Genom koncisa, nästan filmiska bildrutor skildrar Zeina Abirached inbördeskriget i Libanon, sett ur en liten flickas ögon.
“Ni vet, jag tror att vi är ju trots allt, kanske, mer eller mindre i säkerhet här”, berättar Zeina Abirached att hennes mormor, som satt fast i sin hall då Beriut bombades sönder, sade i ett reportage från 1984. Mormoderns replik finns också med i Abiracheds Svalornas lek – Dö, resa, återvända.
Denna serieroman är ytterligare ett verk som reflekterar över kriget i Libanon under 1980-talet. Jag tänker på filmer som Ari Folmans animerade dokumentär Waltz with Bashir, som handlar om Israels invasion av Libanon 1982 och massakern på palestinska flyktingar. För några år sedan gjorde Josef Fares filmen Zozo, där vi får följa en liten pojkes flykt från krigets Beirut till hans uppväxt i Sverige.
Också i den självbiografiska Svalornas lek utgör det libanesiska inbördeskriget kuliss. Genom koncisa, nästan filmiska bildrutor, där ord och bild balanserar väl med varandra, vittnar Abirached om civilbefolkningens trängda och begränsade vardag i krigets Beirut, där granaterna faller nätterna igenom.
Abirached – utbildad vid L’Académie Libanaise de Beaux-Arts – använder sig av en mycket särpräglad och karakteristisk teckningsstil som bygger på starka, uttrycksfulla kontraster mellan svart och vitt, mellan storleken på bildrutorna och mellan ljud och ljus.
Som kvinnlig serietecknare från Mellanöstern blir Abiracheds verk ofta jämfört med Marjane Satrapis Persepolis (se recensionen ovan). Visserligen skildrar de båda svartvita serierna uppväxt under krig men för övrigt har jag svårt att se likheterna. Den sistnämnda är en utvecklingsroman, i vilken vi får följa Marjane från barn till emanciperad kvinna. Svalornas lek är däremot ett slags kammarspel förlagt till en kväll. Scenen utgörs av en hall i ett hus, beläget vid demarkationslinjen i den delade staden Beirut. Återkommande är rädslan för krypskyttarna. Inledningsvis tecknas en karta, där vi får reda på den invecklade och riskfyllda koreografi som krävs av invånarna för att de skall kunna röra sig genom det våldsamma urbana rummet för att undkomma krypskyttarna.
Den unga Zeina och hennes bror väntar otåligt på föräldrarna som på grund av våldsamma bombningar fastnat hos mormodern några kvarter bort. Tillsammans med husets övriga invånare tillbringar de kvällen i husets hall, som är den säkraste platsen i grannskapet sedan kriget börjat. I takt med att de kommer in får vi också ta del av deras livsöden. Vi möter den gamla kvinnan Anhala, som arbetat för samma familj i 65 år, före detta fröken Libanon som prytt omslag till modemagasin och den fåfänge franskläraren Monsieur Khaled, som förlorat sin bror – för att nämna några. Tillsammans lyssnar de på radionyheterna, dricker te och – det viktigaste – under en bonad föreställande Moses och hebréernas flykt från Egypten berättar de historier för varandra. Här vittnar Abirached om hur kollektivt ansvarstagande och medmänsklighet uppstår genom de umbäranden som inbördeskriget innebär. De kurar skymning i bästa Sheherezadeanda och med hjälp av lekar, litteratur och livshistorier får de natten att gå. På så vis håller de också oron, kriget och döden på avstånd – trots att bomberna faller i närheten.
Numera möter de allra flesta kriget genom olika medier. Bilder på stridsvagnar, flyktingläger och lemlästade människor som oftast kallas för ”civila” passerar snabbt revy och förblir något abstrakt. Om de mot förmodan skulle komma in i Fort Europa buntas krigens offer ihop till den identitetslösa gruppen ”flyktingar”. Svalornas lek är inte en traditionell krigsskildring, där kriget utgör förgrunden. Istället läser jag boken på tre sätt. Dels är det en finstämd tillbakablick på Abriracheds egen uppväxt. Dels får läsaren får en välbehövlig glimt av krigets vardag, sedd ur en fyraårig flickas ögon. Men Svalornas krig vittnar också om den viktigaste sanningen om krig: det drabbar helt vanliga människor som dig och mig.
Ylva Larsdotter
Zeina Abirached: Svalornas lek – Dö, resa, återvända. Övers.: Joanna Hellgren. Galago 2010.
