914

Trogen sin profilering som det sanna språkröret för den finska folksjälen är Timo Soini på spaning efter en tid som flytt. Med nostalgi tycks han se tillbaka på den finska nationalromantiken som ett konstant konstnärligt ideal, som en inspirationskälla för den typ av konst som förstärker den finska identiteten. Pseudokonstnärliga postmodernister, som inte tillför nationalidentiteten något upplyftande, får gärna utöva sin konst men bara på villkor att de hittar finansiering på den fria marknaden.

Soinis demagogiska utspel för otvunget mina tankar till en essä som Clement Greenberg skrev 1939, med titeln The Avant-Garde and Kitsch. I essän redogör Greenberg för uppkomsten av två moderna kulturella fenomen som löper parallellt med varandra. Å ena sidan rotar han i upprinnelsen till avantgardet, å andra sidan analyserar han uppkomsten av kitsch.

I takt med att aristokratin i allt mindre grad agerade mecenater för konstnärerna blev deras skapande händer allt friare. Vad och hur konstnären skapade var ett personligt äventyr, eller vånda, vad vet jag. I vilket fall som helst var det till stor del den nya konstnärliga friheten som lade grunden till avantgardets motto ”konst för konstens skull”. I rasande fart (Soini har inte ännu heller hundra år senare hunnit med i vändningarna) blev det avbildade objektet också abstrakt. Konstnärerna koncentrerade sig nu på den konstnärliga processen där konsten i sig var objektet, snarare än på skapandet av en realistisk, imitativ bild av verkligheten. I sitt förfäktande av avantgardekonst lyfter Greenberg upp Picasso som exempel i sin essä (senare skulle Greenberg bli en energisk förespråkare för abstrakt expressionism, med Jackson Pollock som sin gunstling).

När däremot den obildade massan – som Hermann Broch i Notes on the Problem of Kitsch år 1950 skulle föra in under begreppet ”kitsch-människan” – fick lust att se på konst, skulle den däremot välja socialrealismen. Ilija Repin är här Greenbergs ärkeexempel. All figurativ konst var anatema för Greenberg. Figurativ konst är Soinis ideal. Kitschmänniskan, liksom Soini, vill veta hur Dora Maar såg ut i verkligheten, inte hur Picasso avbildade henne.

För att begripa sig på Picasso krävs en del möda, och det var för mycket att begära av Greenbergs arbetare och småborgare. På grund av det växande antalet urbaniserade bönder som nyligen förlorat kontakten till landsbygdens folkkultur, uppstod i städerna behovet av en ”ersatz”-kultur, något som marknaden var snabb att tillmötesgå. För en nutida läsare är Greenbergs exempel på populärkitsch pinsamma, men låt gå: ”magazine covers, illustrations, ads, tap dancing, Hollywood films…” Och ännu mera Repinkitsch, som även går under begreppet akademism.

Under normala sociala och politiska förhållanden förhåller sig kitsch-människan ödmjukt men förläget till avantgardekonsten. Hon begriper sig inte på den, men har inte heller mod att påpeka att kejsaren saknar kläder. Då massans missnöje i samhället växer och hittar olika sätt att uttrycka sig på, uppstår också modet hos massan att uttrycka sitt förakt för eliten, som förespråkar eller stöder en konst som för länge sedan fjärmat sig från mannen på gatan. Greenberg understryker att föraktet för konst uppstår just då när samhällsmissnöjet är av en reaktionär karaktär, fascism är hans naturliga exempel, essän skrevs 1939.

Greenbergs essä tar nu en tydlig politisk riktning. Och det är här som Soinis anti-postmodernism väcker obehagliga associationer, för här tar sig Greenberg an uppdraget att förklara Hitlers, Mussolinis och Stalins konstideal.

 

Som ultraelitist utgick Greenberg från att massan utgjorde en homogen grupp kitsch-människor. Därmed skriver han: ”Om kitsch är den officiella tendensen inom kulturen i Tyskland, Italien och Ryssland (sic!), så är det inte nödvändigtvis för att dessa länders regeringar styrs av filister, utan för att kitsch utgör massornas kultur. Uppmuntran till kitsch är enbart ett lönsamt sätt för totalitära regimer att ställa sig in hos allmänheten. Eftersom dessa regimer inte kan höja den kulturella nivån hos massorna, […] smickrar de dem i stället genom att föra ner all kultur till deras nivå.”

Nu tror jag inte direkt att Soini vill bannlysa ”svår” nutida konst till förmån för figurativ, lättfattlig konst av omtanke om sina anhängares konstbehov. Soinis demagogi uppfattar jag snarare som ett försök att tillmötesgå hans anhängares frustration över att skattemedel används för att stöda experimentell konst, medan folket står i brödköer. Positivt med Soini är, å andra sidan, att han trots allt tycks förespråka en roll för konsten i samhället – men bara för konst som är uppbygglig för den renodlat finska folksjälen.

Detta leder mig tillbaka till Greenbergs syn på kitsch som propaganda. Låt mig citera: ”Ur fascisters och stalinisters perspektiv är det centrala problemet med avantgardekonst och -litteratur inte att dessa konstarter är för kritiska, utan snarare att de är för ’oskyldiga’, det är alltför svårt att injicera effektiv propaganda i avantgardekonst. Kitsch är mer mottaglig för detta ändamål. Med hjälp av kitsch upprätthåller diktatorer en närmare kontakt med folkets ’själ’”.

Unga män och kvinnor hårt men lyckligt arbetande på ett fält, måste avbildas realistiskt och figurativt om bildens syfte är att glorifiera Stalins Sovjet. Åskådaren måste direkt och utan tolkning begripa vad bilden representerar, om dess mål är att fungera som propaganda. Om samma scen hade avbildats abstrakt, skulle åskådaren varken förstå ”berättelsen” med dess budskap eller känna sig tillfredsställd av mötet med konsten. Kitsch är lockande eftersom den är lättfattligt, kitsch ”är färdigt tuggad konst som besparar åskådaren all möda, och röjer en genväg till konstens njutning”.

 

Konst som stärker patriotens stål, konst som förhärligar Finland, konst som nationalistisk propaganda – Soini i sitt esse.

Den första frågan Sannfinländarna borde ställa sig är varför en hjälte som Gallen-Kallela inte målade som Rembrandt. Och inse att han inte kunde, inte därför att han saknade förmågan, utan för att han var född i fel århundrade. Av samma orsak kunde Rembrandt inte ha ställt ut en Brillo-Box á la Warhol. ”Det finns en tid för allting…” och det här gäller specifikt för konsten.

Kitsch i all ära, jag inspireras av begreppets mångfasetterade användbarhet och speciellt av dess campversion där förhållningssättet till kitsch är ironiskt, men kärleksfullt.

Vilket får mig att undra om Soini inte är ute och campar. I wish.

Julia Kneževic

studerar språk på Island

övers. från engelskan är skribentens