Barns identitet och kön blir till i speglingen från omvärlden, något som Heidi Lunabbas fotoutställning Tvillingar tydligt visar, skriver Ylva Larsdotter.
Barnmode är inte en isolerad företeelse utan intimt sammankopplat med övriga samhällsstrukturer. Föreställningen om att flickor och pojkar ska bete sig olika och därför ha olika kläder är uppenbarligen djupt rotad. Inte minst återspeglas detta i barnklädesutbudet hos de flesta stora klädkedjor. Blått och svart med tryck av en bil eller robot till pojkar. Rosa och lila med blommor och paljetter till flickorna. Så ser det ut hos H&M, KappAhl, Sokos och Stockmann.
Under senare år har också barnen blivit allt viktigare konsumenter och trendsättare, vilket modemagasin som Vogue Bambini och kändisbarn som fyraåriga (!) Suri Cruise visar. På fotografierna är barnen inte alls neutrala eller könlösa – tvärtom. Ofta är de iklädda en vuxenhet – dessutom med sexuellt laddade koder – gällande maskulinitet och feminitet. I senaste numret av svenska skvallertidningen Se och Hör visas bilder på ovannämnda Suri Cruise iförd en ytterst feminin och ”vågad” klänning som hon valt själv enligt sin mamma, skådespelerskan Katie Cruise.
Med utställningen Tvillingar, som visas på Finlands fotografiska museum fram till slutet av maj, undersöker bildkonstnären Heidi Lunabba hur barns kön definieras. När det inte tydligt framgår sker det främst genom kläder men också med hjälp av andra visuella tecken, som gester, ansiktsuttryck, makeup och hårlängd. Tillsammans med teatergruppen Blaue Frau anordnades under förra hösten tvåspråkiga verkstäder för barn i åldrarna 1–12 år, där de under professionell vägledning fick iklä sig en roll som pojke respektive flicka för att sedan fotograferas. Genom att sammanfoga de båda bilderna till ett gemensamt ”tvillingfoto”, visar Lunabba hur socialt konstruerat kön och genus är. Barnens egna uppfattningar om vad det innebär att vara pojke respektive flicka framgår tydligt. Som hämtade ur tidskriften Nostalgia poserar fyra rockabillykids i en amerikanare. Bilden är lekfull, humoristisk och med glimten i ögat. På ett annat fotografi betraktar en pojke och flicka varandra skälmskt i en botanisk trädgård. Utställningen Tvillingar är intressant på grund av de frågor den väcker hos mig som besökare. Varför och i vilka sammanhang är det viktigt att veta ett barns ”verkliga” kön?
Roligare att vara pojke
När jag betraktar fotografierna slår det mig att det verkar roligare att ”vara” pojke. De är kaxigare, busar runt, tar utrymme, spexar mer, medan flickorna oftare är stillsamma och allvarliga. Ofta är ändå gränsen mellan könen suddig. Genomgående arbetar Lunabba med attribut som i viss mån signalerar ”vuxenhet”: skinnjackor, jeans, smink. Typiska småbarnsdetaljer lyser med sin frånvaro, vilket gör utställningen som helhet kontroversiell och ifrågasättande.
I vintras upptäckte en känd svensk bloggare till sin förvåning att plagg i samma storlek från pojk- respektive flickavdelningen hos en större klädkedja, var olika stora beroende på om de var avsedda för pojkar eller flickor. Pojkkläderna hade längre ärmar, större bröstvidd och var längre.
Om man som förälder vill ha andra alternativ gäller det för det första att ha en välfylld plånbok, för barnkläder som är mer könsneutrala är oftast mycket dyra. För det andra ska man ha oändligt med tid att leta runt i barnklädsboutiquer som ofta ligger avsides i städernas mer exklusiva kvarter. Eller ännu hellre – sy dem för egen hand i ekologiskt hemvävt tyg, vilket verkar vara varje hemmamammas våta dröm, åtminstone om man ska tro de otaliga bloggar som finns på temat. Sist och slutligen handlar det om klass. För det är en klassfråga hur vi väljer att klä våra barn. Säg till den ensamstående pappan som sitter i kassan på Alepa med en timlön på åtta euro, att han ska köpa tröjor av något exklusivt danskt märke för 25 euro styck till sina barn. Eller till den stressade och in i märgen trötta småbarnsmamman som mellan jobb och dagishämtning springer in på Citymarket för att äntligen köpa nya ytterplagg till minstingen.
Sist och slutligen är det så att barns identitet och kön blir till i speglingen från omvärlden, vilket Tvillingar tydligt visar. Därigenom är utställningen ytterligare ett inlägg i debatten om barn, kläder, jämställdhet och genus. Ändå önskar jag att Lunabba grävt ännu djupare i sin undersökning av barndom, mode och genus, inte minst ur ett klass- och etnicitetsperspektiv. Nu blir det dessvärre mest en uppvisning och därmed ett slags cementerande av existerande könsroller, av vad en flicka/kvinna respektive pojke/man förväntas vara i Finland anno 2011, även om jag misstänker att Lunabbas intentioner är – om inte det motsatta, så ett försök att visa på en rörelse mot något annat – ett könsneutralt ”hän/hen” kanske?
Som helhet betraktad är utställningen trots det lyckad och väl värd ett besök. Slutsatsen är att en pojke kan föreställa en flicka och vice versa, ”boys who are girls, who like boys to be girls”, som Blur sjöng på nittiotalet. Konsekvent vägrar Lunabba att avslöja de medverkande barnens ”verkliga” kön och ger dem därigenom möjligheten att vara både pojke och flicka. För det handlar just om en möjlighet, ett inkluderande ”både och” och inte ett ”antingen heller”.
Jag önskar att klädkedjorna skulle anamma det synsättet och bredda sin syn på pojkhet och flickhet.
Ylva Larsdotter
Heidi Lunabba: Tvillingar. Finlands fotografiska museum, Processrummet. Till 22.5.
