Två konspirationer möts när kampen om rätten att få vara homosexuell avgörs i Afrika. I den ena ringhörnan en påstådd homoinfiltrering av världens maktinstitutioner, i den andra en kyrkointern värdekamp.

– Inte här, insisterar Denis när jag sträcker mig efter bandspelaren.

Vi äter lunch på en stökig restaurang i centrala Kampala, Ugandas huvudstad. Det här är inte en plats där man öppet snackar homosexualitet, förklarar Denis och föreslår att vi går till en närliggande hotellobby där risken att väcka anstöt är mindre.

– Många tror att homosexualitet är någonting som västerlänningar fört till Uganda. De kan bli misstänksamma också mot dig om de hör oss tala om de här sakerna.

Han skämtar inte. I Uganda förs, liksom i många andra afrikanska länder, på fullaste allvar en debatt om hur homosexualiteten håller på att infiltrera kontinenten. Standardförklaringen är att det handlar om en stor, västerländsk homokonspiration.

Representanter för sju ugandiska religiösa samfund, som tillsammans bildat en stridsgrupp mot homosexualitet, skriver i ett upprop:

”De homosexuellas institutionella maktövertagande har varit systematiskt och planerat, så till den utsträckning att organ som FN, nationella regeringar, finansiella institutioner, privata företag och organisationer har kommit att bli talespersoner för homorörelsen.”

Det är sällan afrikanska nyheter blir världshändelser, men hösten 2009 briserade en ugandisk nyhetsbomb som fick världspressen att haja till. Parlamentsledamoten David Bahati föreslog en lag om dödsstraff för homosexuella.

Noggrannare läsning av det radikala lagförslaget visade att dödsstraffet visserligen ”bara” skulle tillämpas vid ”försvårade omständigheter”, till exempel om den homosexuella akten utförs mot en person under arton år eller om gärningsmannen är hivsmittad. I övriga fall skulle homosexuella klara sig undan med livstids fängelse.

Nyheten spred sig ändå snabbt över världen. Människorättsorganisationer rasade, Barack Obama fördömde lagförslaget och bland annat Sverige hotade dra in sitt bistånd.

Omvärldens kraftiga reaktion överrumplade Bahati och de andra dödsstraffslobbarna. Lagen fastnade på remisstadium och dess öde har skjutits fram gång på gång. Senast i maj cirkulerade internationella namninsamlingar mot lagförslaget på Facebook. Inför parlamentsvalet hade det utlovats en slutgiltig omröstning, men avgörandet sköts upp igen.

Det är alltså fortfarande oklart om det blir någon dödsstraffslag. Men en sak är i alla fall säker: debatten om huruvida det ska vara tillåtet att älska människor av samma kön fortsätter.

tvingades flytta

Denis suckar åt konspirationsteorierna när vi kommit till hotellobbyn och han, omgiven av mzungun (västerlänningar), vågar tala mera öppet.

– Homosexualitet är ingenting västerländskt. Det var ingen som sa åt mig att jag skulle bli kär i personer av samma kön.

Han berättar om hur han blev medveten om sin egen sexuella läggning. Det var för tio år sedan en relation med en skolkamrat förvandlades till mer än bara vänskap.

– Jag minns att det var en regnig dag. Vi sov i samma hus, han kom över till min säng och kramade mig. Vi låg där och frågade oss hur det här kan vara fel.

När ryktet om Denis sexuella läggning spreds tvingades han flytta bort från sina hemkvarter. I dag lever han ett inkognitoliv utanför huvudstaden.

– Den senaste tiden har det varit lite lugnare. Men alltid när frågan kommer på tal i medierna så ökar aggressionerna mot homosexuella.

Men det är inte bara konservativa religiösa ledare som tycker sig se konspirationer i den ugandiska homodebatten. Redan innan dödsstraffslagen presenterades hade bloggare riktat strålkastarljuset mot kopplingarna mellan antihomolobbyn i Uganda och konservativa evangelister i USA.

I mars 2009 ordnade ugandiska Family Life Network en uppmärksammad konferens med temat ”bögarnas dolda agenda” i Kampala. Huvudtalare under seminariet var tre kända amerikanska evangelister – Scott Lively, Don Schmierer och Caleb Lee Brundidge. Amerikanerna var inbjudna för att föreläsa om hur man kan skydda sina barn från homosexualitet och hur den maktaspirerande homorörelsen bäst ska stoppas.

Konferensen har, bland annat i dokumentären Missionaries of hate, beskrivits som en inspirationskälla till det som ett halvår senare skulle komma att bli det ökända förslaget om en dödsstraffslag.

Den här tesen – att det är amerikanska evangelister som provocerat fram antihomokampanjen i Uganda – drivs också av den zambisk-amerikanska prästen Kapya Kaoma i rapporten Globalizing the Culture Wars.

