Förra veckan fick Helsingfors universitet besök av nutidskonstens actionhjältar, två tvättäkta Guerrilla Girls: Frida Kahlo och Käthe Kollwitz. Alla guerillor (utom en) har anammat döda konstnärinnors namn som pseudonymer.
Den feministiska och anonyma konstnärsgruppen Guerrilla Girls bildades i New York år 1985 och har sedan dess producerat otaliga träffsäkra och humoristiska affischer, klistermärken, böcker och föreläsningar om diskrimineringen inom konstvärlden och samhället i stort. En av de mest citerade är: ”Do women have to be naked to get into the Met. Museum?” från 1989, om förhållandet mellan utställda kvinnliga konstnärer (5 procent) och avbildade nakna kvinnor (85 procent) i Metropolitan Museums avdelning för modern konst. I dag är gruppen en av nutidskonstens klassiker, citerade i läroböcker och på oräkneliga studenters väggar.
Föreläsningen drog igång inför ett fullsatt auditorium. Guerillorna bjöd på ett smidigt men ytligt flyt genom aktivistgruppens olika projekt, rikt påspätt med humor och små dramatiserade programnummer. Tråkigt hade garanterat ingen, men gärna hade man sett lite mera analys och bakgrundsfakta, när man för en gångs skull hade personerna och inte bara fraserna framför sig. Trots det blev det en riktigt intressant eftermiddag.
Gruppens snilleblixt är humorn som avväpnande och förenande kraft. Karnevalismen och kritiken bildar en fungerande maskin, humorn förför och budskapet slinker in i medvetandet. Gorillamasken, en rolig referens till karnevaltraditionen, blir en charmerande blandning av ”den arga, negativa feministen” och det kraftfulla djungeldjuret. Ett bra exempel på hur gruppen förutser och snarskjuter sina kritiker.
Då åttiotalet i USA förde med sig allt färre utställda kvinnliga konstnärer, var det i Finland de stora målarinnornas årtionde och fler har följt. Men allt är ännu inte vunnet, guerillorna påpekar inledningsvis att trots att hälften av konststipendierna i vårt land går till kvinnor, får männen ändå dubbelt så stora summor. De understryker också att feminism är att kämpa för alla underrepresenterade grupper – och på den fronten finns ännu mycket att göra. Än så länge finns det till exempel knappt en handfull studerande med invandrarbakgrund i våra konstskolor.
I dag är fenomenet Guerrilla Girls en välkomnad del av den värld de ägnat årtionden åt att kritisera. Demokratiseringen har gått framåt men också bakåt. Diskriminering mot kvinnor och mörkhyade går inte längre obemärkt förbi, däremot har en politiskt korrekt täckmantel uppkommit som guerillorna kallar ”tokenism”. Det vill säga, att istället för att visa fler kvinnliga konstnärer, visas samma kvinnliga konstnärer oftare. Ironiskt nog finner sig Guerrilla Girls själv ofta i sitsen som museernas minoritetsmaskot. Så kampen fortsätter, nu lite längre inifrån. Som Kollwitz uttrycker det ”är det inte så dumt att få kritisera institutioner på deras egna väggar”. Gott så, för det räcker med programpunkter på guerillornas agenda. De har blivit allt mer globala och gör kampanjer om allt från Oscarstatyettens anatomi till miljöföroreningar och Bush-administrationen. Ju längre tiden lider, desto mera verkar det finnas att ta itu med.
Må vara att föreläsningen inte innehöll mycket nytt och var snäppet för ytlig för sin i huvudsak akademiska och redan frälsta publik – dessa gorillor måste applåderas för sin insats. De har gjort feminismen roligare, de har lyckats värva reklamens mekanismer för vettiga ändamål, de är en anonym, demokratisk, icke-kommersiell konstnärsgrupp – vilket är intressant i sig – och framför allt har de förmågan att inspirera. Också denna föreläsning var egentligen ett brandtal, för att skapa sina egna vägar, för att höja rösten och göra revolt på sitt eget sätt.
Emma Rönnholm
Guerrilla Girls Frida Kahlo och Käthe Kollwitz föreläste i Forsthuset vid Helsingfors universitet 27.4. 2011. Mera information finns på Guerrilla Girls hemsida www.guerrillagirls.com
