Foto: Fredrik Willberg
En gemensam europeisk miljöpolitik har ofta setts som en av de goda sidorna av EU-samarbetet. Men i praktiken finns det flera stora problem. Ett av de värsta är storföretagens och industrins oproportionellt stora inflytande.
Globalt sett var koldioxidutsläppen ifjol de högsta någonsin, varnar OECD-ländernas samarbetsorgan för energifrågor IEA. I förlängning betyder det att utsikterna för att begränsa temperaturhöjningen till två grader Celsius är dystra. EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard hänvisar till samförståndet mellan de politiska ledarna vid klimatmötena i Cancun ifjol och i Köpenhamn året innan. Man har varit överens om att begränsa temperaturhöjningen till två grader och vill ha flera omedelbara klimatåtgärder av länder utanför EU.
Hedegaard stoltserar med att utsläppen från de industrisektorer som ingår i EU:s utsläppshandel ETS (EU Emissions Trading System) minskat med åtta procent under de senaste tre åren. Dock förklaras nedgången närmast av den ekonomiska krisen. Hedegaard säger att Europa har en ambitiös klimatagenda med målet att minska utsläppen med tjugo procent till år 2020.
Men EU:s klimat- och miljöpolitik har än så länge inte resulterat i mycket mera än att glödlamporna byts ut mot energisnåla men blyutsöndrande substitut och att kontroversiella biobränslen uppblandade i bensin införts. Inte heller utsläppshandeln kan man yvas över; analytiker betecknar den som ett spektakulärt misslyckande och EU-kommissionen varnar i en intern rapport för att koldioxidpriset står inför en totalkollaps. Industriförbunden i EU sätter sig på bakhasorna vad beträffar den utsläppsminskning på tjugo procent som EU förbundit sig till och förslaget att höja av EU-målet till trettio procent (jämfört med 1990 års nivå) får dem att yla högt.
Lobbyingen avgör
Carl Schlyter, svensk miljöpartist och viceordförande i Europaparlamentets miljöutskott, säger att det råder någon slags enighet om att utsläppen skall minska med tjugo procent inom nio år, men att själva genomförandet aktivt motarbetas av industrin.
– Ändå är tjugo procent i utsläppsminskning totalt oambitiöst, säger Schlyter.
Att det finns klara målsättningar innebär heller inte att dessa förverkligas.
– Man fattar inte beslut så att man kan nå målen. Industrilobbarna är emot och det är de som tjänar på lagstiftningsprocessen. I hälften av parlamentets utskott dominerar industrins intressen.
För att råda bot på situationen vill Schlyter att intresserepresentationen regleras på EU-nivå. För närvarande finns det bara ett frivilligt (!) lobbyregister och inga obligatoriska krav på att experter ska uppge sina ekonomiska intressen eller i vilken egenskap de försöker påverka beslutsfattare.
– Det vi ser är ett systematiskt tryck där intressenter informerar om den ekonomiska effekten av lagstiftningsinitiativ. De allra flesta representerar ekonomiska särintressen som bara ser till den kortsiktiga nyttan.
Schlyter karaktäriserar lobbying som mer problematiskt på EU-nivå än på nationell nivå.
– I lokalpolitiken finns många olika intressen företrädda och de kan väga lika. Den ekonomiska makten har större inflytande i EU. För varje centraliseringnivå tar ekonomiska intressen relativt sett större plats.
Miljöpartisten Schlyter hänvisar till den omtvistade kemikalielagstiftningen REACH som antogs för att registrera kemiska substanser.
– Hälften av alla ändringsförslag till direktivet lämnades de facto av industrin, berättar han.
– Till och med förslag om utsläppsminskningar som är upplagda så att både industrin och miljön vinner på dem, som till exempel reglering av tomgång för motorfordon, motarbetas av industrilobbarna. Problemet är att vi då måste minska utsläppen någon annanstans och att undantagen från målen bara ökar.
Schlyter förklarar hur industrin kommer med idéer till undantag från lagstiftningen som parlamentarikerna annars inte skulle ha haft. Ofta går de förslagen stick i stäv med lokalföretagares eller konsumenternas intressen.
