När världen kommer till Finland – del 2

Veera Jänsä har studerat och praktiserat i sju olika länder under sju och ett halvt år.

För dagens unga generation är världen global på ett helt annat sätt än vad den var för bara några årtionden sedan. Är det rentav en klass globala medborgare som håller på att växa fram?
I en tvådelad serie berättar Ny Tid-veteranen och tidigare chefredaktören Peter Lodenius om sina samtal med unga, finländska internationalister.

Numera är det ganska vanligt att ungdomar studerar ute i Europa eller i USA. Veera Jansa sökte sig till Latinamerika efter gymnasiet och säger att inte heller det är så ovanligt.

– Det var sommaren 1999, jag var 18 år och hade bestämt mig för att ta den billigaste biljetten till ett land där det växer mangon och det blev Mexiko. Jag skrev artiklar för Kaleva i Uleåborg och tog bilder. Senare hade jag fotoutställningar i Spanien och Finland.

Flest bilder blev det från Kuba. Veera säger att hon som fotograf tyckte om Kuba för de svart-vita kontrasternas skull. Däremot kändes det som om kubanerna inte levde bra – det kändes sorgligare än i Afrika, där Veera bodde som barn.

Efter den första Latinamerikavistelsen började hon studera, först i Uleåborg med antropologi som huvudämne, sedan blev det två år i Granada med socialantropologi och latin-
amerikansk litteratur. I Buenos Aires studerade hon sociologi. Efter sin examen flyttade Veera till Ålborg där u-landsforskning och internationella relationer blev huvudämnet.

– Det valde jag eftersom namnet på studierna kändes meningsfullt. Dessutom ingick praktikperioder.

Cirkus och cellulosa

Utöver att studera i fyra länder gjorde Veera fältarbetet för sin första magisteravhandling på Kuba och hann dessutom göra arbetspraktik i Montevideo och New York. Sammanlagt blev det alltså sju länder under sju och ett halvt år och arbetet gav två examina. Ett och ett halvt år av den tiden tillbringade hon i Latinamerika.

Avhandlingen, som influerats bland annat av Oscar Lewis böcker om familjen Sanchez, handlar om en cirkusartist på Kuba och baserar sig på intervjuer, många hundra timmar. Denna första avhandling är från år 2005.

Följande magisteravhandling, från 2007, är ganska annorlunda. Den baserar sig på en vistelse i Fray Bentos på Uruguays sida om gränsfloden mot Argentina, där det finska cellulosafabriksbygget skapade konflikter mellan länderna. Avhandlingen som vistelsen gav upphov till handlar dock inte om miljöaspekter utan om migration.

– Myndigheterna var rädda för att projektet skulle leda till en okontrollerad inflyttning. Jag fick jobb som arbetspraktikant på internationella migrationsorganisationen i Uruguay för att göra en undersökning. Den gav det oväntade resultatet att det inte fanns någon risk för en stor invandring, så de planerade specialåtgärderna avblåstes.

Det var intressant att följa med projektet, säger Veera. Kritikstormen på den argentinska sidan hade enligt henne ingen nämnvärd saklig grund och underblåstes av landets förra inrikesminister. Demonstranterna använde slagord som ”Tarja Kaarina Halonen, varför agerar du under detta sekel som Hitler?”

I ett halvår jobbade Veera också för migrationsorganisationen på dess FN-representation i New York. På kaféet där träffade hon emellanåt gamla studiekamrater från Uleåborgs universitet som praktiserade på Finlands FN-representation.

Ett lutheranskt Afrika…

De senaste åren har det blivit mycket Afrika för Veeras del. Inte så konstigt, eftersom det var där allt började. Under barndomen tillbringade hon flera år i Somalia och Zimbabwe. Hennes pappa var läkare och jobbade med tuberkulosbekämpning för FN:s flyktingorganisation i Somalia. I slutet av åttiotalet fick hennes mamma ett uppdrag för Unesco i Mogadishu och hennes pappa jobbade i flyktingläger. Senare hade hennes mamma ett uppdrag i Zimbabwe och då vistades Veera där i ett halvår.

– Första gången vi var i Somalia var där fattigt men lugnt. Andra gången började kriget och vi måste lämna landet. Världsförbättrandet fick vila.

Dock inte för evigt. Hösten 2009 kom Veera till Afrika för första gången efter 1992, nu för att samordna Vanda stads Namibiaprojekt – hennes nuvarande uppdrag.

