Arvi Särkelä

Arvi Särkelä

För att rädda svenskan i Finland, behövs en konkret radikal liberalism. Arvi-Antti Särkelä undersöker Sannfinländarna utgående från Sartres pamflett Tankar i judefrågan.

Tänk om historien upprepade sig. Eller tänk om det fanns allmänna återkommande problem inbyggda i de moderna kapitalistiska samhällenas grundstruktur. Tänk om Finland inte var ett undantag. Tänk om Jean-Paul Sartres Tankar i judefrågan handlade om oss, om sannfinländare, om helt vanliga finländare, om finlandssvenskar!

Sartre kallar antisemiten för ”den verklige fransmannen”. ”Verklig fransman” är man inte ensam om att vara. Genom att säga ”jag hatar judarna” ansluter man sig till en grupp och tradition. Denna gemenskap kallar Sartre för ”medelmåttorna”. Men man ska inte tro att det handlar om något slags ödmjuk medelmåttighet.

Tvärtom, antisemitismen handlar om en ”lidelsefull medelmåttornas högfärd … ett försök att skänka värde åt medelmåttigheten som sådan, att skapa en medelmåttornas elit.”

Ett av de många surrogat juden använder för att kompensera medelmåttigheten han alltid kommer att sakna är förnuftet. Den verklige fransmannen behöver inte intelligensen. Den förnuftiga mänskan är en ”suckande sökare, hon vet att hennes resonemang bara är sannolika, att andra avväganden utan tvivel kommer att upphäva dem”; hon är, med ett ord, fallibilist.

Den verklige fransmannen däremot är dogmatiker. Han attraheras av ”ogenomträngligheten”. Han är rädd för sig själv, för komplexiteten, för mångfalden. Han är rädd för sanningen om sanningen – att den är föränderlig. Därför behöver han inte företa kritisk efterforskning. Han vill se det goda som givet. Den verklige fransmannen berövar således skäl och grunder deras värde före dialogen. Han diskuterar inte. Han bara lånar sin intuitiva visshet till diskussionens nivå. Han vet att hans utläggningar är lättvindiga. Men han tar det hela som ett skämt. Det är skojigt att vara antisemit. Det är de andra som gör sig skyldiga till att ta orden på allvar.

Det är inte grunder och skäl som ger den verklige fransmannen normativ auktoritet, utan det är ”det verkliga Frankrike” han ser sig själv representera. För de verkliga fransmännen finns ett ”verkligt Frankrike”, skilt från det ”förjudade Frankrike”. De framställer sig själva som de som ”i all renhet företräder känslorna hos det i sin omedelbarhet verkliga landet”. De verkliga fransmännen är alla lika, ”ty var och en av dem äger ensam det oskiftade Frankrike”. Därför kallar Sartre antisemitismen för ”medelmåttans snobbism”.

Den verklige fransmannens kamp handlar inte om en intressekonflikt eller om klasskamp, utan om Det Godas kamp mot Det Onda. Han vill inte bygga upp ett nytt samhälle, han vill inte lösa sociala problem. Det Goda är nämligen redan givet. Den verkliga fransmannen vill bara röja bort det overkliga, rena det som redan finns, det latenta ”verkliga Frankrike”.

Utan juden är en sådan medelmåttornas elit emellertid omöjlig. Bara genom att ställa sig över juden, tjuven, förmår den småborgerlige verklige fransmannen att ställa sig sida vid sida med högborgerskapet.

Den verklige fransmannen är sålunda beroende av juden som både normativ måttstock och explanans. Enligt ”juden” mäter han sin ”verkliga” status i den ”verkliga” sociala hierarkin. Med hjälp av ”judens” förjudande av Frankrike förklarar han sin aktuella, ”overkliga” status.

Antisemitismen härrör inte ur erfarenheten. Det är tvärtom den verklige fransmannens falska disposition som skapar juden som problem. Han behöver juden. ”Om juden inte existerade, skulle antisemiten uppfinna honom.”

Toleransens snobbism

Som hurrarna av idag hade också den franska juden anno 1946 sin ”vän” bland den hegemoniska majoriteten – ”demokraten”.

Men demokraten är ingen särdeles god vän. Visst grälar demokraten med den verklige fransmannen och tar juden i försvar. Visst proklamerar demokraten alla mänskors lika rättigheter och i ljuset av det försvarar han det lagliga Frankrike mot ”det verkliga landet”.

