Också kritiker till David Cameron medger att Storbritanniens offentliga sektor blivit stor och ineffektiv. Men de nedskärningar som planeras är så omfattande att många fruktar att de blir kontraproduktiva.
Det verkar råda en rätt stor skepsis beträffande den brittiska premiärministern David Camerons plan för Big Society (se gärna förra veckans överblick red.anm.) De offentliga utgifterna ska skäras ned med cirka 100 miljarder euro under valperioden. Nationalekonomerna betvivlar att den privata sektorn kan fylla ut den lucka i efterfrågan som uppstår. I genomsnitt kommer varje brittiskt hushåll att förlora 780 pund i år, räknar konsultbyrån Deloitte. Det kommer att ta fyra år innan de disponibla inkomsterna åter når 2009 års nivå.
Men åtgärderna slår inte lika mot alla, utan drabbar framför allt de fattigaste och mest utsatta. De som blir arbetslösa ska få effektivare stöd för att hitta nya jobb, men lyckas de inte blir stödet mindre än förr. Dessa personer misstänks vara ”arbetsskygga” och ”stödberoende”. En anställd på arbetsförmedlingen rapporterar om en ny ”kultur” som innebär att åtminstone tre arbetssökande ska få karens varje vecka för att de inte sökt jobb tillräckligt aktivt. En elektriker kan till exempel få karens för att han inte vill jobba med telefonförsäljning.
Ett annat problem är alla de sociala tjänster som tidigare skötts av professionellt utbildad arbetskraft, men som frivilliga nu ska ta över. I en del fall kan det fungera, men knappast i alla. Socialpolitikerna är rädda för att den tredje sektorn inte ska kunna fylla de luckor i som nedskärningarna skapar i socialservicen.
En av skeptikerna
är Stuart Basten, knuten till universitetet i Oxford. Han vill inte tro att det ekonomiska läget är så drastiskt att såhär stora nedskärningar är nödvändiga. Statsskulden är inte katastrofalt stor i förhållande till bruttonationalprodukten.
– Jag är stolt över mycket som Labour gjorde, men resultatet blev överbyråkratiskt och undereffektivt och det innehöll alltför många skrytprojekt. Det ledde till skuldsättning på lång sikt. Det går en hel del pengar till bankerna, vid sidan om de pengar som satsats för att hindra dem från att gå omkull efter de riskabla investeringar de gjort. Bankerna betalar så stora bonusar till sina chefer att det gör mig sjuk.
Basten påminner om de isländska bankernas kollaps och om hur Labourregeringen åberopade antiterrorlagstiftning mot en av dem – ”helt otroligt”. Så hårda tag användes inte mot brittiska banker. Men han medger att den offentliga sektorn vuxit sig alltför stor i Storbritannien:
– Alltför många städer är beroende av den offentliga sektorn, och saknar stora företag. Hälften av invånarna arbetar i den offentliga sektorn och den kan inte växa längre. Nu vill Cameron ta bort 20 procent av arbetstillfällena i den offentliga sektorn i till exempel Middlesborough och Liverpool. Men var ska de människorna få motsvarande jobb? Den offentliga sektorn hör till företagens största kunder, så när den krymper känns det också hos dem.
– Det verkar inte vettigt. Det är svårt att se logiken. Det måste vara en rent ideologisk grej. Man säger att man vill ha en liten stat, som i USA. Det är en farlig modell. USA har en stor statsapparat, men den är mycket ineffektiv. I USA satsar staten proportionellt sett ungefär lika mycket på hälsovården som Storbritannien, men här används pengarna mycket mera effektivt.
Kastar man ut barnet
med badvattnet? frågar Basten. Han berättar om sin flickvän som jobbar med att hjälpa kvinnor som utsatts för familjevåld. Hon har fått veta att hennes jobb finns på nedskärningslistan, även om det inte genast försvinner. ”Om tre år finns det inget familjevåld.” Åtminstone finns det ingen som kan ta itu med det. Familjevåld är knappast problem som kan hanteras av frivilliga.
Basten berättar också om ett bostadsområde där han själv bott. Tidigare var det ganska nedgånget, med hög arbetslöshet, många ungdomsgraviditeter och en del störande beteende. För tio år sedan byggdes en samlingslokal med kafé, små mötesrum och två eller tre tillställningar varje kväll, för både unga och vuxna. Samlingslokalen är det första som stryker med i nedskärningarna, och med det också några stödprojekt för ungdomar. Följderna är svåra att kvantifiera.
Nuförtiden bor Stuart Basten i ett annat område med en park där det tidigare var farligt att röra sig – tills det anställdes en parkvakt. När man på nytt kunde kännas sig trygg ökade bostädernas värde och invånarnas hälsa förbättrades, säger Basten, kanske lite retoriskt. Men också här tvingas man nu skära ned utgifterna och säga upp parkvakten.
Big Society kan inte fylla sådana luckor. Man har nog lyckats rekrytera frivilliga för att sitta i museer, koka te eller rensa ogräs längs Themsens stränder. Men det är knappast någon som ställer upp för att hålla ordning på arbetslösa som hänger i parker, driva bort gängen, städa undan nålar och hundskit. Det blir större skillnader mellan bättre områden och sämre.
