Changing Media – Media in Change var temat då europeiska kulturjournalister möttes i Linz, Österrike, för Eurozines årliga konferens.
Förändring är i och för sig snarast ett naturligt tillstånd för de flesta medier, men visst kan man väl säga att många förändringsprocesser är speciellt intensiva just nu. Inledningstalare var Khaled Hroub från Cambridge universitet. Han fokuserade på den arabiska våren och hur sociala och politiska förändringsprocesser samverkat och kolliderat med mediala.
Hroub började med att slå fast att den postkoloniala tiden inte varit framgångsrik för de arabiska länderna i termer av samhällsbygge. I arabvärlden var demokrati länge ett värde med låg prioritet och även om det inledningsvis fanns ett uns av logik i tanken om att samhället först skulle byggas upp innan demokrati kunde införas var den idén i praktiken ett bedrägeri, enligt Hroub. Också andra tankemönster has använts för att rättfärdiga frånvaron av demokrati – ”kriget” mot Israel, att den arabiska kulturen behöver tid för att anpassa sig och så vidare. Hroub underkänner dessa paradigm och säger att vårens revolutioner uppstod eftersom det länge funnits en längtan efter förändring.
Mediernas roll har varit viktig för utvecklingen, men skall inte ses som en utlösande faktor i sig. Och det är inte internet man först skall rikta blicken mot, utan mot teve. Fram till mitten av nittiotalet var nämligen all arabisk teve statskontrollerad och exempelvis BBC:s arabiska sändningar något man såg på med misstänksamhet. Då grundades al-Jazira i Qatar. Motivet handlade ursprungligen inte om yttrandefriheten, public service eller något annat ”ädelt” ändamål utan om att Qatar vill ha ett sätt att attackera saudierna. Som en bieffekt uppstod en viss yttrandefrihet och för lilla Qatar blev al-Jazira en PR-framgång av sällan skådat slag. Kanalen fick snart kritisera vem som helst – utom ägaren. Enligt samma mönster grundades tevekanaler på andra håll. Eftersom befolkningen kunde ta emot utländska tevekanaler började man få information om inhemska missförhållanden från alla medier utom de inhemska. Samtidigt fanns det inga politiska eller juridiska mekanismer som kunde ta vid när de journalistiska avslöjandena var gjorda. Konkreta förändringar uteblev medan folk satt hemma framför teven och blev allt mer medvetna och allt argare. I denna kontext kunde sedan sociala medierna skapa mobilitet. ”Den viktiga poängen av den arabiska våren är att den visar att politik islam misslyckats,” säger Hroub. På 20 år lyckades politisk islam bara åstadkomma krig och förödelse, på två månader lyckades demokratidemonstranterna med mycket mer (lustigt nog sade president Obama exakt samma sak fem dygn senare).
Hroub fick visserligen också kritik. En och annan ansåg att han drog på för stora växlar i vissa sammanhang och ignorerade andra faktorer, som den roll väst spelat för att hålla tillbaka demokratin i regionen. I en diskussion om journalistrikens framtid spetsade Krystian Woznicki från Berliner Gazette till kritiken med följande påstående: ”Facebookrevolutionen och Wikileaksrevolutionen är en kolonial fantasi, en narscisistisk västerländsk projektion.”
Det var nog en medveten provokation, men visst är det lätt att lockas av hjälterollen.
Ändå är det klart att röster och arenor där röster kan ljuda spelar en viktig roll i samhällsförändringen, inte bara i arabvärlden. På sidan 7 i detta nummer berättar Yazeed Kamaldien om den jemenitiska poeten som både bokstavligt och symboliskt tystades. På sidan 6 möter vi den regimkritiska publicisten Iryna Vidanava från Vitryssland.
Fredrik Sonck
