen den om integrationen av andra generationens invandrare (det vill säga invandrarbarn som är födda i Finland).
Snedvriden debatt
I Suomi remix har statistik och procentantal alltså en central roll, då Martikainen med hjälp av siffror visar hur snedvriden den aktuella debatten är. Exempelvis utgör asylsökande och flyktingar endast 15 procent av invandrarna, trots att de står i invandringsdebattens absoluta centrum. Samtidigt hamnar de som kommit hit på grund av familjeskäl (till exempel till följd av äktenskap eller familjeåterförening) i skymundan, fastän de står för hela två tredjedelar av alla som anländer. Andra vanliga orsaker till invandring är studier och arbete.
Även återinvandrare och barn födda till finländska föräldrar utomlands utgör betydande grupper. En överraskande detalj är att nästan en tredjedel av alla invandrare har ett av våra inhemska språk som modersmål, må så vara att en del av dessa är rikssvenskar. Och så tål det att upprepas att muslimerna utgör mindre än en procent av landets befolkning och står för enbart en femte- eller sjättedel av invandringen. Scenariot med en exponentiellt växande muslimsk befolkning ter sig högst osannolik i den framtids-
vision som här presenteras.
Historisk medvetenhet
Martikainen använder sig tacksamt nog av ett makroperspektiv där Finland inte utgör ett skrymsle i Europas nordöstra hörn, utan i allra högsta grad är delaktig i de globala rörelserna. I ett debattklimat där den nationella ramen dominerar känns det fräscht med en bredare kontext där man påvisar varför folk rör på sig och hur det hela hänger ihop med den globala ekonomin.
Författarens historiska medvetenhet utgör en annan av bokens förtjänster. Genomgången av våra ursprungliga etniska gruppers utveckling belyser hur ”området vid namnet ’Finland’ småningom började ta form”. Pamfletten fungerar som en hälsosam påminnelse om att den nationella berättelse som ofta upplevs som självklar i själva verket är socialt konstruerad. Läsaren tillåts inte heller glömma de hundratusentals finländare som migrerat till Sverige och Nordamerika.
Det att pamfletten baserar sig på tidigare publicerade texter kan förklara varför helheten ställvis känns ojämn. Då läsaren uppmanas till neutrala ordval för att undvika att såra någon med invandrarbakgrund, eller då författaren påminner om att invandraren även har andra egenskaper än invandrarskapet, förs mina tankar till någon slags toleransbroschyr för högstadieelever. Vi rör oss på helt andra analytiska djup då Martikainen beskriver teorin om hur nyliberalismen påtvingar även etniska minoriteter sin logik. Samhällsgrupperingar måste föra fram en delvis konstgjord kollektiv identitet för att kunna ”marknadsföra sig” och förhandla fram gruppbaserade rättigheter. På det här viset sker erkännandets politik på grupp- framom individnivå.
Martikainens lugna och faktabaserade ton avdramatiserar ett ämne som hettat till ordentligt under senare år. Både invandringskritikerna och de som propagerar för en mer tillåtande invandringspolitik kritiseras för en onyanserad diskussionskultur där man enbart ser för- eller nackdelarna. Det känns i och för sig övertygande att läsa en såpass vetenskapligt präglad text, där fokus ligger på fakta framom argumentation. Men jag får ändå lust att begära ett mer politiskt grepp. Till och med Jussi Halla-ahos och Timo Vihavainens tankar diskuterar Martikainen ur ett neutralt samhällsanalytiskt perspektiv utan att rakt fördöma dem. Åtminstone jag förväntar mig något tillspetsade formuleringar och direkt kritik då jag plockar upp en Into-pamflett.
Johanna Warius
Tuomas Martikainen: Suomi remix. Into Kustannus, 2011.
