Boken Kriminallitteratur är en läsvärd översikt av deckarens historia och utveckling. Men det stora mysteriet, varför vi läser så många deckare, förblir olöst.

Tar man en titt på Svensk Bokhandels topplistor över de senaste årens mest sålda böcker är det klart och tydligt att deckarna dominerar. 2010 var åtta av de tio mest sålda skönlitterära böckerna deckare av något slag, 2009 var de sju och 2008 var den motsvarande siffran åtta. Trots att deckaren dödförklaras med jämna mellanrum tycks den hänga kvar år ut och år in, och det finns ingenting som pekar på att läsarna kommer tröttna på ond bråd död.

Men att tala om deckare som en grå massa är både orättvist och ointressant. Historiskt sett har olika subgenrer inom krminallitteraturen seglat upp som de mest populära i perioder, och i dagens svenska deckarflora finns det så vitt skilda arter som Camilla Läckbergs pusseldeckare som Arne Dahls polisromaner och Johan Theorins öländska spökhistorier.

Kerstin Bergmans och Sara Kärrholms Kriminallitteratur: utveckling, genrer, perspektiv lär vara ”den första breda introduktionen till deckarlitteraturen på svenska” och boken ger en bra överblick av dagens svenska och internationella utgivning samt genrens historiska utveckling (som lite tillspetsat har rört sig från vem som gjorde det till varför). För att vara en bok som i första hand vänder sig till universitet och högskolor är den ovanligt lättillgänglig och kan läsas av alla som vill fördjupa sig i deckargenren.

deckaren  och samhället

Kriminallitteratur är uppdelad i tolv kapitel där historiska genomgångar och beskrivningar av olika genrer varvas med diskussioner om deckarens förhållande till samhällsdebatten, genus och vetenskap. Sträckläser man boken blir det en del upprepningar då vissa författare och verk återkommer som exempel på flera olika saker. Ibland är tonfallet väl neutralt – jag önskar att Bergman och Kärrholm vågade vara lite mer värderande i sina beskrivningar – men överlag fungerar boken bra och mest intressant blir det när författarna diskuterar kriminallitteraturens koppling till samhällsutvecklingen. Som till exempel att den hårdkokta deckaren växte fram som en reaktion på ett tuffare amerikanskt samhällsklimat med segregering och tydligare individualism, eller att en utmanande och hotfull kvinnogestalt (femme fatale) gjorde entré samtidigt som kvinnorna fick mer framskjutna positioner i samhället, vilket de manliga deckarförfattarna upplevde som ett hot. Man kan också se hur polisen fått spela hjälterollen i välfärdssamhällen som Sverige medan detsamma vore närmst otänkbart i mer auktoritära samhällen och diktaturer.

Man kan också fråga sig vad återgången till pusseldeckarens form – där handlingen ofta utspelar sig i en sluten, lantlig miljö – kan vara ett tecken på. Detta är någonting som Bergman och Kärrholm bara noterar utan att gå närmare in på, och man kan bara spekulera i om det har med en framväxande individualism att göra eller om det ska ses som en reaktion på globaliseringen.

Att sedan Stieg Larsson lyfts fram som ett exempel på att även den politiska deckaren kan sälja bra är dock inte helt övertygande. För som Peter Handberg påpekar i sin senaste essäsamling Den nedkopplade himlen är de flesta människor, åtminstone på ytan, motståndare till kvinnomisshandel och rasism.

Vad jag kan sakna i Kriminallitteratur (och sakna ganska mycket) är ett kapitel där deckaren sätts in i en större kulturell och litterär kontext. Kriminallitteraturen har under en längre tid kritiserats för att ta fokus från den seriösa litteraturen, och det har även inom deckarskrået förekommit stridigheter där framförallt de manliga författarna anklagat sina kvinnliga kollegor för särbehandling. Hur ser kriminallitteraturens kulturella position ut i dag och hur har den förändrats genom åren? Det är en fråga som gärna kunde ha fått ta större plats.

Det skulle också ha varit intressant med en diskussion om deckarens inflytande på litteraturen i stort och fler exempel på gränsöverskridande verk. Att deckaren har dominerat bokförsäljningen under de senaste tio, femton åren har helt säkert gjort avtryck på litteraturen överlag, men hur? Det är inget som Bergman och Kärrholm fördjupar sig i.

Nils Svensson

Kerstin Bergman & Sara Kärrholm: Kriminallitteratur: utveckling, genrer, perspektiv. Studentlitteratur 2011.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.