Framtidens historiker kommer att minnas 2011 som en tid av revolution. I Tunisien och Egypten fick folkliga resningar diktatorerna – och förhoppningsvis också diktaturerna – att falla. Efter att Hosni Mubarak avgick i Egypten verkade det dock som om revolutionen i arabvärlden kom av sig. Om man kan tala om kontrarevolutioner är väl lite osäkert, men låt gå: I mars inledde Muammar Gadaffi ett dödligt krig mot rebeller i Libyen. Också i Syrien och Jemen blev regimerna mer aggressiva.
I sig är utvecklingen inte förvånande. Varje omvälvning följs förr eller senare av motstånd. Om ”kontrarevolutionerna” lyckas stoppa demokratiutvecklingen är ovisst. Problemet handlar inte bara om onödig blodspillan utan också om att våld i sig tenderar att driva fram oppositionsrörelsens mest våldbenägna och auktoritära element. Historien har visat att blodiga revolutioner vanligen slutar med att en Stalin eller en Robespierre tar makten.
Men det är inte bara i arabvärlden som det revolteras. Parallellt med de politiska revolutionerna där pågår en offentlighetsrevolution på Internet. Också den revolutionen har följts av en kontrarevolution. Man kan med fog säga att det pågår en kamp om såväl information som informationskanaler. Den kampen har sedan direkta politiska återverkningar. Kanaler som Twitter och Facebook var av avgörande betydelse för den folkliga mobiliseringen i till exempel Egypten. Men informationsrevolutionen är inte begränsad till Mellanöstern. Den är global och i kontrarevolutionen slåss västvärldens ledare ofta på samma sida som arabvärldens. I Europa och Nordamerika är det i synnerhet kampen mot Wikileaks som uppmärksammas.
Både revolutionen i arabvärlden och offentlighetsrevolutionen på Internet är i grunden demokratiska revolutioner. I det förra fallet handlar det om att möjliggöra demokratiska och rättvisa val, i det senare om att stärka en av demokratins stöttepelare. Revolutionernas demokratiska agendor gör det lätt att sympatisera med dem. Men det gäller också att hålla huvudet kallt.
Vad beträffar Egypten och Tunisien saknas tillsvidare både demokratiskt tillsatta regeringar och demokratiska institutioner. När Gadaffi väl faller har de libyska rebellerna fortfarande en lång väg att gå och oljerikedomarna riskerar att attrahera både inhemska och utländska skurkar. I spelet om demokrati i regionen har västvärlden en roll att spela, men den rollen måste vara en biroll. En internationell militäroperation mot Gadaffi var nog nödvändig men den kommer inte att skapa demokrati.
Gällande offentlighetsrevolutionen är slutmålet ganska oklart, men principiellt sett borde en global offentlighetsprincip ha de nordiska ländernas stöd. Mången nordisk EU-parlamentariker har ju genom åren beklagat sig över hur dåligt ställt det är med offentlighetsprincipen nere på kontinenten och velat göra vår lagstiftning till en exportvara. Det är också svårt att föreställa sig att en finländsk toppolitiker vågat kritisera publiceringen av videon Collateral murder (en Wilileaksläcka som effektivt illustrerar Irakkrigets vansinne) om det varit finländsk militär som utfört morden som återges. I Sverige hade myndigheterna inte ens fått utreda vem som läckt.
En annan sak är att man måste skilja på offentlighetsprincipen, Wikileaks och Julian Assange. Den sistnämnda förtjänar inte nödvändigtvis samma reservationslösa stöd som det förstnämnda. Tills motsatsen är bevisad är man oskyldig, men också Assange är en sorts makthavare och ska kunna granskas som en sådan. Annars brister revolutionens legitimitet.
Fredrik Sonck
