Apropå migration och att möta de få som landar i Finland.
Vad tror du att det hände sen?
Jag fick möjligheten att för flera år sedan dra en kurs för nyfinländska kvinnor i Kassandras regi. Vi hade inget givet gemensamt språk, men vi hade två långa veckoslut, ett utrymme och viljan att mötas. Inom ramen för Monita-projektet och på Ritva Siikalas initiativ träffades tjugotvå nyfikna kvinnor från tolv länder och fem världsdelar för att utforska varandras verklighet, minnen och drömmar. Vi hade improvisation och drama som utgångspunkt och verktyg. Första dagen trädde vi in i varandras barndomslandskap, bjöd in två eller tre kamrater för att leka. Barnens lekar i Somalia, Colombia, Indien eller Finland skiljde sig de facto inte mycket från varandra. Och genom leken öppnades dörrar till okända världar där vi an efter också kunde erinra oss familj, syskon, vardagens ritualer och den närliggande omgivningen på imaginära platser.
Följande dag fortsatte med dans och sång på olika språk. Vi lärde känna varandra genom rörelse och röst, genom rytmer och ljud. Därefter började vi utforska hur det varit att växa upp i olika miljöer. De olika kulturernas roller; flickan, systern, kvinnan, älskarinnan, modern och mormodern. Erfarenheterna skiljde sig till det yttre, beroende på omständigheter och samhälleliga strukturer, sedvänjor och religion, men då vi skrapade på ytan, fann vi fler likheter än olikheter. Mänskan, kollektivet, vad formas utifrån och vilka handlingar och tankar föds ur ett inre behov? Vi skrev texter och dialog på olika språk, jobbade i mindre grupper och spelade upp scener för varandra. Och under bara två dagar hade rädslan ersatts av nyfikenhet, fördomar av förståelse. Jag var förvånad och lycklig över hur snabbt vi funnit en tillit och trygghet inom gruppen.
Följande veckoslut fortsatte vi att utforska nuet. Hur är det att leva som nyfinländare, vad tänker och känner vi inför det nya. Hur upplever vi dem? Hur ser de på oss? Vad händer när vi saknar ett gemensamt språk och kulturella koder? Vilka fördomar har vi om varandra? Och varför är det så svårt att mötas?
Mitt svar, i all enkelhet, är att det inte alls är så svårt. Fördomar föds ur okunskap och rädsla. Därför är det bra att börja tidigt, att ta till vara mänskans nyfikenhet och erbjuda möjligheten att mötas på neutral mark. Ge dagispersonal, lärare, arbetsgivare verktyg att mötas istället för att låta osäkerheten styra. Vi behöver rum där vi kan mötas, där integrering uppmuntras och uppmärksammas som en positiv och berikande del av vårt samhälle. Det avgörande är signalen från oss vuxna, från auktoriteter på olika nivåer som bär ett ansvar. Att istället för att gömma sig bakom lyckta dörrar visa hur berikande det är med mänskor från andra miljöer och traditioner. Och likväl ge dem en chans att förstå sig på mänskorna här. Kassandra har redan verkat i ett decennium och är värd en stor eloge för sitt mångsidiga arbete med nyfinländare. För sist och slutligen tror jag att en hållbar förändring sker i verkliga möten mellan mänskor, på gräsrotsnivå.
Henrika Andersson
är skådespelare och författare