Hans resonemang är i korthet följande. Befolkningsutvecklingen håller på att vända maktbalansen inom den globala kristendomen på ända. I den anglikanska kyrkan är majoriteten av medlemmarna i dag afrikaner. Konservativa kristna amerikaner söker därför uppbackning bland afrikanska predikanter, som ofta är mera restriktiva i värdefrågor, för att legitimera sina egna positioner.

Men alla köper inte den här förklaringen. Den amerikanska psykologen Warren Throckmorton, som varit bloggosfärens kanske mest hängivna betraktare och kritiker av den ugandiska homodebatten, tror att de amerikanska evangelisternas inflytande över antihomolagen har överskattats.

– Det är mera komplext än så. De stimulerade inte direkt fram lagstiftningen. Däremot utnyttjades de av sina ugandiska värdar, som sökte stöd bland allmänheten i sin kamp mot homosexuella.

Det här var, enligt Throckmorton, en kampanj som började flera år tidigare och som delvis också kan ses som en reaktion på den långsamt växande ugandiska hbt-rörelsen.

Det finns i dag en handfull ugandiska organisationer som jobbar för homosexuella personers rättigheter. Frank Mugisha, som är ordförande för paraplyorganisationen Sexual Minorities Uganda, tror också att hbt-grupperna kan ha haft en provocerande effekt. Enligt honom var det i slutet av nittiotalet som kampanjen mot homosexuella tog fart.

– Allt fler började fördöma homosexuella i medierna och i kyrkorna. Sedan 2008 är det fler och fler politiker som engagerat sig genom att göra homofoba utspel.

homomotstånd i afrika

Homofobi är ingenting som vare sig konservativa amerikaner eller någon annan, behövt ”uppfinna” i Afrika. Homosexualitet är redan olagligt i över trettio afrikanska länder.

I Uganda har homofobin till och med sin egen högtid. Den 3 juni firar ugandierna minnet av de kristna martyrer som år 1886, enligt legenden, vägrade ställa upp på homosex med kung Mwanga och därför brändes på bål.

I en undersökning om religiös tolerans, som gjordes av amerikanska Pew Research Center, uppgav över nittio procent av de svarande i nästan alla afrikanska länder att homosexualitet är direkt moraliskt felaktigt.

Uganda, som stått i rampljuset under det senaste året, var de facto ett av de mest homovänliga (eller rättare sagt minst homo-ovänliga) länderna i Afrika. ”Endast” 79 procent såg homosexualitet som moraliskt felaktigt, att jämföra med grannarna Rwanda (89 procent), Kenya (98 procent) och Tanzania (91 procent).

Men om den stora majoriteten av ugandierna redan var homomotståndare, varför behövdes då massiva antihomokampanjer?

Det är inte lätt att få tag på ugandiska homomotståndare som vill ställa upp på intervju. Pastor Martin Ssempa, som varit kampanjens kanske största pådrivare, säger att han medverkat i alldeles för många medier redan. Parlamentarikern David Bahati, som lade fram lagförslaget i parlamentet, går inte att nå på vare sig telefon, e-post eller sms.

Aaron Mwesigye, som är pastor i Ugandas anglikanska kyrka, svarar motvilligt på några frågor på telefon. Han avfärdar bestämt att amerikanska evangelister skulle ha haft något inflytande över antihomorörelsen i Uganda. Men varför drog kampanjen i gång just nu i så fall?

– För att tiden var inne helt enkelt. Var sak har sin tid. Det finns en tid för dig att födas, en tid för dig att dö och en tid för oss att ta ställning till frågan om homosexualitet.

fortsatt hot

Tre månader efter att jag i träffade Denis i Kampala försöker jag få kontakt med honom per telefon, vilket visar sig vara lättare sagt än gjort. Av säkerhetsskäl har han tvingats byta telefonnummer.

– Några släktingar hotade mig med fängelse, så jag var tvungen att flytta och byta nummer, säger han när jag till slut får tag på honom.

Dödsstraffslagen väntar alltså fortfarande på sitt slutgiltiga öde. Under tiden har kampanjen mot homosexuella fortsatt. I oktober publicerade tidningen Rolling Stone (som inte har någonting att göra med sin amerikanska namne) en lista över landets hundra ”topphomosexuella” – vinjetterad av rubriken ”häng dem”. I januari, tre månader efter publiceringen, dödades en av de uthängda, hbt-aktivisten David Kato.

Denis var inte själv med på listan, men nog flera av hans bekanta.

– Har du någon möjlighet att hjälpa mig? Jag börjar fundera på att försöka ta mig till Europa.

Jens Finnäs

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.