– Eller så går parlamentet på tillverkarnas linje ifall facket inte har hört av sig. I frågan om livsmedelsmärkningen var det tydligt då det gällde frysta och upptinade råvaror. Argumenten för att konsumenten inte ska få information vann, men visst borde man ju få veta om en vara är upptinad!
Schlyter är oroad över sakernas tillstånd i Bryssel.
– Nu ses en högervridning som skiljer sig från tidigare parlamentsperioder, säger han.
– Vi borde gå mot utsläppsminskningar på trettio procent. Man kan inte bara handla bort demokratiskt antagna mål.
Greenpeaceprotest
Industrins företrädare bekände sannerligen färg vid storindustrins och EU-politikernas samkväm European Business Summit i Bryssel sista veckan i maj.
Philippe de Buck, generaldirektör för det europeiska industriförbundet BusinessEurope, varnade för att klimatpolitiken skrämmer bort storföretagen från Europa. Han ville anpassa klimatagendan enligt företagens anspråk så att de skulle åtnjuta samma villkor som i andra delar av världen. Däremot tog Greenpeace tillfället i akt att ljudligt protestera mot de företag som motarbetar att EU skulle gå in för en trettio procents minskning av utsläppen till 2020. Aktivisterna kedjade fast sig och blockerade ingången till storföretagsmötet med EU-kommissionärerna.
– Vi vet att vårt tilltag dominerade korridordiskussionerna, säger Jack Hunter, informatör på Greenpeace EU-kontor.
– Vi ville sätta fokus på klimatmålen. Annars så är företagen inte medvetna om det och det fanns en risk för att utsläppsminskningarna hade hamnat i skymundan.
Till följd av Greenpeaces kampanj gick sex företag med på att stöda en utsläppsbegräsning på trettio procent. Men Greenpeace säger fortfarande att andra företag med stort inflytande gör att EU-ledarna tvekar att anta ytterligare utsläppsbegräsningar – helt oavsett att flera EU-länder, bland annat Sverige, lyckats sänka utsläppen i takt med att ekonomin vuxit.
Utsläppshandel
Oscar Reyes på forskningsgruppen för miljörättvisa, Carbon Trade Watch, hör till analytikerna som påtalar hur spektakulärt utsläppshandelssystemet, EU:s flaggskepp i klimatkampanjen, har misslyckats. Grundtanken är att de 11 000 fabriker och kraftverk som omfattas av systemet ska köpa tillstånd för varje ton koldioxid de ger upphov till och att deras sammantagna utsläpp ska kapas och stadigt sjunka.
Praktiken ligger långt ifrån teorin. Systemet som skulle begränsa växthusgaser har istället fördelat så mycket överlopps gratisrättigheter (970 miljoner) att förorenare inte behöver vidta några åtgärder förrän 2017. Det gäller bara de industrigrenar som nu berörs av systemet. Från 2013 ska systemet omfatta också petrokemiska produkter och aluminiumtillverkare.
Men i grunden är problemet att systemet inte alls minskat utsläppen. Ifjol fördelades 3,2 procent mera rättigheter än det noterades utsläpp. Överloppsrättigheterna gör att utsläppen fortsätter öka utan att det medför väsentliga kostnader för industrin. Visserligen sjönk utsläppen dessförinnan, men det var på grund av att produktionen minskade i och med den ekonomiska krisen. Energibolagens så kallade windfall-vinster (det vill säga oförtjänad avkastning) beräknas under utsläppshandelns andra fas mellan 2008 och 2012 uppgå till 71 miljarder euro. Carbon Trade Watch påtalar att de faktiska subventionerna till den energiintensiva industrin kan bli ytterligare 20 miljarder till och med nästa år. Ytterst lite har återinvesterats i miljövänligare infrastruktur. Istället har vinsterna delats ut i högre dividender till aktieägarna.
Också de krediter för avsättning av utsläpp som beviljats för projekt i utvecklingsländer genom en FN-mekanism har blivit föremål för mycket kritik. EU-kommissionen har tvingats medge att de krediter som beviljats för fluorerade växthusgaser till största delen varit misslyckade. Tillverkning har inletts i länder som Kina enbart i syfte att få finansiering för att genom enkel teknologi rena utsläpp som från början inte ens existerat. Trots de här systematiska bedrägerierna fortsätter systemet med krediter för CDM (Clean Development Mechanism) i två år till efter påtryckningar från kemiindustrin och energibolagen.
