Efterspel

När planet landar på söndag kväll är undertecknad otålig. Ombord läser jag en Hbl-kolumn där Philip Teir konstaterar att kulturjournalister antingen är traumatiserade av skolgymnastiken eller passionerat intresserade av sport. Själv kommer jag från en konferens för europeiska kulturjournalister och tillhör definitivt den senare kategorin. Med nöd och neppe lyckas jag undvika ett nervöst sammanbrott i bussen på väg till terminalen. Väl där blir det språngmarsch, modell snabbare, genom korridorer, bagagehallar och tull. Jag är evigt tacksam mot piloten som lyckades landa 20 minuter tidigare än planerat och spurtar in framför teven i ankomsthallens kafeteria just då Sverige dundrar in 1 – 0.

Jag småsvär och stönar mig genom de kommande tio spelminuterna. Sedan kommer vändningen. Allt eftersom fler plan landar blir vi fler och fler i publiken och vid 1 – 4 förstår vi att det här går vägen. Äntligen. Det jublas högt på åtminstone tre språk. Vi slog dem.

I bussen in till stan är stämningen uppsluppen. Trafiken tätnar närmare centrum. Det tutas och hojtas och sjungs. I Berghäll står folk längs gatorna och firar. Jag ser flera finländare med afrikansk bakgrund höja sina nävar i segeryra. Vi slog dem.

Jag accepterar att idrottsnationalismen bygger på en andrafiering av motståndaren. Jag har själv svårt att unna Sverige hockeysegrar och jag vill gärna tro att idrotten kan vara en godtagbar kanal för nationalism som i sina flesta andra former är en osund ideologi. Sydafrikas VM-guld i rugby 1995 och Västtyskland VM-guld i fotboll 1954 var salva för de sår som apartheid och nazism lämnat efter sig. Finlands förra hockymästerskap kom lägligt i tider av ekonomisk kris. I Sverige har Zlatan blivit en symbol för den mångkulturella svenskheten. Och så vidare.

Då Lejonen i måndags skulle hyllas på Salutorget var stämningen fientlig i överkant. När speakern uppmanar folk att inte slåss skrattar supportrar som tränger sig förbi: ”Ja, så länge det inte kommer svenskar”. De talas högt om negrer och hurrin. Det är många finlandssvenskar på plats, men de talar mer lågmält än publiken i stort. ”Vad fan gör ni på den här festen”, frågar en man några asiatiska flickor. På scenen talar en komiker om hurrin som ska få på käften, men sammanhanget är svårt att uppfatta. Följande morgon läser jag i Hbl att alla varit vän med alla. Jag undrar var deras reporter höll hus.

Det ska förstås sägas att den stora majoriteten uppförde sig väl och på sin höjd blandade lite skadeglädje i segeryran. Det är sant. Men samtidigt vore det en förbannad lögn att påstå att främlingsfientligheten bara manifesterades av ett fåtal rötägg.

Jag har väntat och längtat och hoppats och trott. Jag sett Finland åka ut i ett tjugotal slutspel de senaste sexton åren. Och när vi äntligen, äntligen gick hela vägen – då får jag känslan av att jag som svenskspråkig inte borde vara med och glädjas. VM-guldet lyckades inte ena en allt mer mångkulturell nation. Däremot gjorde den öppet exkluderande nationalismen ytterligare en framryckning. Lejonen är genom sin popularitet en av de viktigaste kulturella institutionerna i det här landet.
Den institutionen försöker den exkluderande nationalismen nu erövra. Därför vill jag att ishockeyförbundet visar moralisk resning. Jag vill att spelarna offentligt tvättar främlingsfientlighetens lort från sin seger. Jag vill att Finlands sportjournalister tar upp dessa frågor på sportsidorna och i sportprogrammen.

Idrott är politik, om än ofta ofrivilligt. Och att tiga är att samtycka. När vi inte jublade för Lejonen var vi många som teg på Salutorget.

Fredrik Sonck

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *