Man vill gärna föra fram finlandssvensk dramatik, men det är inte lätt då man måste vara tråkig och tänka på realiteterna. Så kunde teatersamtalet som ordnades i Åbo förra veckan sammanfattas.
Kvällen i Åbo Svenska Teaters restaurang inleddes med ett initierat samtal om två åboländska dramatikerns ouppförda pjäser: Tomas Janssons Kärlekens ögonblick och Hanna Åkerfelts Ärans fält diskuterades av dramatikern Sofia Aminoff, litteraturvetaren Rita Paqvalén och kritikern Ann-Christine Snickars.
Janssons text kunde enligt Aminoff kallas ett klassiskt psykorealistiskt relationsdrama om kontaktförsök, förlust (av en far respektive ett barn) och om människor som hamnat i limbo någonstans mellan 20 och 40 och inte vet hur de ska existera. Texten är också ett studium i rytm och tempo och erbjuder en definition av kärlek: det är att bli sedd och att dela ett nu.
Åkerfelts Ärans fält är en ungdomspjäs som sin komprimerade form till trots är sprängfylld av oerhört starka och brutala teman – den behandlar bland annat kvinnors och barns utsatthet i krig, hemska hemligheter, våld och ära. Snickars ser referenser till Soldatgossen i Fänrik Ståls sägner, den grekiska myten om Ifigenia och även vissa visuella likheter med Sofi Oksanens Utrensning.
Det som är givande med att ta del av ett dylikt offentligt samtal om dramatik är graden av engagemang och seriositet som kommer till uttryck – här är texten i centrum, den tas på allvar, den undersöks med öppna sinnen, behandlas varsamt och respektfullt.
Kvällens andra samtal, om dramatiken och teaterns uppdrag och framtid, ger vid handen att nyskrivna pjäser sällan kan behandlas på detta tidskrävande, inkännande vis. Dramaturgen Pekka Sonck berättar att det nästan dagligen droppar in manuskript i hans postlåda på Åbo Svenska Teater, och att han visserligen läser dem alla i sinom tid, men att man i teaterns konstnärliga råd diskuterar texten utgående från andra parametrar – detta skriver också dramaturgen och producenten Marina Meinander och teaterchefen Joachim Thibblin under. Samtliga samtalsdeltagare – förutom redan nämnda även dramatikern Seppo Parkkinen – önskar att nyskriven finlandssvensk dramatik skulle få mera synlighet. Det är svårt att få in en okänd pjäs på exempelvis en regionteater som ÅST, vars uppdrag är att serva vitt skilda målgrupper med en knapp budget. Repertoarplanerandet är ett krävande pussel där analysen och tolkandet av en specifik pjäs dessvärre inte får plats.
Därför efterlyses nu sätt att göra publiken bekant med finlandssvensk dramatik – det skulle underlätta dess införade på också national- och regionalscenerna. Uppläsningar, iscensatta läsningar, dramatiksamtal som kvällens och andra diskussioner och presentationer skulle sprida vetskap om och väcka intresse för den inhemska dramatiken. Om flera pjäser trycktes i bokform skulle genrens värde antagligen också stiga – dramatiken skulle bli mer ”riktig litteratur”. På så sätt skulle teatergrupper också hitta pjäserna.
Föga oväntat var deltagarna rörande ense om att den finlandssvenska teatern självklart har ett särskilt uppdrag: dess betydelse ligger i att den är just finlandssvensk. Kvällens nyckelfras blev mantrat ”en bra text är en bra en text” som blev svaret på nära nog vilken fråga som helst. Men även ”en bra text” måste passa in i repertoaren, budgeten, genretänkandet …
Kontentan av kvällens andra samtal blev ungefär följande: det är svårt att göra bra teater, det finns för lite pengar och för lite publik. Man vill visserligen gärna föra fram finlandssvensk dramatik men det är inte lätt då man måste vara tråkig och tänka på realiteterna.
Viss smak av gammal skåpmat med andra ord, ibland mer gnäll än visionering. Bra var dock att Meinander varnade för fallgropen med att utsätta publik och författare för uppsättningar som hamnar inom ramen ”kvotfinlandssvensk pjäs”. Den typen av hafsiga produktioner blir ingen gladare av, det kan vi alla skriva under.
Det alla däremot blir gladare av och det vår minoritetsteater mår bra av är fler öppna samtal om dramatik och synliggörande av de fina texter som faktiskt skrivs här – ett faktum som Jansson och Åkerfelt var inspirerande exempel på. I väntan på fortsättning.
Sonja Mäkelä
