Marja Rikaniemi som är lärare i finska säger att den finländska skolan är mera inriktad på sakkunskap än den svenska, men att utvecklingen går bort från den faktafokuserade pedagogiken.

Skoljämförelsen Pisa firar tio år. Pisa har lärt oss att världens bästa skola finns i Finland. Men förtjänar Finland sin förstaplats? Och förtjänar Pisa det skolpolitiska inflytande man fått?

På internationella lärarkonferenser har Marja Rikaniemi fått vänja sig vid att mötas av samma fråga: vad är hemligheten? Hon är högstadielärare i vid Vartiokylän yläsaste i Helsingfors. Alla vill veta varför Finland klarat sig så bra i den internationella skoljämförelsen Pisa.

– Vår skola deltog redan i de första Pisaundersökningarna för tio år sedan. Efter att ha sett proven var jag inte förvånad över resultaten. Det här är sådana saker som vi går igenom på lektionerna.

Men det var inte alla som hade förväntat sig att Finlands elever skulle koras världens bästa, tvärtom. Det säger Mikael Uljens, som är professor vid pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi i Vasa, Finland.

– Finland har en lång tradition av att importera andras utbildningsmodeller. Nu är det plötsligt omvärlden som kommer till oss, säger han och hänvisar till de tusentals ”Pisaturister” som besökt Finland för att studera skolsystemet.

Det är i dag tio år sedan de första Pisaundersökningarna genomfördes. Pisa är ett OECD-program som rankar olika länders skolsystem genom standardiserade prov i matematik, läsförståelse och naturvetenskap för femtonåringar.

Undersökningen görs vart tredje år. I den senaste omgången, vars resultat presenterades i december, var det asiatiska länder som Kina, Singapore och Sydkorea som klarade sig bäst. Finland, som toppade de första Pisaundersökningarna, var fortfarande nummer ett bland de europeiska länderna, men låg en bit efter Asien.

 

Tysk Pisachock

Redan de första Pisaresultaten 2001 fick ett stort politiskt genomslag. Över en natt vände undersökningen upp och ner på flera länders skolpolitiska självbild. I Finland var vändningen positiv, i andra länder var den precis den motsatta. För Tyskland, som rankades som nummer 21 av 27 OECD-länder i den första jämförelsen, kom Pisa som en kalldusch.

– Reaktionen år 2001 var massiv. I dag har vi till och med ett tyskt ord för det – ”Pisachock”, säger den tyska professorn Ewald Terhart, vid Münsters universitet.

Pisaresultaten ledde till en omfattande tysk skolreform. Undervisningen i förskolan ökades, lärarutbildning utvecklades, skoldagarna förlängdes, läroplanerna standardiserades och specialprogram utformades för immigranter.

– Vi har fått fler element av new public management i utbildningspolitiken – utvärdering, feedback, standardsättning, men det tar tid innan man ser någon verklig, konkret förändring. Kulturen i skolan ändras inte över en natt.

 

Pseudokvantitativ
mätning

Ur OECD:s synpunkt har Pisaundersökningarna alltså varit framgångsrika – om man med framgångsrika menar inflytelserika. De har, som fallet Tyskland visar, lyckats provocera fram skoldebatt och politiska reformer.

Men på vilka grunder? Ger undersökningarna en rättvis bild av vilken skola som är bäst?

Den svenska idéhistorikern Sven-Eric Liedman, som är aktuell med boken Hets! En bok om skolan (se recensionen på sidorna 6–7, red.anm.), ser Pisa som ett uttryck för vår tids stora fascination för det han kallar pseudokvantiteter.

– Pseudokvantiteter är skattningar som används som om de vore exakta mått, trots att de inte är det. Det här förekommer inte bara i skolan, utan inom allt från sjukvården till försäkringskassan.

Pseudokvantiteter kan ibland ha en funktion. I en filmrecension ger sifferbetyget en indikation om hur bra filmen är, men det krävs en sidotext för att förklara varför filmen är bra eller dålig.

Detsamma gäller Pisa. Pisa lyckas i bästa fall visa att det finns skillnader mellan olika länders skolsystem, men säger i sig ingenting om vad de här skillnaderna beror på.

Det har gjorts en hel del forskning kring varför länder som Finland klarar sig bra i jämförelserna. En lång rad potentiella förklaringar har lagts fram: fokuseringen på sakkunskap i undervisningen, korrelationen mellan läroplanen och Pisaprovens innehåll, den digra lärarutbildningen, den flitiga användningen av prov i skolan, befolkningens homogenitet och så vidare. Ett entydigt svar är ändå svårt att ge.

Däremot är risken för feltolkningar stor. Det menar både Terhart och Liedman. Enligt Liedman är det just undersökningar som Pisa som bidragit till att leda in den rikssvenska skolpolitiken på villovägar under de senaste åren.

– Genom att fokusera på prov och betyg går man tillbaka till en gammal skolform, när man borde försöka anpassa skolan efter det starkt föränderliga samhälle vi lever i. Eleverna måste lära sig att tänka kritiskt och inte bara slå upp fakta på nätet.

 

OECD:s agenda

Men kanske ligger huvudsyftet med Pisa i slutändan inte alls i att utvärdera vilket skolsystem som vaskar fram de duktigaste eleverna, utan i själva jämförelsen. Det viktiga är så att säga inte att vinna, så länge alla tävlar. Den slutsatsen drar Mikael Uljens.

– Den eviga rangordningen av skolor och länder är ett effektivt sätt att påminna oss om att det alltid finnas utrymme för förbättring. Trots att Finland nu gjort väl ifrån sig är responsen ändå att vi måste bli bättre för att hålla tätpositionen.

Han påminner om att OECD, som genomför undersökningarna, har en egen agenda – att främja tillväxten i sina medlemsländer. Ur OECD:s perspektiv är skolans och utbildningssystemets funktion att höja ekonomins produktivitet. Men enligt Uljens är det farligt att reducera skolans roll till en produktionsfaktor på det här sättet.

– Skolan har också andra uppgifter, till exempel gällande social sammanhållning, vilket Pisa inte tar i beaktande.

Jens Finnäs

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.