Den stora tidningen, Helsingin Sanomat, har som vanligt passat på (12.6) att framföra olika hälsningar för den kommande regeringens program. Denna gång, och än en gång, är ett förslag att göra universitetsstudierna i Finland avgiftsbelagda, nu med hänvisning till professor Matti Virén i Åbo och hans nyligen framförda motiveringar. Att ”gratis” universitetsstudier är socialt orättvisa: de fattiga som jobbar genast efter grundskolan betalar skatter i åratal för att de rika familjernas lata barn skall få en statusutbildning som gör dem ännu rikare. Och för att de skall få alla de förmåner som staten bjuder på för 3,65 miljarder om året: undervisning, studie- och bostadsstöd, statsgaranterade studielån och räntestöd, hälsovård, billigare mat, rabatter på alla resor. Och mycket annat som vanliga människor aldrig kan njuta av.
En högskolexamen sägs kosta i genomsnitt 47 000 euro, men som dyrast, och här nämns ”dans” (?!) och veterinärmedicin som de mest flagranta exemplen, upp till 150 000 euro. Tidningen anser att man också i Finland kunde överväga att åtminstone kräva tillbaka detta – som i Australien och England – i form av ”utbildningsskatt” efter slutexamen, om det förblir omöjligt att införa förhandsbetalningar i form av terminsavgifter.
Det är klart att den rättsliga och ekonomiska statusförändring som sedan 2010 förändrat universitetsväsendet i riktning mot nya halvprivatiserade excellence- och impact-ideal i stället för en hundraprocentig ministeriestyrning väcker frågan om vem som skall betala och för vad. Det finns inga gratis föreläsningar.
Men själva universitetens ändamål? Första paragrafen i Kejserliga Alexanders-Universitetets statuter 1828 slog fast att det var inrättat för vetenskapernas och de fria konsternas förkovran i Finland och för att ”dana dess Ungdom till skicklighet för Kejsarens och fäderneslandets tjänst”. Dagens universitetslag har bytt ut kejsaren till ”mänskligheten”, fäderneslandets tjänst står kvar.
Detta är typiskt. Det finns ingenting så konserverande som universiteten, lyckligtvis. Hos oss har vi trots alla skenbara reformer ett arvegods från 1600-talet att tas med: professorer, fakulteter, nationer, studenter. Föreläsningar, skrivprov, bibliotek. Huvudlinjen har burits upp av privilegierade statliga universitet, inte privatfinansierade fria kollegier. Privilegierna har gällt både ekonomi, självstyrelse och korporationens medlemmar.
När universitetet grundades i Åbo utrustades det av överheten med en egen stat för inkomster och utgifter som enligt tidens sed var ”indelt”, en förläning av kronans och kyrkans skatteintäkter från bönder i Åbo stift. 307 bondehemman släpade iväg sina rågtunnor och smörbyttor direkt hem till professorerna. Därtill fick universitetet kronotionden från ett antal församlingar, andra församlingar avlönade igen vissa professorer, som samtidigt var deras kyrkoherdar. Universitetet hade egna jordeböcker, egna mantalslängder för att kassera in mantalspenningar av akademibönderna och skötte en mängd olika avgifter, in- och utgående. Ända till 1800-talets senare hälft var universitetet också en penninginrättning, som i brist på andra banker beviljade lån mot skälig ränta. Rektors handkassa och med tiden allt fler enskilda donations- och stipendiefonder byggde upp ett självförsörjande socialt och ekonomiskt system, som inte ens glömde gamla och orkeslösa professorsänkor.
Universitetet har alltid varit en apparat för uppåtgående ståndscirkulation. Stipendier eller ”flitpenningar” kunde ges ”til fattige, för snille och flit kände” studerande och inskrivningsavgifterna var graderade ståndsvis, med grevar och friherrar i den högsta betalningsklassen, medellösa kom undan gratis. De publika föreläsningarna var gratis, men lärarnas enskilda kollegier och skrivövningar hade särskilda taxor.
Massuniversiteten från de stora årsklassernas tid på 1960-talet kunde inte längre fungera på premisser från 1600-talet, ansåg man i högskolepolitikens namn. Likriktning och statsstyrning, kvoter och regionalpolitik regerade, men själva studierna förblev gratis för dem som kom in genom inträdesförhörens nålsögon.
Det som försvann i alla förvaltnings- och examensreformer var den ekonomiska delen av arvet från 1600-talet. Oräkneliga avgifter skulle ännu på 1960-talet betalas med särskilda lappar kontant i universitetets kassa: för inskrivning, tentamina, skrivövningar och -prov och slutligen för examenspapperen. De gick direkt till de lärare som man besvärat. Sedan försvann också stipendierna för verkliga studerande, numera måste man vara minst doktorand för att komma i åtanke.
Förslagen om terminsavgifter eller inkrävning av studiekostnaderna i efterskott är primitiva och plattskatteartade. Varför inte ett mera artikulerat system som kunde utformas efter råd och lägenhet i studierna: konkreta avgifter för olika moment i studierna, direkt och genast till de lärare eller institutioner de berör. Att betalas med ett särskilt elektroniskt kort, med den vanliga frågan: ”bank eller kredit?” Bank för dem som har pengar, kredit för dem som behöver. Kreditlimiten kunde det egna universitetet garantera. Datatekniken finns ju, och bonuspenningar kunde betalas tillbaka till dem som studerar med snille och flit.
En sådan reform skulle belöna den grupp som håller på att förlora allt utom äran och det forna anseendet, de verkliga lärarna, universitetslektorerna, assistenterna och docenterna, innan de söker sig bort. Lata professorer utan elever skulle automatiskt bli utan alla tillägg.
Och sedan skulle alla centralbyråkrater, som aldrig hållit i en krita, tvingas hålla tassarna borta från penningtrafiken. Som det nu är påminner systemet om den skidtävling som den elake Måns (professor i Uppsala) och hans assistenter Bill och Bull anordnade för Pelle Svanslös. Pelle fick lov att betala ett antal strömmingar på förhand till Måns för att få delta men frågade blygt vad de behövdes för. ”Omkostnader” sa Måns. ”Overhead” heter de i dag på universiteten. Vart de går vet ingen.
Rainer Knapas
är forskare vid nationalbiblioteket