Men hans uppfattning om dessa rättigheter hindrar honom att pricka in problemet i ”judefrågan”. Han ger mänskor rättigheter endast som ”mänskor”, mänskor som under alla epoker och på alla breddgrader är sig lika. För honom existerar juden inte. För honom finns ingen judefråga.

Han vill visa att juden också är en mänska bland mänskorna. Men han vill inte att juden ska vara något mera än så. Därför vrider han sig besvärat då juden beter sig som jude. Då vill han ”sänka ned honom i den demokratiska smältdegeln, ur vilken han ska utgå ensam och naken – en individuell och enstaka partikel likadan som alla de andra partiklarna”.

Råkar juden vilja betrakta sig som jude, blir demokraten fientlig. Demokraten är nämligen tolerant av princip. Han företräder ”toleransens snobbism”. Han utvidgar toleransen till dem som föraktar. ”Han tadlar eller förmanar under det att synagogorna sticks i brand.”

För juden som betraktar sig som jude är inte den verkliga fransmannen och demokraten så olika. Skillnaden ligger däri att ”den förre vill utplåna honom som människa för att endast lämna kvar juden inom honom, parian, den oberörbare. Den senare vill utplåna honom som jude för att endast bevara människan inom honom, de mänskliga rättigheternas och medborgarrättens abstrakta och universella individ.”

la question hurre

Finlandssvenskarna är inte (nödvändigtvis) judar och sanna finländare är inte (nödvändigtvis) antisemiter. Men den konstellation Sartre skissade fram år 1946 med den verklige fransmannen, demokraten och juden är en som vi idag återigen måste konfronteras med.

Det är inte svårt att hitta ”den verklige fransmannen” och ”demokraten” hos oss. Sannfinländarnas syn på mångfald karakteriseras av den medelmåttighetens snobbism som Sartre såg i antisemitismen. Abstraherar man det empiriska innehållet, ”judehatet”, från antisemitismen, och behåller begreppets struktur, kunde man säga att den sannfinländska högern är ”strukturellt antisemitisk”. Som ”den verklige fransmannen” skapade sig ”jidden” som måttstock och explanans, framkallar den ”sanna finländaren” på högerkant ”hurren”.

Erik Allardt skrev i slutet av sjuttiotalet att etniska konflikter före andra världskriget karakteriserades av att minoriteter påtvingades extern kategorisering, medan etniska konflikter efter 1968 handlade om bristfällig hänsyn till minoriteternas självkategorisering. Med Sartre kunde man beskriva detta som en övergång från ”den verklige fransmannens” till ”demokratens” herravälde.

Sartre skrev sin pamflett om antisemitismen strax efter andra världskriget, alltså vid brytningspunkten mellan dessa två herraväldesformer. Idag, med högerpopulismens segervissa marsch genom Europa, finner vi oss slungade tillbaka till tiden före 1968 – till limbon mellan hegemonisk nationalism och chauvinistisk liberalism.

Den verklige fransmannen är rädd för sig själv och vill uppgå i kollektivet. Demokraten är rädd för kollektivet och vill isolera sig själv som abstrakt, obestämd, naken ”mänska”. Det som de båda i grund och botten är på flykt ifrån är den komplexa, konkreta mångfalden.

Men det är just denna olikhet som befriar oss. Först förverkligandet av denna olikheternas solidaritet befriar den moderna mänskan som konkret, självförverkligande personlighet.

Som en tredje väg bortom ”demokratens” och ”den verklige fransmannens” ensidiga positioner, kastar Sartre fram idén om en ”konkret liberalism”. Dess mål är att var och en ska kunna finna sig erkänd som ett samverkande subjekt med rätt och förmåga till självkategorisering.

Denna liberalism är konkret, eftersom vi enligt den bär på rättigheter som konkreta personligheter. Den är vidare socialistisk till både mål och medel, eftersom den, liksom avskaffandet av strukturell antisemitism, förutsätter en solidarisk arbetsdelning som grundval.

Den konkreta liberalismens ”klasslösa samhälle” bygger på en olikheternas ”organiska” solidaritet och på en på olikhet grundad jämlikhet – beträffande både de ekonomiska funktionerna och de kulturella kategoriseringarna.

För att rädda svenskan i Finland, behövs det en konkret radikal liberalism som bekämpar klassamhället. Det visste Sartre: ”Det är också för judarnas skull vi ska göra revolution.”

 

Arvi Särkelä

är filosof verksam vid J.W. Goethe-Universität Frankfurt am Main och Centret för forskning om etniska relationer och nationalism vid Helsingfors universitet.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.