De kryphål i systemet som kritiserats starkt ser inte ut att täppas till inför den tredje fasen av utsläppshandeln som tar vid 2013. Man kommer fortfarande att gratis fördela största delen av de rättigheter som går till tillverkningsindustrin, även om utsläppsrättigheter till energibolag i princip ska auktioneras ut. Flygtrafiken införlivas med utsläppshandeln nästa år och flygbolagen kan räkna med att 85 procent av deras utsläppsrättigheter är gratis. Länder utanför EU har protesterat kraftigt mot systemet och om EU-myndigheterna ger efter kan till exempel kinesiska bolag flyga in utan att köpa utsläppsrättigheter. Dessutom kompliceras problematiken kring flygtrafiken av att man bara kommer att handla i koldioxid. EU-myndigheterna kräver inte att de övriga skadliga gaserna och partiklarna ska omfattas. Och det må tilläggas att ärendet har beretts i nära samförstånd med de europeiska flygbolagen.
koldioxidlagring
Oscar Reyes drar slutsatsen att EU:s utsläppshandel fortsätter att subventionera förorenare: några meningsfulla åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser har inte vidtagits. Men också källor inom EU-kommissionen har medgett att man är oroade över att koldioxidpriset sjunker drastiskt eller till och med nollas under handelssystemets nästa fas.
Det verkar som att kommissionen därför parallellt kommer att reglera den tillåtna energiförbrukningen i byggnader, fordon och industrier i ett förslag om energieffektivitet i sommar. Den tyska energikommissionären Gunther Öttinger vill tydligen förbigå det dysfunktionella handelssystemet, sedan klimatkommissionär Hedegaard förgäves försökt minska andelen gratisrättigheter men stött på patrull hos industrin. För energibolagens del kommer nästa fas av utsläppshandeln att bjuda på nya gratisrättigheter som är tillgängliga för projekt för att tillvarata och lagra koldioxid. Miljöorganisationerna har däremot skarpt kritiserat den omfattande EU-satsningen på koldioxidlagringen, eftersom tekniken är dyr och riskerna med att pumpa in gasen under jord och havsbädd är okända. Dessutom riskerar man att det snarare byggs flera kolkraftverk som ska utrustas med dyr teknik, istället för att man satsar på alternativa energikällor från början. EU-satsningen på koldioxidlagring har till en början utlovats en miljard i EU-medel och har etablerats efter påtryckningar från oljeindustrin.
En annan dyr EU-satsning som får både politiker och miljöorganisationer att se rött är fusionsreaktorprojektet ITER i Cadarache, Frankrike. Kostnadskalkylen för projektet har tredubblats till 16 miljarder euro. EU står för nästa hälften, men också Japan, Kina och Ryssland deltar i det som ITER-motståndarna betecknar som en vit elefant, en mytomspunnen hägring. Kritikerna befarar att ITER blir ett evigt forskningsprojekt som förbrukar mera energi än det någonsin producerar och ger upphov till avfall som ska uppbevaras och hälsorisker i och med att väteisotopen tritium sprids i naturen.
– EU-finansieringen av miljöprojekt går faktiskt mest till ITER-reaktorn, bekräftar Jason Anderson på WWF i Bryssel.
– Vi är kritiska för det verkar mest handla om att producera doktorsavhandlingar där.
Nya, goda råd är dyra och det brådskar. Än så länge verkar hållbarhet inte vara annat än ett nytt kultbegrepp och de EU-drivna klimatförhandlingarna har blivit komplexa på gränsen till absurditet. OECD-ländernas samarbetsorgan för energifrågor IEA (International Energy Agency) gick i maj ut med en varning om att vi, globalt sett, är nära att nå ett tak för utsläpp av växthusgaser som vi inte borde ha nått förrän i slutet av det här årtiondet för att det ska finnas någon möjlighet att hålla temperaturökningen under två grader Celsius. IEA konstaterar att det kommer att bli en verklig utmaning att kontrollera temperaturhöjningen om inte drastiska beslut fattas mycket snart.
Anna-Karin Friis
Artikeln är den sista i en serie där skribenten granskat beslutsprocesser i EU. Serien är förverkligad med hjälp av statsunderstöd för medborgarorganisationernas Europainformation.