– Visst är det bra att uppmuntra till frivilliga insatser, men om jag ska arbeta frivillig gör jag det jag själv vill, inte det regeringen vill att jag ska göra. Nu innebär Big Society att folk som sägs upp från sina jobb ska utbilda folk att sköta deras gamla arbete på frivillig bas.
Basten säger att han är djupt deprimerad över att ingen verkar ha något svar på hur man ska komma ur denna återvändsgränd. Det är som att gå mot en stängd dörr. Basten skulle vilja engagera sig i politiken – vilket för honom betyder Labour – men han är osäker på om partiet har några relevanta svar.
– Tony Blair var självcentrerad och ville gå till historien, vilket han också gjorde … När han gick med i Irakkriget sålde han ut allt jag trott på. Gordon Brown var bättre, men gjorde sig inte i teve.
– För en dynamisk och ambitiös person tar det fem till tio år att arbeta sig fram så att han eller hon kan bli invald i parlamentet. Det betyder fem till tio års skitjobb i valkretsar som man inte själv kan välja, det betyder att lyda partiledningen i allt.
Medborgarsamhället
har ett starkt stöd hos Bastens äldre (och konservativare) kollega David Coleman.
– Jag är absolut för frivilliga insatser. Det finns ju redan nu mycket som fungerar på frivillig bas, sjöräddningen är ett exempel, blindhundarna är ett annat. Ändå är jag lite misstänksam till Big Society, jag vet inte riktigt hur det är tänkt och jag tror att det finns gränser för vad man sköta på det sättet. Samhället behöver utbildade lärare och kompetenta byråkrater som organiserar den offentliga servicen och de flesta av dem arbetar hårt.
Coleman tror att den nuvarande koalitionen låtit sig entusiasmeras av den liberala visionen och inte tänkt igenom de praktiska följderna ordentligt.
– Cameron är alltför inriktad på PR- och imagefrågor.
En viktig del av reformen, som Coleman tror på, är att befria skolorna från de lokala myndigheternas kontroll, vilket ger föräldrar större möjligheter att påverka sina barns skola. Här tillämpar Cameron idéer från Sverige.
Labour är medskyldigt
till vissa delar av den nuvarande regeringskoalitionens politik, anser Fran Bennett, forskare i socialpolitik vid Oxfords universitet. Framför allt gäller detta tanken att man bara är förtjänt av arbetslöshetsstöd om man ansträngt sig tillräckligt mycket för att få arbete – en princip som den senaste Labourregeringen gick in för. Den talade gärna om ”hederliga, hårt arbetande familjer”, som var förtjänta av stöd.
Nu har kontrollen av dem som har svårt att arbeta på grund av sjukdom eller handikapp skärpts betydligt. Perioden när en ensam förälder kan stanna hemma med sitt barn och få socialstöd har sänkts tills när barnet fyller sju år – tidigare var åldern sexton, och här medger Bennett att Storbritannien varit liberalt.
När man talar om Storbritannien som en del av det konservativa anglosaxiska blocket i kontrast till den nordiska välfärdsmodellen stämmer det inte riktigt – så dominerande har thatcherismen inte varit och den brittiska välfärdsstaten utvecklades starkt efter världskriget. Enligt Bennett står Storbritannien mycket närmare Europa än USA.
Den föregående Labourregeringen gjorde en energisk insats för att bekämpa barnfattigdomen, konstaterar Bennett också, men hon anser att Labour under Tony Blairs tid blev alltför toppstyrt. Man borde ha litat på folk, man borde ha decentraliserat mera. Hon ser det också som positivt att den nuvarande koalitionen röjer i bidragsdjungeln och kombinerar olika stöd.
Att få folk i arbete
är regeringen Camerons stora passion. Men i första hand utgår man inte från att det finns för få arbetsplatser, utan från att det finns för många som hellre lever på bidrag än arbetar. När en av fyra vuxna i arbetsför ålder saknar arbete är det ändå lite svårt att tro att majoriteten av dem skulle vara ”arbetsskygga” eller ”stödberoende”, två av de etiketter som koalitionen gärna använder. Arbetsskygghet är något som regeringen tror går vidare från generation till generation. Det är ett arv som man tror måste brytas med kraftåtgärder. Piskan, inte moroten, är regeringens favoritredskap.
Fran Bennett tillbakavisar Camerons analys. I en artikel som hon skrivit tillsammans med Ruth Lister ser hon talet om ”välfärdsberoendet” som ett arv från den amerikanska nyhögern på 1980-talet. Resonemang leder ofta till slutsatsen om att problemen är individuella, inte samhälleliga. ”Om folk gifter sig minskar problemen”, är en av dessa slutsatser. Bennett och Lister kommenterar att forskningen nog tyder på att äktenskap kan vara bra, men att det kan vara ännu bättre att ha en anständig inkomst och leva i ett mer jämlikt samhälle. De citerar en ledarskribent i Financial Times: ”Toryledaren skulle bli överraskad över hur få samhällsfrågor på vilka svaret är ’uppmuntra fler mänskor att gifta sig’.”
Camerons tanke är att den starka välfärdsstaten gjort att individernas känsla av ansvar för sig själva och för andra försvagats. Bennett och Lister betvivlar tesen och anser att den starka individualism som Thatchers era bidrog till i Storbritannien och som har sin motsvarighet i USA gjort allt annat än befrämjat solidariteten.
Peter Lodenius
