Länge hann inte Sannfinländarna fira sin historiska valseger – sin ISO JYTKY – innan politikens krassa vardag gjorde sig påmind. Timo Soini har framställts som Sannfinländarnas orubbligt stabila klippa, frontfiguren med en populistisk retorik och förmåga att veta när man inte ska kommentera, som lyckas släta över sin brokiga skaras snedsteg. Men då det verkliga arbetet skulle inledas, började leden rämna.
Först delade Jussi Halla-aho och Kike Elomaa ut ministerposter åt sig själva: en ledamot vars största politiska merit är att han sagt och gjort allra minst av alla i Helsingfors stadsfullmäktige och en annan som är bodybuilder/sångare utan erfarenhet av politiskt arbete. Nästa groda kom då den numera berömda Teuvo Hakkarainen uttalade sig om ”all världens muslimer som går här och dräller” och ”negergubbar” vid gränsen för Helsingin Sanomat och som dessutom nedsättande härmade muslimernas bönerop, något som genast ledde till skämtvideor med en sjungande Hakkarainen. För en skolklass på besök i riksdagen berättade han att en homosexuell som får barn med en annan homosexuell ger en ”dubbelhomo”.
Sannfinländarnas två spjutspetsar, Soini och Halla-aho, visade sig vara stingsliga då det gäller pressen. Först blev Soini vresig när svenska Expressen skrev ”elakt” om honom och partiet, och meddelade att han inte ger några intervjuer åt den blaskan. Halla-aho kopierade konceptet då Aamulehti använde en mindre smickrande bild på honom. Surmulet sa Halla-aho att han vägrar ge tidningen några kommentarer så längde den använder ”såna där bilder”, utan att precisera vad han menade med ”såna där”. Iltalehti var inte sen med en tävling där läsarna kunde rösta fram sin favoritbild av Halla-aho.
Soini har också visat att han inte riktigt vet hur man hanterar situationen. Som högljudd ordförande för ett minimalt oppositionsparti har han saknat praktisk politisk makt och på samma gång saknat praktiskt politiskt ansvar. Det har gått bra att skälla och gnälla utan att egentligen ta ansvar för uttalanden eller precisera hur saker och ting borde skötas. I fråga om Portugalpaketet och regeringsmedverkan har han den senaste tiden rott fram och tillbaka, och till sist blev det ett nej efter påtryckningar från partiet, med följden att Sannfinländarna ställde sig i opposition.
För oss som gillar öppenhet och framsynthet är det naturligtvis en tillfällig lättnad att Sannfinländarna inte blir ett regeringsparti, men det kan visa sig vara en phyrrusseger. Med god tur blir anhängarna besvikna på reträtten och överger partiet. Men å andra sidan kan det här vara precis enligt Soinis planer. Av allt att döma skulle det brokiga, oerfarna gänget ha gjort det omöjligt för de mer garvade politikerna i partiet att på ett vettigt sätt kunna fungera i regeringen. Nu får Soini & co fortsätta gasta i oppositionen med mångfaldig styrka. I stället för att göra bort sig i regeringen har de nu alla chanser att ytterligare växa i popularitet. Dessutom får partiets riksdagsledamöter behövlig erfarenhet av riksdagen inför nästa val, då de på allvar kan vara redo för regeringsarbete – kanske då som Finlands största parti. Så de som ogillar Sannfinländarna ska kanske inte jubla alldeles så högt. Nej, kom istället ihåg det löftet ni gav om att med allt hårdare tag motarbeta de värden som Sannfinländarna står för – slaget om Finlands framtid har bara börjat och det kommer att bli en lång och seg kamp.
Janne Wass