– För mig var Namibia ett alldeles nytt Afrika, ett lutheranskt Afrika.

Namibiaprojektet handlar om utvecklingssamarbete på kommunnivå. Det syftar till att utveckla den kommunala strukturen och omfattar sexton parkommuner, bland dem Vanda och Windhoek. Projektet har pågått i nio år och nu inleds nästa treårsperiod.

– Det är viktigt att mänskorna lär känna varandra, så att man inte måste börja om från början.

…och ett muslimskt

Men Veera har också varit aktiv i Finland–Somalia-föreningen, bland annat som redaktör för tidskriften Koor (kamelklockan).

– När jag kom tillbaka till Finland ville jag också göra frivilligarbete. Somalia är ju ett av världens sorgligaste länder, det är ett viktigt land, men vanskött. Vad kan man göra åt det? Antagligen ingenting, men det hindrar ju inte en från att försöka. Somalia är för mig inte så konstigt som det verkar vara för många.

I Finland anser många att de somaliska flyktingarna inte kunnat anpassa sig till det finländska samhället. Veera tycker att det delvis är en fördom, en del av dem har redan bott här i över 20 år och uppfattar nog hur vårt samhälle fungerar. Men visst, när man kommer från ett land som befunnit sig i krig i 20 år är det inte lätt att anpassa sig. Hon jämför med namibierna:

– De tas väl emot i Finland. De är kristna, de är relativt få och vi har en viss gemensam historia genom missionsarbetet. Somalierna är muslimer och kommer från en nomadkultur. De har svårare att smälta in. Men de finns många somaliska organisationer och de försöker hålla ordning på ungdomarna, genom läxklubbar och gatupatruller under veckosluten, till exempel i Håkansböle. Organisationerna spelar en mycket viktig roll. Där finns mänskor som både är starka representanter för sin egen kultur och samtidigt har anpassat sig till det finländska samhället, mänskor som är brobyggare.

Här eller där?

Jag frågar Veera om hon tror att hon kommer att stanna i Finland eller söka sig utomlands?

– Jag söker mig dit där det finns arbete. Just nu har jag det bra här och jag har ju bara bott här tre år. Jag tänker mig nog att jag stannar något år till. Jag fortsätter helst att verka inom utvecklingssamarbetet eller arbetet med invandrare. Men jag kan också tänka mig att jobba som journalist eller forskare. När man blir vuxen inriktar man sig inte längre i första hand på vad man själv vill, utan på vad som är möjligt.

Det behöver enligt Veera inte bli dyrare att studera utomlands än i Finland. Man kan bli utbytesstuderande genom olika program och studiestödet räcker längre i länder som är billigare än Finland. I stället kostar resorna, förstås. Att få stipendier för studierna var inte svårt, säger hon.

Mellan Senegal och New York

När hon gick i gymnasiet i Lovisa läste Lotta Staffans en bok om Senegal av Lolo Zilliacus och Anne Rosenlew. Den påverkade henne starkt och hon har besökt landet två gånger. Men hon har hunnit med mycket annat också.

Efter gymnasiet sökte sig Lotta till Åbo Akademi för att läsa folkrätt med inriktning på mänskliga rättigheter. ÅA är den enda institutionen i Finland med den inriktningen. Hon ville inte bli jurist, utan jobba i internationella sammanhang.

– När jag studerat ett år for jag till Senegal som volontär. Jag jobbade några månader för en liten lokal organisation på landsbygden som jag bekantat mig med via ett amerikanskt par. Det handlade om aids-upplysning, men jag talade ju inte det lokala språket utan bara knagglig franska, så min insats var inte så stor. Jag kunde dansa och spela clown och så drack jag te och funderade på livets gång tillsammans med byborna.

För Lotta Staffans har utlandsvistelserna handlat om att utforska alternativa sätt att leva och få nya idéer.

Rätten till huvudduk

Hennes magistersavhandling från Åbo Akademi handlar om muslimska flickors rätt att bära slöja i offentliga skolor i Europa. Hon blev ursprungligen intresserad av islam och arabvärlden under ett sommarläger på Nordirland där hon blev bekant med några arabiska unga. Det var ett läger för ungdomar från konfliktområden, men Åland deltog som ett exempel på en region med stabilitet och hon representerade Ålands fredsinstitut. Senare jobbade hon som praktikant på Finlands ambassad i Kairo i fyra månader och kunde resa runt i regionen.

– Jag har varit med i alla möjliga konstiga projekt. En tid bodde jag i New York. Jag hade lämnat in min gradu och var inne på invandrarfrågor. Jag sökte ett jobb hos ett fackförbund i servicebranschen som drev en kampanj för att föra samman muslimer i New York. I en moské samlades muslimer från Mellanöstern och i en annan muslimer från Östeuropa och tanken var att föra dem samman. Jag skrev mötesprotokoll och faciliterade. Det var en del av ett större projekt som syftade till att nå ut till invandrare i allmänhet och informera dem om facket och arbetarnas rättigheter.

Det var via webbplatsen idealist.org som Lotta hamnade i New York.

Efter studierna i Åbo fortsatte Lotta vid London School of Economics (LSE), där hon i ett år ägnade sig åt Political Economy of Late Development, ett ämne som behandlar utvecklingsfrågor i ett globalt perspektiv.

– Jag ville lära mig mer om den globala ekonomin, eftersom mänskliga rättigheter ofta kommer i andra hand i länder med utbredd fattigdom. Under Erasmusutbytet i Belgien hade jag träffat brittiska studerande som berättade om hur det var hos dem, och jag blev intresserad. I Åbo var det ganska mycket föreläsningar och boktenter och ganska lite utbyte mellan studerande. I London debatterar man mycket och kan komma fram till nya saker – utbyte av tankar är viktigt för mig och det brittiska systemet passar mig. Det var krävande, men jag lärde mig massor på ett år. Studierna är mycket intensiva, men folk tar dem på allvar. Så var det inte alltid i Åbo.

Avhandlingen som Lotta skrev i London handlar om utsläppsrättigheter och vilka konkreta följder det kan få när till exempel ett norskt bolag skaffar mark i Tanzania, planterar monokultur och får utsläppsrättigheter som sedan kan säljas vidare. Det är ett ganska nytt fenomen och alla verkningar av det har knappast övervägts.

Företagens
samhällsansvar

När hon sedan flyttade från London till Helsingfors fick hon jobb som kampanjkoordinator för Rena kläder, ett nätverk som bildats av fackförbund och medborgarorganisationer för att stöda de arbetare som i fattiga länder producerar kläder för oss.

– Mänskor i min ålder är inte så intresserade av facket och arbetarrörelsen. En av de fina sidorna med kampanjnätverket är att det för samman facket med unga från olika medborgarorganisationer, och båda sidorna kan lära sig av varandra. Kampanjen handlar mycket om företagens samhällsansvar, något som vi är dåliga på i Finland.

En knutpunkt i Finland är fackets solidaritetscentral SASK. Sedan finns det kampanjnätverk i olika länder i väst och så håller man kontakt med producentländerna.

– Det handlar om att göra produktionsförhållandena synliga för konsumenterna i Finland. Jag tror nog att folk är intresserade av dessa frågor om länkarna görs tydliga. Mycket finns ännu att göra, men tiden börjar vara mogen. Intresset för kampanjen har varit stort.

I höstas deltog Lotta i ett möte i Turkiet med drygt 200 deltagare från Europa och från organisationer i asiatiska länder som jobbar för arbetarnas rättigheter. Kampanjen utgår från deras behov och önskemål och på mötet utbytte man erfarenheter och strategier.

Närmare världen

Utöver detta är Lotta frilansjournalist. Under nästan ett år tog hon hand om Le Monde Diplomatiques svenska utgåva. Framtidsmöjligheterna är många.

När jag undrar vilka av hennes utländska erfarenheter som är viktigast ur ett finländskt perspektiv återkommer Lotta till skillnaden mellan de aktiverande studierna i England och den passivare katedertraditionen i Finland.

– Men det är klart att man påverkas av allt man ser och upplever utomlands. För mig har utlandsvistelserna ofta handlat just om att utforska alternativa sätt att leva, om att träffa människor och få nya idéer. För tillfället försöker jag göra det samma här hemma i Finland, vara öppen för olika människor i Helsingfors.

De här samtalen med unga internationalister bevisar naturligtvis inte just någonting om vilka möjligheter de nya globala medborgarna har att påverka utvecklingen i Finland. En skeptisk vän hänvisar till Alexander Stubb: inte har han kommit hem för att förbättra världen. Nej, men han är ändå betydligt närmare världen än vad till exempel Ahti Karjalainen var. Jag tror nog att det ändå ligger något i min tanke, lite optimist ska man vara.

text&foto Peter Lodenius

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *